Igår satt jag på en parkbänk med min granne Siv och hon grät. Hon sa att det känns så sorgligt att behöva flytta till ett äldreboende. Att ge upp frivilligt. Och allt detta bara för att hennes dotter hade sagt några ord.
Siv hade uppfostrat sin dotter själv, utan make. Hon blev änka tidigt och fick bära allt ansvar på sina axlar. Hennes dotter växte upp bortskämd och krävande.
Sedan barnsben var hon van vid att mamma ordnade allt åt henne. Siv gav henne varenda krona hon hade, köpte allt dottern ville ha. Hon klädde henne som en docka. För att kunna unna dottern allt detta, och ändå klara vardagen, jobbade Siv dag och natt. Ibland tog hon dubbla pass på textilfabriken. Då behövde man inte tänka så mycket på bostad hon fick ju en lägenhet av arbetsplatsen. Men det var andra tider då. Nu för tiden får ingen någon lägenhet av jobbet. Nu måste man arbeta och spara ihop till en egen bostad.
Dottern växte upp, började på universitetet och gifte sig.
Hennes makes föräldrar har ett stort hus utanför Västerås, men där ville inte dottern eller svärsonen bo.
Siv har själv en lägenhet i Sundbyberg, men går inte alls ihop med sin svärson. Och unga människor vill ju helst inte bo ihop med sina föräldrar. De vill leva på sitt eget sätt och vi äldre har våra vanor och rutiner. Varför ska man gå varandra på nerverna?
Särskilt när det går att ta bolån nuförtiden. Det viktigaste är att spara ihop till kontantinsatsen, sen får man ta lånet och betala av, månad för månad. Det är mycket bättre än att hoppa runt mellan hyreslägenheter.
Förr fick man ofta hjälp till bostad, men så är det inte längre. Nu får man kämpa och slita för att kunna köpa sig sitt eget, hur tufft det än är.
Dottern och svärsonen jobbar båda två och har rätt bra inkomster. Flera av deras vänner har redan kunnat köpa sina egna bostadsrätter så.
Men nej, de kan inte spara. Först kom ett barn, sedan ett till. Pappersblöjor och ersättning går åt i mängder. Nu för tiden vill ingen stå och koka gröt eller tvätta tygblöjor.
Det är så enkelt nu öppna ett paket, rör i lite pulver och så är gröten klar. På med en blöja, ta av, släng och så en ny. Rent och bekvämt, inget krångel. Ja, så är det.
Varför var de tvungna att skaffa barn så snabbt?
De kunde väl ha etablerat sig först, skaffat sig en egen bostad, och sen fått barn. Men nej, flera barn skulle det vara på en gång.
Dottern vill gärna ha fler barn, både hon och hennes man är ensambarn.
Visst, hon har kanske rätt. Syskon kan stötta varandra senare. Och de kommer kunna hjälpa sina föräldrar. Inte blir de lika bortskämda heller.
Barn är en glädje. Men på något sätt verkar folk numera inte orka med barnen ändå. Inte säger jag att de inte försöker.
Jag förstår inte riktigt hur kan det vara deras hem om de bara hyr? När man inte har eget, borde man väl spara, stå ut med samma vinterjacka flera år och lägga undan så man kan köpa en lägenhet. Så gjorde vi alltid. Men dagens unga tänker annorlunda. Nu ska de ha precis allt. De är inte vana att spara mot mål och drömmar.
De är också vana att äta ute mycket. Köper godis, snacks och kakor i massor till barnen. Och vad är det bra för? Bara onödiga utgifter. Hemmen är fulla av prylar och leksaker. Förr hade vi några bilar, någon docka, det räckte. Nu släpps nya kollektioner varje vecka.
Och föräldrarna köper allt till barnen.
Dottern är bortskämd och älskar exklusiva märkeskläder och dyra sminkprodukter. De lever nästan aldrig inom ramarna för ekonomin. Varför köpa så mycket? Hon hinner inte använda allt innan det är ur mode och då är det nya kläder som gäller. De gamla slänger hon eller skänker bort. Hur mycket pengar slösas inte bort på det?
Varje sommar åker de till Mallorca på semester. Barnen måste ju få sola och bada. Och de vuxna behöver väl en paus från jobbet.
Visst, semester är trevligt. Men varför inte semestra i en sommarstuga i Småland istället? Spara några tusenlappar.
För det de lägger på semesterresan hade de kunnat köpa en enrummare någonstans. Kanske inte stor, men sin egen. Nu stressar de runt, bränner pengar och har ändå inte ett eget hem.
Så nu sitter alltså Siv på bänken och gråter.
Hennes dotter hade hälsat på. Samtalet gled in på det där med bostad igen. Då sa dottern att de klarade sig bra med hyrt boende nu, att de lever sitt liv, äter, klär sig och har roligt. Och senare ja, då får de ju ändå ärva en lägenhet. Både dottern och hennes man är ju ensambarn.
Siv blev ledsen. Hon sa att det verkar som om de bara går och väntar på att hon ska dö. Dottern bad senare om ursäkt för att det lät så där. Men till sist så kommer det ju ändå bli.
Personligen tycker jag att dottern har lite rätt i sak, men visst blev det fel sagt. Nu, när dottern ringer och frågar hur det är, blir Siv nervös direkt. Hon tror nog att de bara väntar på att hon flyttar till hemmet eller dör…
