Det var omkring klockan åtta på morgonen när hela min familj samlades på notariekontoret i centrala Uppsala, fulla av förväntan över att en rik släkting visst skulle ha lämnat ett rejält arv efter sig. Notarien hade dröjt sig kvar någonstans, och luften blev alltmer laddad ju längre vi väntade. Min äldsta dotter, Ingrid, kunde knappt dölja sin otålighet, och hennes nerver var uppe i varv. “Kom igen nu, faster, visa lite respekt. Du borde faktiskt sörja. Vår pappa finns ju inte längre bland oss,” sa min son Mattias barskt.
“Du får gärna kalla mig Ylva, inte ‘faster’. Jag känner mig faktiskt fortfarande ung,” svarade min syster Ylva, aningen förolämpad. Mattias såg på henne och replikerade: “Det är lustigt att du tror att smink och skönhetsbehandlingar gör dig yngre.” Man kunde nästan ta på spänningen i rummet.
Till slut såg vi notarien komma in, strikt klädd, med ett stort kuvert under armen. Han tittade runt på oss och tog sedan fram en bunt papper från skrivbordet. “Är ni alla redo för att jag ska läsa testamentet?” frågade han. Vi nickade allihop. Med ett hemlighetsfullt leende började han läsa högt ur min far Roberts sista vilja.
“Jag lämnar mitt arv till er alla. Men det är inte alla som faktiskt kommer att kunna ta emot det. Jag har nämligen bestämt mig för att ordna en riktig ‘skattjakt’ åt er, precis som min mamma brukade göra för mig och mina syskon när vi var små. Ni måste börja resan i min barndomsby. Vår familj hade inte mycket pengar men vi var lyckliga tillsammans. Som äldsta son ärvde jag en kista av min mor. I den ligger era ‘skatter’, men bara den som är mest uppmärksam kommer att hitta nyckeln. Den finns någonstans i husetinte så lätt att finna. Lycka till!”
Rummet blev sedan alldeles tyst; vi försökte förstå att även efter sin död hade farsan skapat ytterligare ett spel för oss att lösa.
Det var min syster Ylva, min äldsta dotter, som till slut bröt tystnaden: “Jag, min man Erik och våra barn åker genast till byn – är det någon som vill med och leta efter nyckeln?”
“Mattias och jag tänker inte leta efter någon kista eller nyckel,” sa min yngsta dotter Freja. “Vi känner pappa, det måste finnas någon annan mening med det helavi vill inte ha pengarna.”
Så Ylva, hennes man, och några andra släktingar satte sig i bilen och åkte mot den lilla byn utanför Falun. De letade överallt: kröp upp på höloftet för att kika bland djuren, vände upp och ner på höbalar i lagården och trasslade sig genom buskage och staket. Byns invånare följde deras jakt med nyfikna blickar. Ylvas fina klänning från NK såg efter ett tag ut som en trasmatta när jakten blev allt vildare. Till sist fann de nyckeln och öppnade den gamla kistan och allas ögon blev stora av förvåning. Inuti kistan låg det bara ett brev och en massa kolor.
Alla mina sparpengar har jag skänkt till välgörenhet. Ni fick det ni verkligen förtjänade. Tack för att ni spred glädje bland mina gamla bybor, stod det på lappen undertecknad av min kära avlidne far.
Så, den dagen lärde jag mig att verklig rikedom inte handlar om kronor och ören, utan om de leenden vi sprider omkring oss och de minnen vi lämnar efter oss.
