Min blivande man och jag hade varit tillsammans i mindre än ett år när vi träffade hans mamma. Jag visste inte då att hennes inställning till mig och vår dotter, som kom till världen i rätt tid efter bröllopet skulle präglas av så mycket misstro och skepsis. Problemet var väl att vår lilla flicka föddes som en klassisk blondin med blåklintsblå ögon, medan min man mer såg ut som en mörkhyad rom precis som hans lillebror.
När vi var kvar på BB ringde min svärmor och gratulerade, hon ville så gärna träffa sitt första barnbarn. Så mötet blev av. Hennes ansikte blev stelt när hon fick syn på lilla Astrid, och mitt i väntrummet på BB frågade hon: Vad hände, blev barnen ombytta här?
Alla runt omkring stod och häpnade, och svärmor spände ögonen i mig och väntade på svar. Förlägen mumlade jag bara att det inte kunde ha blivit något byte jag hade haft henne hos mig hela tiden.
Det andra hon tänkte syntes tydligt, men det kom inget fler ord då. Väl hemma, när vi höll på med Ida, utbrast hon: Det där är inte er dotter, ser ni ingenting?
Min man blev förstummad, och ändå fortsatte svärmor: Hon har inget av dig, och inget från mamma heller tänk efter, varför har det kunnat bli såhär? En annan pappa, kanske?
Min man tog mitt parti, visade snabbt ut sin mor från lägenheten. Jag blev gråtfärdig vi hade längtat så mycket efter denna dag, graviditeten hade inte varit lätt, men Ida var frisk och stark och jag hade känt sådan lättnad när läkaren skämtade: “Vilken sångerska du har fått, vilka lungor!”
Jag log då, och när de lade henne bredvid mig på BB tänkte jag bara på hur vi skulle fira allt som familj. Men istället blev det skandal.
När svärmor till slut gick hem försökte min man trösta mig, vi satte oss ändå vid bordet, men stämningen var förstörd. Därefter förändrades hon trots att min man inte höll med henne fortsatte hon sin belägring av oss. Hon ringde hela tiden, och varje gång hon kom på besök droppade hon elaka kommentarer både mot mig och mot den glädje vi hade. Hon vägrade till och med att ta upp sitt barnbarn, letade hela tiden tillfällen att muttra för sig själv eller mot min man om DNA-test och “ögonkontakt”. Hon pratade helt ogenerat så jag hörde allt från nästa rum.
Min man försökte övertyga henne om att allt stod rätt till, att lilla Ida visst var hans dotter och att han litade på mig, men svärmor bara fnös: Det är väl enkelt att ta reda på, eller hur?
Vid ett särskilt tillfälle bestämde jag mig för att sätta ner foten. Jag gick in i köket och sa: Ska vi göra det här på riktigt nu, beställ en fin ram till testet, så kan du ha ett intyg över sängen att pappa visst är pappa!
Svärmor blixtrade med blicken och blev svarslös. Jag lät ganska medgörlig men ironin gick verkligen inte att ta miste på.
Nåväl, testet blev gjort. Min man behövde knappt läsa svaret han visste vad som stod där och svärmor, efter att ha granskat pappret, räckte bara tillbaka det. Jag kunde inte låta bli: Vad säger du, vill du ha en ljus eller mörk ram?
Hon fräste: Du skojar bara med mig! Har väl någon bekant fixat pappret, eller så har ni mutat någon på laboratoriet! Se bara på min lillebrors son, han är ju lik sin pappa på pricken mörk och med samma ögon!
Kort sagt, det test svärmor hetsat fram förändrade ingenting. Vi levde i en småskalig familjekrigszon, och fem år gick snabbt mitt i allt gruff. Jag blev gravid igen, tre månader efter att min mans brors fru också blivit det. Vi hade en jättefin relation till dem, men även de bara skakade på huvudet när svärmor satte igång med sina misstankar kring Ida.
Den här gången var det också en flicka. Vi mötte upp dem på BB, och när jag öppnade upp filten och såg bebisen kunde jag inte annat än skratta. Där låg en liten Astrid-kopia! Alla såg undrande på mig, men jag sa, fortfarande skrattande: Jaha, har ni också låtit min älskare bli pappa den här gången?
Alla förstod gliringen och skrattade, utom svärmor som blev illröd i ansiktet. Det fanns inget mer att säga. Just där och då vände allt. Hon slutade tvärt med sina utfall och första gången jag såg henne gräva i docklådan med Ida kände jag hur isen äntligen började smälta.
Nu är Ida hennes absoluta favoritbarnbarn, “vår lilla pärla”, “bästa bärplockaren” och jag vet inte vad. Svärmor skämmer bort henne och gör allt för att ta igen de år hon behandlade oss som fiender. Jag är inte arg, men som man säger en liten tagg sitter allt kvar. Kanske försvinner även den med tiden.
