Mannen får en schäfer vid namn Ludvig efter en månads utbildning som hundtränare. Tjänstehunden, som är tre år gammal och strikt, har redan haft tre olika ägare. Först hade de tänkt placera honom vid en kontrollstation, men istället får praktikanten honom. Av någon anledning vill ingen behålla honom, eftersom han är ovillig att följa kommandon. Det var tal på att lämna honom på hundpensionat och bara ta ut honom vid behov, men eftersom både jag och min make har många släktingar som sysslar med hundar bestämmer vi oss för att vi nog klarar det själva! I början, när vi matade honom, användes en snöskyffel för att sätta in matskålen i hundgården.
Men Hundens hjärta kan också tina upp. Det smälte. Ett år senare är Ludvig inte längre sig lik. Vår yngste son är då ett och ett halvt år gammal. Vi går ut på gården för att städa upp efter vintern. Dottern min är på förskolan, och den lille får följa med oss. Och då ser vi följande syn: Vår son springer genom de fortfarande fuktiga rabatterna, och Ludvig släpar sig efter, och så fort pojken snubblar och hamnar på marken lyfter Ludvig honom försiktigt i jackan med tänderna….
Min man dricker inte. Men säkerhetschefen hade bestämt sig för att dra sig tillbaka, och vinet flödade. Min make tog över vakten och stannade kvar för att hålla koll på chefen.
Klockan är 23.00, jag sitter på verandan och försöker ringa min man, utan framgång. Jag oroar mig för att han ska försöka ta sig över ån, ramla i vattnet och drunkna i det skick han är. När jag till slut är helt förtvivlad och nära att kasta mig ut för att rädda honom, ser jag grinden öppnas, Ludvig kommer in och min man hänger i kopplet, halvt sovande. Ludvig leder honom trofast ända fram till verandan, och när maken faller ner på soffan sätter Ludvig sig bredvid mig och tittar på mig. Jag hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket sarkasm i en hunds blick. Jag retar fortfarande min man om hur hunden fick leda honom hem.
