Jag vill berätta om en insikt som slog mig sent i livet. Tyvärr insåg jag några mycket obehagliga saker, men det är väl som man säger bättre sent än aldrig.
Nu förstår jag varför jag sitter ensam här i min lilla lägenhet i Sundsvall vid sjuttio års ålder. Mina barn har inte pratat med mig på över ett decennium, och mina barnbarn vet knappt att jag finns. Hur blev det så här?
Det var först på ålderns höst jag förstod hur fel jag levt mitt liv, och att jag gjort många saker jag idag ångrar. Men tiden rullar bara åt ett håll, man kan inte göra om det som varit.
Jag tyckte alltid att mina barn var så oförnuftiga. Jag försökte styra dem, visa vägen, berätta hur de skulle leva rätt. Om det gick dåligt för dem så påpekade jag gärna deras misstag, ofta med min slitna fras: Om du bara hade lyssnat på mamma hade det nog gått bättre!.
Jag kunde inte låta bli att lägga mig i deras privatliv och ifrågasatte ständigt deras val. Det kändes som om de aldrig skulle klara sig utan mig. Jag kunde dessutom dra grova, osmidiga kommentarer både bland släkt och vänner.
Till slut började barnen dra sig undan. Nu är vi som främlingar. Jag blev inte ens underrättad när mitt yngsta barnbarn föddes det fick jag höra av bekanta.
Jag försökte nå ut, ringde, skrev brev, men allt var förgäves. Barnen sa bara:
Om vi är så dumma så får du väl umgås med klokare människor i stället. Varför saknar du oss nu?
Det slog mig, om än sent, att barn alltid förtjänar att behandlas som vuxna med sitt eget värde. De behöver en mamma som förstår, som stöttar, bakar en god kanelbulle och kokar en kopp te när de kommer förbi.
Man ska inte blanda sig i vuxna barns liv. Det är deras väg, de måste få bestämma själva hur de vill vandra genom livet. Nu är jag ensam och vad spelar det för roll om jag alltid trott att jag visste bäst?
Ta vara på era barn, annars riskerar ni att stå ensamma på ålderns höst.
