ONÖDIG MAMMA
Jonas, sätt dig! Vi måste prata min fru slog sig ner vid bordet med beslutsam blick.
Jag satte mig bredvid henne. Annika torkade sina blöta ögon med en näsduk.
Jag vet inte vad jag ska göra med mamma. Hon går knappt längre. Den här vintern kommer hon aldrig klara sig i sitt lilla torp, det håller ju nästan på att rasa ihop.
Och vad föreslår du?
Jag vet inte, säger jag ju.
Annika, du hoppas som vanligt på att jag löser det, men det är ju din mamma. Det är du som får bestämma.
Jonas, vi kan inte ta hem henne hit. Vi har bara en tvåa och två grabbar som är rätt stora nu. Var ska vi få plats med mamma? jag hörde att Annika egentligen redan hade bestämt sig och nu försökte förklara det hela så smidigt som möjligt för mig. Det finns ju ett äldreboende här i stan, ett privat.
Annika, menar du att du vill sätta din mamma på hem?
Vi har inget annat val. Jag har hört att det ska vara bra där.
Fast du sa att det kostar, jag log snett. Hur mycket?
Två tusen per dygn. Om man betalar för hela månaden direkt så blir det fyrtio tusen i månaden. Hon får omsorg och sjukvård där. För oss är fyrtio tusen mycket, men vi får väl lösa det.
Annika, det känns så taskigt. Din mamma har alltid kommit med hemkokt sylt, inlagda gurkor, presenter till pojkarna Alltid med värme. Och vi skickar henne till hemmet.
Jonas, tror du det inte gör ont i mitt hjärta? Vi har inget alternativ.
Suck! jag suckade djupt. Finns det verkligen ingen annan lösning?
Jag har funderat på att sälja hennes torp. Hon skrev ju över det på mig. Men vem köper det nu, vintern står för dörren. Och vad kan man få för det lilla rucklet?
Har du pratat med din mamma om allt det här?
Inte än. På lördag åker vi dit, städar upp i trädgården. Då tar vi snacket.
Jag och grabbarna tar hand om trädgården, jag skakade på huvudet. Men snälla, prata om äldreboendet utan mig.
Jonas, hon kan bo där till våren. Om hon inte trivs, hittar vi på något nytt då.
Nej Annika, jag tror att om vi tar henne dit så är det för gott. Det känns inte rätt.
***
Nu har Inga varit på äldreboendet i en vecka. Hon förstår att dottern inte hade något val. Det är svårt att ta sig fram och ännu svårare att bo ensam nu när hon passerat de sjuttio.
Men hon hade hoppats på en annan sorts ålderdom. Det sista hon ville var att känna sig övergiven, men vem behöver en sjuk mamma?
Sjuksköterskan stack in huvudet:
Inga, dina barnbarn har kommit.
Leendet spred sig i hennes rynkiga ansikte när pojkarna steg in. Den yngste, Axel, hade redan vuxit om henne, och Simon var ett helt huvud längre.
Hej mormor! Hur har du det?
Jo, de tar hand om oss här och det är god mat. Kom, sätt er ner, ropade hon genast och viftade med händerna. Sätt er runt bordet!
Vi kan inte stanna så länge. Här har du lite matvaror och varmare kläder.
Tack, snälla ni! genast frågade hon Hur går det i skolan då?
Allt är som vanligt, svarade de i mun på varandra.
Kämpa på nu! Simon, sista året för dig. Bestämt vad du vill göra sen?
Ska börja på universitetet här i stan.
Och föräldrarna då? Ni fick komma, men de kom inte själva.
Pappa är och fixar hemma hos dig.
Ja, säg till honom att ta upp morötterna innan det blir för kallt, stönade mormor. Och kålen måste skördas, huvudet är stort nu.
Jag ringer direkt!
Axel plockade fram mobilen:
Pappa, mormor säger du ska ta upp morötterna och ta in kålen.
Okej, svarade jag där i luren.
Ge mig! mormor tog mobilen och började ge order direkt till mig. Jonas, låt morötterna ligga och torka några dagar innan du lägger dem i källaren. Skär av kålen med stjälken kvar, ner i sanden i källaren med huvudet nedåt. De större morötterna kan du lägga i lådan, de små kan ni behålla själva!
Jaja, jag fixar det. Oroa dig inte, mamma.
Jonas, du får inte glömma att mata Misse! Stackars liten är själv där ute nu.
Jag tar hand om henne.
Så, här får du mobilen tillbaka, sa mormor.
Mormor, nu går vi. Det är bäst, va? Simon reste sig.
Vänta! mormor öppnade plånboken. Ni får tusen kronor var. Köp något fint till er själva.
Men du…
Ta emot! Jag behöver inte pengar här.
Tack, mormor!
Pojkarna gick innan Inga ställde sig länge vid fönstret och tittade efter sina barnbarn.
***
Jag bar in kassar med morötter och kål från bilen och möttes av min granne, Stig, som just parkerat sin Volvo bredvid min gamla Saab.
Suttit på landet?
Ja, tog grönsaker från svärmors gamla stuga.
Vi funderar också på att skaffa torp, eller litet hus inte så långt härifrån. Barnen har ju flyttat ut.
Du, Stig! sa jag eftertänksamt. Du har ju en fyrarummare på andra våningen?
