I en underlig dröm dansade bilder och känslor genom ett dimmigt svenskt landskap. Stina, som egentligen inte fanns någon annanstans än i svenska sagor, växte upp i en liten by nånstans långt, långt från Stockholm, där skogarna susade och vattnet var brett och svart. För att ta sig till storstaden på sommaren var hon tvungen att vandra längs med ängar, hitta någon som kunde ro henne över en strömmande älv vars vatten bar historier och fiskars glans, och på vintern var vägen till civilisationen täckt av snö och is, bilarnas ljud dämpades av gnistrande tystnad och blå skuggor.
Trots det bodde många människor i byn alla kände varandra som om de var träd i samma skog, delade bekymmer och hjälpte till där de kunde. Stina var familjens efterlängtade barn, men hennes mamma, Ingrid, hade fått henne utanför äktenskapet.
Flickans far var Loke högväxt och ljus, gift med Ingrids närmaste vän, men ingen visste om det egentligen var han som var far till Stina. Loke hade redan tre barn och ville aldrig lämna sin familj, medan Ingrid önskade hålla vännens familj intakt.
Sedan födseln hade Tyra, Lokes dotter, och Stina varit oskiljaktiga, lekt under midsommarsolen och gått i samma klass i den gamla byskolan. De hade båda ett särdeles öra för toner samlade på fåglarnas sång och gick tillsammans till musikskolan inne i tätorten. De tog studenten, drömde om musikhögskolan i Stockholm, med tanken att en dag känna pianotangenterna under sina fingrar.
Men efter skolavslutningen slingrade deras drömmar bort från varandra; Tyra flyttade och Stina stannade kvar där granarna stod tätt. Kontakten bröts, och åren blev till tystnad mellan dem.
Så blev barnsliga fantasier till vardagsdrömmar ingen av dem blev musiker. Tyra utbildade sig till ingenjör och Stina öppnade en frisersalong i byn, där hon klippte blonda lockar och hörde rykten vandra som viskningar längs väggarna. Tiden gick; Stina gifte sig, fick två söner, och ibland dök ett minne av Tyra upp lika snabbt som en regndroppe mot rutan.
En dag berättade läkaren att Ingrid bar på en tumör. Stina gjorde allt hon förmådde för att rädda sin mamma, sprang genom drömmen som om hon försökte springa från sorgens skugga. Men sanningen har alltid fötter och springer ikapp en, och när Ingrid låg på dödsbädden, med vinden från Vänerns strand utanför fönstret, viskade hon:
Din pappa… din pappa… Kom närmare, min flicka…
När Stina fick höra orden var det som om marken öppnade sig, och himlen var täckt av snurrande blå moln. Hon hade levt hela livet med sin egen syster, utan att ana det. Och varför var deras önskningar så lika? Kanske var det pappans gener som dansade genom drömmen.
För att hitta Tyras telefonnummer fick Stina kämpa som om hon vandrade genom snårig skog efter skymningen. Loke bodde inte längre i byn Tyra hade tagit med sina föräldrar till storstaden, spåren var suddiga i drömmens logik. Men genom att följa viskningar och släktband hittade Stina till sist en kontakt.
Hon slog numret, och i drömmen hörde hon glädjerop genom luren, som om vinden bar dem från norr till syd. Tyra blev lycklig vid tanken på Stina från barndomen, men samtalet blev snabbt än mer surrealistiskt Stina bestämde sig för att berätta sin mammas bekännelse ansikte mot ansikte.
Efter några dagar kom Tyra tillbaka till byn, och flickorna satt vid köksbordet medan tiden svävade förbi, de talade om barndomens lekar, om snöbollskrig och luciatåg. Glädje och sorg flätades ihop i ögonblicket som var både nu och då.
Nu stöder de varandra, reser tillsammans över landet och Stina har börjat tala med sin far. Loke bad sin fru om förlåtelse och hon lät orden smälta in i deras liv som vårsol. Nu kommer Loke och Tyra ibland för att besöka Stina, och de går tillsammans till platsen där Ingrid vilar under tallarna. Loke talar med sina barnbarn, pojkarna jublar över att ha fått en morfar.
Sådan blev deras öde i drömmens underliga berättelse, där sanningar kom fram som vitsippor på våren, och ingen blev sårad av att världen blev lite större.
