Jag har nyligen lärt känna en tjej som vid första ögonkastet var otroligt vacker. Vi brukade ofta promenera tillsammans, ta bilen utanför Stockholm, gå på caféer och bio. Men det kändes ändå inte tillräckligt för mig. Jag ville träffa min flickvän hela tiden, inte bara på våra dejter. Så jag tvekade inte länge, utan friade till henne. Varför skjuta på det? Vi älskar ju varandra och trivs ihop. Vi flyttade ihop, lärde känna varandra mer och mer, och gifte oss till slut.
Men min mamma gillade inte Elin från början. Hon sa det rakt ut till henne också. Elin vägrade bo med min mamma. Fast jag önskade att vi kunde bo alla tillsammans. Jag hade en tvåa: ett rum kunde vara vårt och ett för mamma. Men Elin vägrade totalt, hon insisterade på att jag skulle flytta med henne till korridoren. Så vi hamnade till slut tillsammans i hennes studentkorridor, precis som hon ville.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att bo i en korridor och särskilt inte under de här förhållandena. För det första ogillar jag verkligen de gemensamma badrummen och toaletterna. I början skämdes jag faktiskt så mycket att jag inte ens kunde duscha. Och kackerlackorna? De kryper överallt. Hur ska man kunna bo så? Elin bryr sig inte alls om det. Hon säger att ingen blivit uppäten och att de inte kommer göra mig något att jag överdriver. Det går inte att få bort dem, allt är smutsigt. I rummet bredvid bor en man och en kvinna som grälar hela tiden.
På andra sidan finns en familj med en liten flicka som skriker och gråter konstant. Hon hindrar inte bara sina föräldrar från att sova, utan oss också. Och nyligen bråkade jag med en granne. Han hade druckit för mycket en natt och började slåss, så jag försökte lugna ner honom. Sedan dess försöker han skada mig och dra in mig i konflikter. Jag vill egentligen inte ens vara här. Jag har redan föreslagit för Elin att vi ska hyra en lägenhet.
Men hon vill inte gå med på det. Hon säger att hon är van vid att bo så här och att hon trivs. Om vi skulle bo i vår egen lägenhet, visst. Men hyrorna är galet höga här i Stockholm. Det känns som om jag skulle behöva lägga hela min lön på hyra. Min mamma har föreslagit att vi flyttar tillbaka till henne. Hon lovade att inte lägga sig i vårt förhållande. Men Elin vägrar ens lyssna på det.
Nu har hon börjat prata om barn. Hon tror att ett barn skulle stärka vårt äktenskap. Jag vill självklart bli pappa, det är min dröm. Men så fort jag tänker på hur vårt barn skulle behöva leva, tappar jag lusten totalt. Bråk mellan grannar, skrik… Ibland tänker jag till och med på skilsmässa. Inte för att jag inte älskar min fru, utan för att jag inte tycker att det är rimliga förhållanden att leva i.
Jag vill att vårt framtida barn ska växa upp med ordentliga förutsättningar. Jag vet inte hur länge jag kommer orka. Jag är redan helt slut mentalt. Elin vägrar kompromissa.