Ja.
Byt mot vår tvåa, också på andra våningen. Stugan får du på köpet. Min svärmor orkar inte med det längre.
Hmm intressant idé, jag får kika på det.
Prata med frun, och kom över ikväll till oss.
Ska göra det.
***
Jag tog en dusch, åt lite och slängde mig på sängen. Annika började fixa middag, snart skulle grabbarna komma hem yngsta från hockeyträningen, äldsta är ju förälskad för första gången.
Det är väl dags, han har fyllt sjutton. Bara de sköter sig. Den lilla ränner ute på gården hela dagarna
Plötsligt knackade det på dörren. Annika torkade händerna och öppnade. Grannarna från andra porten:
Annika, vi tänkte komma förbi!
Kom in! Men, Vickan, vad har hänt?
Har Jonas inte sagt nåt?
Nej, Annika blev förbryllad.
Våra karlar vill byta lägenheter.
Skämtar du? Annika blev upprymd. Gå in, gå in!
Hon störtade bort till vardagsrummet och ruskade liv i mig där jag låg.
Jonas, vakna, vi har gäster.
Jag kastade mig in i badrummet.
Jag kommer strax!
Under tiden gick Vickan noggrant runt och granskade lägenheten.
Ska någon förklara vad som händer?
Annika, våra män vill byta er tvåa och din mammas torp mot vår fyrarummare, hon såg sig omkring igen. Ni har det mysigt här.
Jag kom tillbaka in, och Annika vände sig mot mig:
Vad är nu detta?
Om vi gör det bytet kan vi ta hem din mamma, sa jag.
Annika stod tyst en stund, med ett leende:
Ja, men då måste vi ju bli bjudna på kaffe och gå och kika på er lägenhet.
Annika, kaffe? skrattade jag. Det här är ju något att fira, fram med nåt starkare!
***
Annika och jag låg vakna långt in på natten och funderade. Hon pratade mest, planerade hur vi skulle möblera och leva i större lägenheten.
Redan somnar du? hon armbågade mig lätt.
Säg ingenting till mamma ännu, Annika. Låt henne inte bli orolig. När allt är klart, då hämtar vi hem henne.
***
En regnig höstmorgon stod Inga och stirrade ut från sitt rum på hemmet. Humöret var i klass med vädret, tankarna lika mörka.
Tre veckor har jag varit här. Ungarna har glömt mig, onödig mamma. Barnbarnen kom bara en gång. Dottern har ringt två gånger.
Första gången sa hon att mitt hus är sålt eller bytt, lät så glad. Men det är väl bra, då har de råd med hemmet. Fyrtio tusen i månaden inte lite pengar. Hem kan jag aldrig återvända ändå.
Andra gången sa hon att de har mycket att stå i, och kommer när de hinner. Ja, de unga har alltid mycket att göra. Idag är det lördag, kanske de kommer ändå. Varför skaffade jag aldrig mobil? Även om jag hade haft en så kan jag inte använda sånt.
Hon satt länge och tänkte dystra tankar. Plötsligt såg hon att min bil stannade utanför porten.
De kom, jag är inte glömd! Fast… Jonas kommer ensam utan kassar. Undrar varför?
Inga satt som på nålar och väntade på att dörren skulle öppnas. När jag steg in, log jag brett.
Hej mamma!
Hej, Jonas. Har det hänt något?
Packa ihop, vi ska hem!
Vad menar du? På besök?
Nej, hem för gott. Ta med alla dina saker.
Sluta prata i gåtor nu.
Dina barnbarn sa att det skulle bli en överraskning för mormor.
Inga började genast packa, lycklig över att något nytt väntade. Samtidigt kom hennes rumskamrat och goda vän, Siv, tillbaka från sjukgymnastiken.
Inga, vart ska du?
Jonas hämtar mig, log Inga. Jag ska flytta hem!
Åh, vad du är lyckligt lottad! Mina barn har visst bestämt att jag ska bli kvar här.
Det löser sig för dig också, Siv. Det är svårt för unga med oss gamla.
***
Inga satt tyst och såg ut genom bilrutan medan vi körde genom staden och tankarna snurrade.
Varför tog de hem mig? De har bara två rum, hur ska vi få plats? Kommer jag bara vara i vägen? Kanske skickas jag tillbaka till hemmet efter ett tag ändå
Vi parkerade, men i stället för att gå in genom vår vanliga port, tog jag henne mot den större, längre bort. Inga såg förvånat på mig.
Kom nu!
Upp på andra våningen, in genom en ny dörr och där rusade barnbarnen fram:
Mormor, kom in! Nu bor vi här, ropade Axel.
Annika kramade henne.
Nu ska du bo hos oss, mamma. Följ med, jag ska visa ditt rum.
Det var litet men så hemtrevligt. En egen garderob, en ny säng. Nästan som en dröm, att få bo tillsammans med familjen igen.
Plötsligt kände hon något mjukt mot foten och ett belåtet jamande.
Misse! utbrast Inga och började gråta, den här gången av ren lycka.
Den här tiden lärde mig en sak det finns alltid en väg om man vill, och att ta hand om sina nära är viktigare än allt annat. Bakom varje beslut och oro finns alltid plats för kärlek och omtanke.
