ENSAMHET TVÅSAMT
För trettioåtta år sedan tog Margareta med sig sin blivande make, Lennart, hem till föräldrarna i Uppsala. Dags att introducera. Dags att berätta att de tänkte lämna in ansökan om giftermål.
Mamma och pappa förstod direkt vad som var på gång så fort de såg en vilsen ung man på tröskeln. Hittills hade Margareta aldrig släpat hem några pojkvänner. Hon brukade säga:
Varför skulle jag göra det? Om jag bestämmer mig för att gifta mig, då blir ni de första att veta.
Därför synade Margaretas föräldrar Lennart noga där han satt vid köksbordet och pillade på servetten och såg ut som om han helst ville smälta in i träpanelen.
Margareta gick ut i hallen av någon anledning. Hennes pappa smög efter.
Du gör ett misstag. Du kan inte gifta dig med honom.
Och varför inte då? Margareta gick genast i försvarsställning. Bara för att han är lantbrukare?
Det är inte bara därför, även om det spelar in. Han verkar säkert vara en hygglig kille, men ni är så olika. Vad ska ni prata om? Du är uppväxt i en officersfamilj, har universitetsexamen. Han? En bondpojke, visst han jobbar hårt, men han är ju rätt enkel. Det märks direkt. Om du gifter dig med honom kommer ordet ‘bildning’ alltid stå mellan er.
Men pappa, sluta nu. Det där är fördomar. Det viktiga är att han älskar mig. Och det är aldrig för sent att lära sig! Jag hjälper honom, replikerade Margareta, tvärsäker.
Jaså. Men minns: “Den som inte lyssnar på sina föräldrar, får vandra vilse hela livet.” Skyll inte på mig sen
Bröllop blev det förstås. Romantiken falnade snabbare än en tomtebloss och det var bara att rulla igång Svensson-livet.
Lennart började, efter mycket tjat från Margareta, plugga på distans till maskiningenjör i Västerås. Eller rättare sagt, han skrev in sig, men där tog det slut. Margareta satt på kvällarna och skrev hans inlämningsuppgifter, tragglade sig igenom tekniska termer som om det vore fornnordiska runor. Lennart gick på två tentor, tröttnade och slog fast:
Varför ska jag bry mig om något sånt där? Om du vill plugga får du väl göra det själv.
Margareta gav upp, suckade och fokuserade på annat. Egentligen var han ju inte dum. Han hade tuggat sig igenom hennes bokhylla, hade åsikter om politiken och på jobbet var han uppskattad. En viss lantlukt följde honom förstås, men det var inget som brände i näsan. Det var ju sån hon hade blivit kär i.
Efter några års äktenskap blev det knepigare. Lennart brydde sig allt mindre om Margaretas synpunkter. Istället blev han specialist på att förminska henne, demonstrera vem som var tuppen i huset och att högljutt diskutera sånt Margareta tyckte borde stanna innanför de fyra väggarna. Med samma självförtroende som en bankdirektör på släktmiddag, dessutom.
Och så fort det gällde något svårare, hann Lennart inte mer än höja ögonbrynet innan allt ramlade över på Margaretas axlar. Han tog det som självklarheter:
Vill du renovera? Gör det.
Ny kyl? Köp en.
Balkongen måste glasas in? Vad angår det mig? Det är ju du som vill!
Det enda som faktiskt funkade var deras sommarstuga utanför Öregrund. I jorden trivdes Lennart som fisken i vattnet. Synd bara att odlingssäsongen var tre månader. Resten av året fick Margareta axla rollen som både fru och far.
I början viftade hon bort det. Men det blev tungt att alltid bära vardagen. Lennart hade inga planer på att ändra sig. Varför skulle han? Hans liv rullade ju på. Inte en tulpan på Internationella kvinnodagen och när någon frågade om present till henne fnös han uppriktigt:
Jag har gett dig presenter. Två stycken. Ser du dem springa runt här hemma?
