Jag är gift med en man vars föräldrar fortfarande inte har accepterat att deras son är skild trots att det har gått mer än fyra år nu. De försöker gång på gång få honom att återförenas med sitt gamla liv. Jag och han gifte oss för tre år sedan och vi har ett lyckligt liv tillsammans. Min svärmor tycker att hennes son agerade förhastat och oklokt, och hon tycker det är hennes uppgift att återupprätta relationen med hans förra familj. Hennes son finns ju fortfarande kvar där, på sitt sätt.
När jag lärde känna Erik var han redan skild. De hade tydligen separerat i samförstånd. Hon gifte om sig snabbt och verkade lycklig. Kanske var någon annan inblandad i att det tog slut, men det är inget vi egentligen pratar om.
Kanske var det ett misstag att gifta sig, har jag tänkt. Min mamma tyckte vi skulle gifta oss. Hans exfru blev gravid och jag var inte ens förälskad vi dejtade bara. Hade det inte varit för graviditeten, hade jag nog inte gift mig. Så har min man förklarat det för mig.
Jag har aldrig känt mig hotad av hans exfru. Först valde jag att betrakta Erik lite på håll, för att se om han verkligen hade släppt sin gamla familj. Jag såg snart att han varken saknade henne eller deras liv tillsammans. Hon brydde sig heller inte det minsta om honom, hon var lyckligt gift och de hade bara kontakt kring deras gemensamma son.
Det är bara min svärmor som inte står ut med hur saker ligger till. Inte svärfar heller för den delen. De gör ideliga försök att få ihop familjen igen. De har ingen positiv syn på mitt och Eriks förhållande.
Ni är så unga, ni har allt framför er. Varför ger du dig in i någon annans familj? frågade hon mig när vi var ensamma första gången.
Jag svarade att om Erik hade varit gift, hade jag aldrig blandat mig. Men nu var han ju singel. Svärmor ville säga något mer, men då kom Erik in och då blev det tyst. Det blev tydligt att en bra relation mellan mig och henne inte var möjlig. Det bekymrade mig inte så mycket.
Vi gifte oss och flyttade ihop. Jag hade ingen kontakt alls med min svärmor, förutom någon enstaka gemensam helgdag ibland. Då fick jag stå ut med alla hennes klagomål om Eriks tidigare familj. Erik försökte tysta henne eftersom även han var trött på det. Men det var likadant varje gång.
Vi har inte haft bråttom med barn. Jag har aldrig sett mig själv som mamma, och Erik har redan en son sedan tidigare. Det gläder hans mamma. Efter skilsmässan tog hon emot exfrun och bjöd in henne till jul. Hon pratade varmt om deras gamla relation och suckade över dem som par Hon försökte ständigt hitta något att berömma exfrun för.
Exfrun själv var helt likgiltig hon dök upp när det behövdes och sedan var det inte mer med det. Det gick att ta på hennes ointresse.
Svärmor försökte ofta göra Erik svartsjuk på exfrun. Hon försökte även så tvivel hos mig. Hon kunde ringa och fråga om jag visste var Erik befann sig. Om jag inte visste, antog hon att han var hos sitt ex. Ibland skickade hon honom dit. Det har hänt alla möjliga saker.
Jag är inte svartsjuk, men det här beteendet irriterar mig. Om man observerar Erik och hans ex utifrån, ser man tydligt att ingenting finns kvar mellan dem och aldrig kommer att göra det. Men faktum kvarstår att de har ett barn tillsammans. Erik ger regelbundet underhållsbidrag till sitt ex, pratar ibland med sin son och tar hem honom på besök. Exfrun är varken krånglig eller kräver pengar, och hon hindrar inte kontakten. Faktum är att hon verkar helt rimlig. Det är ett civiliserat förhållningssätt de hade helt enkelt inte längre något gemensamt, nu går de vidare var för sig, med respekt för varandra.
Men min svärmor förstår inte det. Hon smider planer hela tiden. När ska det sluta? När blir hon visare? Min man hoppas att allt ska lugna sig när jag föder henne ett barnbarn. Men jag tvivlar på detDet var en vårdag när Erik och jag satt ute på balkongen, hans son hade somnat inne i gästrummet och vinden bar med sig doften av syrén. Vi skrattade åt någon gammal historia, och jag såg för första gången hur hans ansikte vilade i sitt eget liv, fritt från andras förväntningar. Plötsligt vibrerade telefonen med ett nytt meddelande från hans mamma. Istället för att titta på det la han undan mobilen, såg på mig och sa:
Vi gör det på vårt sätt. Det är det enda som räknas.
Hans hand letade sig fram och slöt sig kring min. I det ögonblicket insåg jag något enkelt och självklart: vi är inte här för att leva upp till någon annans dröm om hur familj ska vara. Våra kärlekshistorier bär spår av andra, men det som är vårt har vi ändå byggt själva bit för bit, trots allas försök att styra oss tillbaka till något förlorat.
Just där och då försvann de sista resterna av min svärmors oro ur mitt hjärta. Kanske kommer hon alltid att hoppas, kanske kommer varje jul fortfarande kännas lite ansträngd men våra liv, våra val, är inte längre öppna dörrar för hennes drömmar. Vi låser om oss, skrattar tyst under täcket, låter vinden föra bort det gamla.
Och kanske, när den dag kommer då hon själv ser oss i ögonen och förstår, kommer även hennes hjärta så småningom att hitta hem till nuet. Men tills dess lever vi. Vi älskar varandra och vi räcker.
