Allt verkade vara i sin ordning. Enligt ultraljudet var barnet helt friskt. Men förlossningen blev komplicerad. Det blev en flicka, men med svåra hälsoproblem. Så pass allvarliga att läkarna försökte övertala mig att överge henne.
Flickan låg i en kuvös. När min man kom på besök berättade läkaren för honom att vårt barn kanske inte skulle överleva, och om hon gjorde det, skulle livet bli en börda. Han tänkte länge och bestämde sig till slut för att lämna henne, för att inte få sitt eget liv förstört. Jag sa ingenting jag var djupt nedstämd.
Men innan jag skrevs ut från sjukhuset berättade jag att jag aldrig skulle överge min dotter. Min man packade sina saker och flyttade ut. Jag återvände till en tom lägenhet tillsammans med mitt barn. Jag blev ensam kvar. Jag bestämde mig för att kämpa för min dotter. Jag gick runt till sjukhus och specialister och tog vara på varje chans som fanns. Och det gav resultat.
Jag fick stöd av många andra mammor som också hade barn med särskilda behov. En dag på sjukhuset träffade jag en man. Han berättade sin historia för mig. Hans fru hade lämnat honom för en yngre man; de hade inga barn och han tillbringade nu sina dagar ensam.
Han såg på min sjuka dotter med sån ömhet att tårarna kom. Han hjälpte mig med råd, med sin erfarenhet och ibland ekonomiskt. Vi kom varandra nära, så nära att vi till slut inte ville leva ifrån varandra. Vi gifte oss.
Nu är min dotter nästan helt frisk. Och vi har berikats med ännu ett barn i familjen en liten pojke. Livet har lärt mig att styrka och kärlek kan övervinna motgångar, och att vi aldrig ska ge upp hoppet, oavsett omständigheterna.