Han menade förstås döttrarna.
Margareta protesterade inte. Hon försökte hitta bortförklaringar: ‘Han är inte van vid presenter, såna är de på landet.’ Gick att stå ut.
Redan från början var Lennart inte mycket för att prata med folk. Inte ville han heller. Folk frågade Margareta om hennes karls förmåga att ens föra ett samtal. Hon drog ett och annat skämt om saken.
Samtidigt blev han vansinnig över hur gärna Margareta pratade med andra. Om hennes vänner och släktingar pratade han illa, men egna vänner blev det aldrig tal om.
Margareta löste familjens problem samtidigt som hon ordnade sig en stadig inkomst. Hon satt aldrig och tiggde extra hos Lennart. Även under galna tider kunde hon dra in lite extra. Han skulle ändå inte lyfta något större lass. “Tycker du att det är för lite tjäna mer själv!” Han gick till jobbet, punkt slut. Nöj dig, var hans paroll.
Till sist insåg Margareta att de knappt hade något att prata om. Om hon gillade en film, dissade Lennart den snabbt och sa att den var ren skit. Hans filmval stod hon inte ut med mer än tio minuter. Musik och böcker var lika dödfött att tala om.
Olika rakt igenom: hon, altruist gjorde allt för honom, barnen, vännerna. Han, självupptagen, egenkär såg bara sig själv. Maten olika, intressena olika, kärleken borta, ungarna utflugna. Trettioåtta år tillsammans men på varsitt spår. Egentligen bara främmande människor under samma tak.
Lennart var övertygad om att det var Margareta som blivit fräck, att hon inte uppskattade eller respekterade honom. Allt hon gjorde var något hon borde göra ändå.
Med jämna mellanrum super han till på billig boxvin och får för sig att skära den svenska sanningen i tunnaste skivor: om hennes föräldrar som ligger på gamla kyrkogården, om hennes släkt. Varenda grej hon säger analyseras och mäts enligt hans måttstock. Oförskämdheterna haglar. Han njuter nästan av att sätta henne på plats, som en gammal godsägare som tuktar sin piga.
När han sedan blir nykter fattar han ingenting varför vill Margareta knappt prata med honom?
Jag sa väl bara sanningen!
Det går inte att förklara att det bara är hans sanning. Någon annan ryms liksom inte i hans huvud.
Och nu sitter Margareta hos mig i köket och snyftar och pratar:
Jag är så trött. Det känns som att hela livet suttit på en dynamitgubbe. Man vet aldrig vad han hittar på, eller när det smäller. Jag är less på kompromisser, på att anpassa mig, på att stå ut. Vad ska jag göra? Skilja mig? Vad är meningen? Han går ju ändå aldrig han kommer plåga mig sakta, och det värsta är att han verkligen tror att han gör rätt. Efter varje fyllesession är jag sjuk i flera veckor, försöker samla ihop mig själv. Familjen, barnen, nu också barnbarnen det är ju det man lever för. Jag försöker hitta något att hålla fast vid, försöker prata, släta över. Han ser det tydligen som en seger och sätter igång igen lika självsäkert.
Jag har sånt sug att bara yla rakt ut. Men vart ska jag ta vägen? Visst skilsmässa? Men vad händer då? När han får i sig några centiliter, tappar han både förstånd och hämningar. Försvinner jag flyttar hela kvarterets sorgliga sällskap in och förvandlar lägenheten till en soptipp. Det är redan testat.
Så vad gör man? Tja, man står ut. Huset är ens hem, det känns ändå hopplöst att bara släppa allt.
Vet du, så länge barnen var små märktes våra olikheter inte lika tydligt. Man hade inte tid att tänka eller känna efter. Nu när det bara är vi kvar det går knappt. Två främlingar under samma tak, trots trettioåtta år tillsammans
Ja Pappa hade rätt Bildningen den har alltid stått mellan oss.
