Jag är helt säker på att vi inte har någon skyldighet att försörja min svåger och hans familj, eller att ordna en lägenhet åt dem. För att vara tydlig vill jag börja med att säga att vår trea, där vi bor nu, faktiskt är min. Jag köpte den innan vi gifte oss, och då var den i ett hemskt skick ytterdörren stod liksom bara lutad mot karmen. Men det viktiga var att priset var rätt, resten tog jag lite i taget, allt eftersom jag hann och orkade. Men det är egentligen inte det jag vill prata om.
När jag träffade min man hade jag redan fixat till två av rummen och ställt in lite möbler, så det var ganska hemtrevligt. Min man var snygg, ansvarsfull och hyrde en etta i Sundbyberg. Några månader efter att vi börjat träffas flyttade han in till mig. Efter bröllopet gjordes ena rummet om till barnrum, först fick vi en pojke och sen en flicka.
Allt fungerade toppen, ända tills en kall höstkväll när vår familjeidyll raserades av min svärmor. Hon dök upp med sina väskor och tårarna rinnande nedför kinderna.
Får jag bo här ett tag? Min son har tagit hem en flickvän till min lägenhet. Jag hoppas de har det bra och kanske gifter sig och blir gamla ihop Jag stannar inte länge, jag kan hjälpa er, hämta barnen på förskolan och skolan, laga mat. Ni är allt jag har!
Hon grät så mycket att jag inte hade hjärta att säga nej. Vi gav henne det största rummet. Hon hade varit pensionär i några år, tog hand om barnen precis som hon lovat, men gick aldrig hem till sig själv längre, för hennes yngste son hade tagit över hennes lägenhet. Han bodde där, i hennes etta i Farsta, tillsammans med sin nya unga hustru och två barn ett gemensamt och ett hon hade sen innan.
För länge sen gifte sig svågern direkt efter gymnasiet, och dålde svärföräldrarna sin bostad, använde pengarna till att köpa en etta åt sig själva och en tvåa åt sonen. Sedan gick min svärfar bort i sjukdom.
Svågern och hans första fru fick två barn, men relationen sprack, och han lämnade lägenheten till sin familj. Nu bor hans första fru kvar där, tillsammans med sin nya man och tre barn. Efter skilsmässan flyttade svågern hem till sin mamma.
Han sa då: Mamma, jag bor hos dig nu. Jag är fri nu, jag kan drömma igen! Jag hittar nåt eget snart, det fixar sig. Men ingenting blev som han tänkt, och efter några månader tog han med sig sin nya flickvän hem till sin mamma.
Varje helg tog svärmodern hit barnen från första äktenskapet, och nu även från det andra. Det blev totalt kaos i vårt hem.
Efter ett år sa jag rakt ut till min svärmor att hon måste lösa sitt boende snart. Då bröt hon ihop i gråt och blev helt hysterisk.
Till slut konfronterade jag min svåger och sa att det var dags att lämna mammas lägenhet. Men han vägrade han har barn, låg lön, och har inte råd att hyra något eget. Vad ska jag göra då?
Sista tiden har min relation till svärmor blivit riktigt dålig. Jag vill inte ens gå hem efter jobbet längre. Jag bestämde mig för att prata med min man och sa att han måste lösa boendet för sin mamma, annars ansöker jag om skilsmässa.
Mina ord chockade honom fullständigt han hade ju ingen aning om vad han skulle göra med sin mamma, men ville såklart inte kasta ut henne på gatan.
Jag föreslog att hans mamma kunde hyra en lägenhet själv; vi har råd att hjälpa henne lite. Men hon vägrade kategoriskt, och sa i stället att det är vi som måste hyra en tvåa åt min svåger och hans familj så att hon kan få komma hem.
Jag började bli förbannad och sa, att om hon inte flyttar inom en vecka kommer jag helt enkelt ställa ut hennes saker på trappan. Vad har jag egentligen för alternativ?
Jag tycker inte vi har någon skyldighet att försörja min svågers familj, och definitivt inte fixa bostad åt dem!
