Sofia klev på bussen vid hållplatsen, precis som hon skulle. Det fanns bara en plats ledig, bredvid en man som såg lite äldre ut än henne. Hon tänkte inte så mycket på honom till en början. Hon hade sju timmar kvar tills hon skulle komma fram till sina föräldrar i Uppsala, och tankarna snurrade kring en massa problem som behövde en lösning.
Sofia satte sig bekvämt och bussen rullade iväg. Efter bara några minuter snappade hennes näsa upp en svag doft av mysk och starkt bryggt kaffe. Doften var så bitterljuv att minnen genast började bubbla upp till ytan.
Sommaren, värme, hon var sjutton år, och hennes favoritpojkvän Erik låg bredvid henne i gräset vid Ångermanälven. Han doftade exakt likadant. De låg tätt intill varandra, kysstes under stjärnhimlen, och Erik viskade gång på gång att de alltid skulle vara tillsammans, att han aldrig skulle lämna henne. Erik var hennes första kärlek stark och passionerad. Hon älskade honom så mycket att hon var redo att släppa allt, till och med sina studier, bara för att vara nära honom.
Men ödet ville annorlunda. Erik ryckte in i lumpen och kom aldrig tillbaka till henne han träffade en annan tjej i stan och gifte sig med henne. Sofia blev kvar ensam och med ett krossat hjärta. Hon hade inte dejtat någon annan sedan dess, hon älskade fortfarande Erik trots att han svikit henne för tio år sedan.
Ett ögonblick vände Sofia sig om och sneglade på mannen bredvid sig. Va? Det kunde inte vara sant! Brunett, klarblå ögon, markerad näsa och fylliga läppar, lång och ståtlig. Den här mannen var så lik Erik att Sofias hjärta började slå fortare.
Ursäkta, heter du möjligtvis Erik? började Sofia försiktigt.
Nej, jag heter Magnus, svarade han och log stort mot henne. Han var som tagen ur hennes minne, så lik den som bott i hennes hjärta så länge.
Och vad heter du då?
Eh… jag heter Sofia. Trevligt att träffas.
Mycket trevligt, Sofia. Du påminner så mycket om en tjej jag en gång kände, sa Magnus, fortfarande med sitt hjärtliga leende.
Jaså? Vem då?
Min första kärlek. Vi gjorde slut på ett tråkigt sätt. Hon hittade en annan, och jag har inte kunnat släppa henne ur tankarna på tio år. Och här träffar jag dig, såhär oväntat. Jag har svårt att ta in det, sa Magnus, så ärligt att kinderna blossade. Det var minnena, man såg det på honom.
Otroligt. Jag har exakt samma historia. Du är så lik min första kärlek från tio år sedan. Man undrar ju, kan sånt här verkligen hända?
Vad säger du, Sofia? Ska vi byta nummer och hålla kontakten?
Det tycker jag vi gör.
De började prata med varandra direkt. Men hur deras gemensamma historia skulle sluta, det visste de inte. Kanske hade ödet gett dem en ny chans, om än med någon annan så lik den förlorade kärleken. För visst finns det inga tillfälligheter, eller hur?
