Tjänstefolk åt hans mamma
Erik, jag förstår allt, men jag har faktiskt inte blivit anställd som kokerska åt din mamma, väste Malin irriterat och slängde en burk ärtor i kundvagnen. Jag vill bara lägga ner allt, sätta mig i bilen och köra hem. Vi blev lovade en lugn, familjär kväll för oss tre, och nu står vi här och lagar mat till hela släkten medan din mamma bara sitter! Är det rimligt?
Erik drog skuldmedvetet ihop axlarna och låtsades plötsligt vara djupt intresserad av ingredienserna i surströmmingsburken. Han såg ut som en hund som blivit påkommen med ett brott.
Malin, kan du tona ner? Folk tittar, det känns pinsamt mumlade han och försökte ta henne i armen, men hon slet den snabbt tillbaka. Mamma har kanske överskattat sig lite, det kan ju hända vem som helst. Kan vi bara handla allt på listan, komma hem och få klart salladerna? Kan du stå ut för min och festens skull?
Överskattat sig. Fint uttryckt.
Malin bet ihop tänderna av ilska. Hon visste att svärmor egentligen hade räknat ut allt mycket väl.
Allt började för en vecka sedan, med ett samtal. Anita Gustafsson ringde och gratulerade oss till nya året, och plötsligt bjöd hon hem oss:
Mina barn, kuttrade svärmor med en så sockersöt röst att man nästan fick diabetes bara av att lyssna. Kom hem till mig på jul. Jag har saknat er så mycket! Vi kan sitta tillsammans, minnas gamla tider, prata. Jag blir ensam mellan fyra väggar.
Jag blev genast på vakt, känslan av att något var fel smög sig på. De där lugna familjestunderna hos svärmor slutar alltid likadant förhör om barn.
När Anita tog upp ämnet för första gången var vi inte ens gifta.
Malin, du har inte funderat på barn? frågade hon, när vi var ensamma.
Jag blev helt ställd.
Eh började jag tveksamt, febrilt letande efter ett svar. Jag vill ha barn, men inte just nu. Erik och jag dejtar ju bara.
Men Malin, man behöver ju inte vara gifta för att skaffa barn, viftade Anita bort. Men du blir äldre Tiden går, både för dig och mig. Jag kan ju dö utan att få se barnbarn.
Först försökte jag skämta bort det, sedan bet jag ifrån. Till slut började jag, utan att märka det själv, undvika svärmor för att rädda mitt psyke.
Så blev det att jag och Anita egentligen aldrig riktigt lärde känna varandra. Jag fortsatte hålla avstånd, men Erik Han fick aldrig för sig att säga nej till mamma.
Malin, kan vi inte åka? bad han efter nästa samtal, såg mig djupt i ögonen. Hon är ju gammal. På riktigt ensam. Bara en gång, för min skull. Snälla.
Erik, jag hindrar dig inte. Åk själv. Du vet att jag inte firar jul själv.
Men kan du inte se det som en familjemiddag, inte jul? försökte han. Mamma vill gärna komma närmare dig. Vi är ju trots allt en familj
Jag kämpade länge emot, men till slut gick jag med på det. Tänkte att det skulle vara en trevlig fika och lite tårta. Så fel hade jag
Det gick fel redan dagen före. Anita krävde att vi kom klockan åtta, för att hinna umgås. Jag vägrade. Ville sova ut på lördagen. Lyckades förhandla till oss att komma vid tio.
Vi kom yrvakna och klev in. Ingenting. Ingen stekos, ingen doft av köttbullar, inget smör som fräste i pannan. Anita tog emot oss i en sliten morgonrock och papiljotter.
Äntligen! Kommer när ni vill! skrek hon som hälsning. Halv elva, faktiskt! Gästerna väntar och inget är färdigt. Ni borde ha kommit tidigare! Hjälp mig i köket nu!
Jag frös med jackan i handen.
Vilka gäster? frågade jag förvirrat.
Men vilka som helst Olle och Birgitta råkar vara i Umeå, jag kunde ju inte låta bli att bjuda! Grannen Lena kommer. Kusin Anna dyker upp Kan ju inte bara säga nej till dem. Nu, in i köket, tiden är knapp!
Då insåg jag att vi inte var gäster, vi var arbetskraft.
Fest blev helvete. Anita förvandlades på ett ögonblick från värdinna till general, sprang runt med disktrasan och gav order. Själv lyfte hon inte ett finger i köket. Dessutom hade hon missat saker vissa ingredienser saknades helt. Mamma gav Erik shoppinglistan och skickade oss till ICA.
Jag var nära att smita, men bestämde mig för att stå ut för Eriks skull.
Snart var vi tillbaka på våra arbetsstationer. Jag vid skärbrädan, Erik med potatisskalaren. Borta var den lovade festkänslan, istället fick vi ett schema. Vi slöt oss i värmen, kämpade i fem timmar utan paus.
Vid fyra började gästerna droppa in. Glada, väldoftande, finklädda. Vi var svettiga, rosenkindade, i fläckiga kläder och led av utmattning Orken fanns inte ens för att fira.
Men Anita hann byta om till klänning och sminka sig. Nu satt hon vid bordets huvud och tog emot beröm.
Du, Anita, alltid Vilken värdinna, så mycket du har lagat! berömde någon okänd dam som tog för sig av salladen jag hade skurit.
Jag försöker. Allt för gästerna, sa Anita blygt med ett leende.
