Det här utspelade sig för ett och ett halvt år sedan, mitt i vintern, när min son var fem månader gammal. Min mans bror ringde och frågade: Kan jag och min flickvän bo hos er en vecka? Hur kunde jag säga nej? Visst, jag höll inte på att spricka av glädje direkt vårt barn hade knappt hunnit titta ut, jag sov knappt, åt sällan, allting snurrade, och släktingar är som bekant inte direkt kända för att hålla sig undan. Men okej då, tänkte jag, lite hjälp får man väl, någon att prata och fika med, kanske till och med få dricka mitt te i lugn och ro.
De dök upp, tomhänta ska tilläggas, inte ens en liten skallra till ungen orkade de släpa med sig. Jag har en regel hos mig hälsar man aldrig på barnfamiljer tomhänt! Men ja ja, man vill ju inte vara den dryga heller.
De kom på ärenden, men vad det var för ärenden förblev höljt i dunkel.
Så där sprang jag, Sveriges mesta hemmafru deluxe: lagade mat, städade, bytte blöjor, blev bästis med dammsugaren. Allt funkade väl hyfsat ändå, men under de där dagarna de campade i vårt hem, bjöd hon låt oss kalla henne Linnéa, för ingen riktig svensk tjej heter något annat inte in till hjälp. Inte med mat, inte med disk, inte med barnet, inte ens ett litet ska jag skala potatis? hörde jag från henne.
Hon försvann mystiskt ut på morgonen för att fixa grejer, han sov till lunch, maken var på jobbet, och här hemma kutade jag omkring med ungen fastklistrad på höften.
När hon var tillbaka slog hon sig ner i soffan och lät sig väl smaka av tv och avkoppling fram till kvällen.
Jag svabbade golv som om halva Nordanland trampat in med smält slask på stövlarna, kokade välling och mos, bytte blöjor, tvättade kläder ja, du fattar.
På tredje dagen fick jag nog. Jag väste till min Stefan (det är maken): Alltså, det här är inte kul, fattar du, eller? Han ryckte på axlarna och sa något vagt om att det är inget för en karl att lägga sig i damernas tjafs. Mycket har man hört.
Dag fyra: Stefan kommer hem från jobbet lagom i tid för att de lyckliga tu ska kila iväg på bio.
Så där stod vi två och slängde ihop mat, hann precis skopa i oss en macka innan de dundrade in igen. Med sig hade de en hel back folköl, chips, och för första gången just det: ingenting som en ammande mamma skulle uppskatta. Inte ens en biskvi. Nåja.
Det lyckliga paret käkade middag och försvann genast vidare till sitt filmtittande. De ringde förstås till Stefan och frågade om han ville hänga på. Och där satt jag och kokade inombords, och till slut gick jag till Linnéa och sa:
Alltså, förlåt om det är jobbigt, men kan du tänka dig att hjälpa till nån gång? Jag har en liten bebis, är helt slut. Koka lite potatis eller slängda med i köket. Men menar du allvar, ska du vara sur på mig? Jag tycker inte det är rättvist! Jag är också trött, vet du! (Man undrar av vad soffpotatis-maraton?) Ursäkta, men du är faktiskt i min lägenhet. Det är du som är gästen här, inte jag. Nä, nu orkar jag inte höra mer! Vet du vad, gumman? Packa ihop era grejer och gå.
Och det gjorde de. Packade ihop och drog. Själv satt jag där och grät av ilska och besvikelse en bra stund efteråt.
Vad säger ni, är det rimligt att man beter sig så?
