Alltså, du fattar inte hur det har varit de senaste tre månaderna. Min bror har tjatat på mig om mamma hela tiden. Hon har liksom inte varit sig själv sen hon fick sin stroke. Hon är frånvarande, minns nästan ingenting, och kan inte vara ensam alls längre. Det är som att ta hand om ett barn. Men jag har ju mitt jobb, min lägenhet, min egen familj. Hur gör man slut med det ansvaret, liksom? Jag har ju till och med föreslagit för brorsan att vi ska sätta henne på ett äldreboende, men då blir han helvild och säger att jag är känslokall. Fast han vill inte heller ta henne hem till sig han bor ju hos sin fru i Göteborg.
Vi var ändå riktigt tajta som familj förut. Typiskt svensk fyrklöver: mamma, pappa, jag och lillebrorsan. Vi är bara ett år ifrån varandra i ålder jag är 36, han är 35, och mamma är 72 nu. Mamma och pappa fick oss ganska sent. Allt rullade på tills pappa dog.
Efter gymnasiet drog min bror till Uppsala för att plugga och blev kvar där, gifte sig, hittade jobb och hela paketet. Själv blev jag kvar här i Stockholm, träffade min man, bodde först kvar hemma ett tag men vi flyttade snabbt till en hyresrätt. Tanken var ju att spara ihop till en bostadsrätt och barn sen. Det var planen i alla fall.
Men så gick pappa bort för två år sen. Mamma blev så ensam, liksom grå och trött över en natt. Hon hade hälsoproblem redan innan, men så fick hon stroken för ett halvår sen. Det var riktigt illa vi trodde väl aldrig hon skulle klara sig. Det var i stort sett tack vare läkarna på Karolinska att hon ens lever idag. I början kunde hon knappt prata, benen och armarna funkade inte som de skulle. Men visst blev det bättre fast hennes psyke är liksom förstört.
Läkarna säger att skadorna inte kan gå tillbaka. Jag var tvungen att byta jobb, frilansa hemifrån istället för att kunna vara hemma hos mamma hela tiden. Det går liksom inte att lämna henne även om hon kan gå nu måste man passa henne som en hök. Hon virrar iväg, pratar nonsens och ibland är hon helt förtvivlad och vill ut och leta efter pappa. Det är ren cirkus. Jag får nästan aldrig sova, är rädd att hon bara går ut. Och jag orkar inte fokusera på jobbet huvudet är någon annanstans hela tiden. Min man har också sagt att vi borde ordna med ett äldreboende.
Det kostar ju skjortan vi snackar typ 38 000 kronor i månaden men om både jag och min bror hjälps åt och jag slutar ta emot så många frilansjobb så går det. Det vore väl rättvist.
Det tog lång tid innan jag bestämde mig, men till slut insåg jag att det här kan inte fortsätta. På ett boende skulle mamma få vård dygnet runt, och personalen är verkligen utbildad för just sånt här. Jag kollade runt på några ställen här i stan, pratade med biståndshandläggare och fick all info. Det är jättedyrt, men vad ska jag göra?
Så ringer jag brorsan och berättar läget, försöker vara rak, tänker att nu måste han förstå vad det handlar om. Men nej, han flippar ur direkt.
Har du blivit tokig eller? Man sätter väl inte sin egen mor på hem. Hur vet du ens att de tar hand om henne där? Du är hjärtlös! skriker han i mobilen. Eller vill du bara bli av med henne?
Jag försöker förklara, men han vägrar lyssna. Vi bråkar på, men jag känner hur min ork bara försvinner. Tar upp det igen efter ett tag men han står fast.
Vi kan inte göra så mot mamma, säger han. Hon tog alltid hand om oss vi växte upp hemma tillsammans. Hon klagade aldrig, trots att det måste ha varit jobbigt att få oss så sent.
Han tycker liksom att jag, som bor kvar i stan, ändå är den som ska lösa det här. Om jag inte vill ha mamma hemma kan jag ta med henne till honom och hans fru, säger jag till honom. Får se hur mycket han vill ta hand om henne då.
Du vet ju att jag bor i Linas lägenhet, det funkar inte att ta hit svärmor, svarar han surt. Så min man ska ta hand om sin svärmor, men hans fru slipper? säger jag. Vi bor här för att hjälpa mamma, du gör ju inget.
Jag har till och med sagt att jag kan flytta redan nu, så får han ta tag i det. Men då backar han, säger att han har för mycket på jobbet. Och att jag bara vill smita ifrån mitt ansvar.
Jag vet inte, allt känns som en mardröm. Egentligen vet jag ju att det bästa vore äldreboende för alla mamma får hjälp, vi får andas. Men så har jag dåligt samvete. Känner mig som världens sämsta dotter. Fast min man säger att det är rätt vi har ju faktiskt ett eget liv också, eller hur?
Så nu har jag bestämt att jag väntar en vecka till. Om min bror inte gör något, då anmäler jag mamma till plats på boendet. Någonstans måste man dra gränsen för bara vi som går igenom det vet hur tungt det är att vårda en sjuk anhörig. Och brorsan får väl snacka sig blå inför sina kompisar om varför han inte hjälper till jag orkar inte mer.