Sen drog Anita igång den gamla barnfrågan igen: höjde glaset och höll ett långt tal om klockan som tickar. Om Erik inte hade knuffat min ben med sitt, skulle jag ha slängt rödbetssalladen på bordet.
Nu var det sista gången, sa jag torrt när vi åkte hem sent på kvällen. Jag kommer aldrig mer hem till din mamma. Du får gärna åka, hjälpa henne tills du stupar, men själv klarar jag mig utan det.
Erik invände inte. Han nickade bara.
Tre månader gick. Min rygg slutade värka efter den dagen, men känslan stannade kvar. Så när Erik i mars sa att mamma ville bjuda oss igen, bet jag ihop käkarna.
Hon bjuder oss på internationella kvinnodagen. Säger att det bara blir vi tre. Ja, kanske grannen Lena svänger förbi någon minut, men hon bara gratulerar och går, sa Erik, men såg min blick och skyndade sig: Men jag tvingar dig inte. Du får bestämma.
Erik såg ut som om han väntade sig bråk och klagomål om förstörda högtider. Men jag log lite, såg ut genom fönstret och
Okej. Säg till din mamma att vi kommer.
Malin Skojar du? Du sa ju
Jag minns. Men om jag säger nej börjar hon ringa varje dag, pressa oss som förra gången. Jag vill få det överstökat så att hon inte bjuder oss mer, inte gråter och pressar oss. Lita på mig om du inte vill stå vid spisen igen.
Erik såg undan och ställde sig neutral
Åttonde mars, tvärtemot Anitas förväntningar, startade inte med väckarklocka och stress. Jag och Erik låg kvar i sängen, kollade en tramsig serie och åt glass direkt ur förpackningen. Ingen sminkning, inga skjortor.
Vid lunch blev Anita orolig och började ringa.
Hej Anita, det är nästan otroligt Vi har precis vaknat, sa Malin med ett fejkat ånger i rösten till svärmor. Vi satt uppe länge med vänner igår, missade alarmet.
Malin, hur kan ni? Jag väntar ju redan, svarade Anita missnöjt. Skynda er. Kycklingen blir kall.
Vi är på väg! En timme, max en och en halv så är vi där! lovade jag och la på, återgick till tv:n.
Erik såg nervöst på mig, men sa ingenting. Hellre varm säng än att slita på Anitas kök igen.
Vid ett ringde telefonen igen. Malin tog en paus innan hon svarade.
Vi är nästan på väg, Anita! Ska just beställa taxi, sa hon glatt, utan att lämna sängen.
En timme senare kom en ny version.
Det har blivit en trafikolycka här, hela vägen är blockerad, meddelade Malin, och sänkte ljudet på tv:n. Jättestor kö. Men det släpper nog snart.
Vid halv fyra kunde Anita inte hålla sig längre.
Var är ni egentligen?! snäste hon, rakt på sak, utan morgonens vänlighet. Hur kan ni vara så långsamma?! Ni hade hunnit gå hit hundra gånger!
Samtidigt hörde jag prat och skratt i bakgrunden. Jag kisade.
Anita, är du inte ensam där? frågade jag direkt.
Ensam, inte ensam Spelar ingen roll! sa hon irriterat. Släkten kom och gratulerade. Ska ju inte slänga ut folk. Kommer ni eller inte?! Jag är ju slut, det är för mycket för en person!
Klart. Anita väntade gratis arbetskraft igen, men blev tvungen att laga maten själv. Hon grävde sin egen grop.
Vet ni Vi kommer inte, svarade jag lugnt.
Va?!
Blev plötsligt dålig, antagligen åksjuk på vägen. Vi vänder och åker hem.
Det blev tyst i luren, sen brast Anita ut:
Hur kan du?! Otacksam! Jag har stått här sedan i morse, för vem har jag lagat detta?! För vem?! skrek hon. Du gör det med flit! Plågar mig! Om jag får en hjärtattack nu?! Erik! Ge mig Erik!
Erik hörde allt, men rörde sig inte. Jag funderade en sekund, tryckte på röda knappen och stängde av telefonen.
Det var som väntat, sa jag till Erik. Det är en hel flock gäster där, och hon väntade att vi skulle serva dem. Nu får hon klara sig själv.
På kvällen åkte vi hem till mina föräldrar.
Skillnaden var stor redan i hallen. Visst var det rörigt, men på ett helt annat sätt. Ingen satt och väntade på tjänstefolk. Mamma kämpade med en stor salladsskål, pappa skar smörgåsar.
Nå, nu kommer ungdomarna! utbrast han när han såg oss. Erik, bär in några stolar från sovrummet, annars har ni ingen plats.
Erik hämtade stolar. Jag hjälpte mamma att duka.
Vi hjälpte till, men inte under press. Här kändes det som en självklarhet, inget lurigt eller utnyttjande. Alla bidrog, allt för att det skulle bli trevligt för alla.
Vid bordet såg jag mamma leende och Erik prata med pappa, och insåg att min stress sakta lättade. Rättvisa var återställd. Genom bråk och drama fick Anita förhoppningsvis sitt svar hon försöker nog inte lura oss igen. Bron mellan mig och min svärmor är bränd, men det är mycket bättre än att vara någons tjänstefolk.
Jag har lärt mig: i det svenska köket ska man vara gäst, inte arbetskraft. Det är först då man verkligen får njuta av att vara tillsammans.
