Torsdag, Stockholm
Det här är min dagbok. Jag måste skriva ner allt som hände, för jag kan knappt tro det själv.
På jobbet blev jag plötsligt yr under mötet. Lokalen var fylld av tung, kvav luft och jag satt som vanligt bredvid chefen, försökte anteckna varje ord och inte låtsas om hur trött jag egentligen var. Plötsligt slog det mig att det var något feltryck över bröstet, pulsen som rusade. Jag tog ett djupt andetag, men inget hjälpte. Det kändes som om någon långsamt lade en sten på mig, och jag höll fast i bordskanten för att inte tappa greppet om verkligheten.
Jag ursäktade mig, reste mig försiktigt, försökte gå rakt, men benen vek sig under mig. Chefen frågade något, men hans röst försvann ut ur mitt medvetande.
Ute blåste en kall bris. Jag gick mot Humlegården, satte mig på en parkbänk nära gräsplätten, slöt ögonen och hoppades att allt skulle gå över. Hjärtat bultade så hårt att det dånade i öronen.
När jag öppnade ögonen igen stod det en äldre man bredvid mig. Hans grå hår stack fram under en nött mössa och hans ansikte var lugnt men bekymrat, klädd i en sliten jacka. Han höll försiktigt om min handled, studerade min arm.
Vad sysslar du med? frågade jag och ryckte till. Rör mig inte! Armbandet är en present från min man.
Han släppte inte min hand, svarade mjukt:
Du mår dåligt på grund av det här. Titta ordentligt på armbandet.
Jag såg på det tjocka, guldfärgade smycketdet som jag alltid haft på mig. Då reste sig nackhåren. Det var mörka fläckar på guldet, precis där det nuddade huden. Som om någon dragit ett svart streck över det.
Vem är du? viskade jag och kände hur allt drog ihop sig inom mig.
Jag heter Olle Sjöström, förut juvelerare. Jag har jobbat med guld i fyrtio år. När jag såg hur du mådde, lade jag märke till det här. Vanliga människor ser det inte.
Min röst skakade:
Vad betyder det?
Han svarade tyst:
Det är spår av tallium. En oerhört farlig gift. Det läggs på i ett tunt lager, osynligt för ögat. Giftet absorberas genom huden och förgiftar långsamt kroppen. Men guld reagerar, det mörknar så här.
Jag stirrade på armbandet och sedan på mina händer. Tankarna snurrade, och jag såg framför mig min mans kalla blick, hans konstiga omtanke och hur han alltid sa: “Ta aldrig av dig, det här är min gåva till dig.”
Olle nickade.
Den som gav dig armbandet visste precis vad han gjorde. Han ville att du skulle bli sjuk, svag och så småningom försvinna.
Han tog försiktigt av armbandet och svepte in det i en näsduk.
Du måste genast till läkare och till polisen, sa han. Och aldrig mer ha det på dig.
Jag nickade tyst, satt kvar med händerna darrande i knäet och insåg att jag just undkommit något fruktansvärt. Tack vare en främling på en parkbänk i Stockholm.
