Vi var så himla nära när vi gifte oss. Gjorde allt tillsammans, nästan som ett gammalt par redan från början. Vi somnade hopkrupna, såg på tv i sängen, tog promenader på söndagar och skrattade så vi kiknade åt struntsaker. Närhet hände ofta, mestadels spontant, väldigt sällan planerat. Jag kände mig älskad som en utvald, omtyckt och önskad person.
Åren gick. Vi var fortfarande nära, men på ett annat sätt. De där långa kyssarna blev snabba smackar i förbifarten. Inga kramar utan anledning längre istället blev det mest praktiska ryggklappar och patenterade hej-då-pussar vid dörren. Vi började lägga oss tidigt, trötta båda två, och han vände sig om till sitt håll. Först brukade jag försöka krypa närmare. Jag rörde försiktigt vid hans arm eller letade efter handen. Men han bara mumlade att han var trött, att imorgon kanske. Inte ikväll. Och jag förstod ju. Klart man är trött, livet hörni!
Så gick tiden, och det ändrade sig inte. Vi fortsatte äta middag ihop, prata om dagen som gått, dela täcke men absolut inget mer. Jag låg sen och väntade, rörde mig inte, inbillade mig att han nog skulle göra första draget. Det hände aldrig. Först gjorde det ont, sen började jag blygt undvika ämnet, skämdes för att ta upp det igen. Funderade på om det var mig det var fel på. Kanske jag gjorde en höna av en fjäder?
Vår vardag var väldigt tät, men helt neutral. Vi vaknade ihop, drack kaffe ur varsin blåvit kopp, travade hand i hand till släktmiddagar och lyssnade på varandras svammel. Men vi sov rygg mot rygg, och till slut började jag byta om i rekordfart framför honom fultrosor och urtvättade t-shirts, hej och hå. Fina pyjamasar? Glöm det. Jag såg inte längre min kropp som något någon rimligen kunde bli intresserad av.
Jag försökte prata om det. Flera gånger faktiskt. Frågade om han inte ville ha mig längre, sådär som man viskar i mörkret. Han mumlade något om att det inte handlade om mig, att han bara “inte kände för det längre”, att det var så det blev med åren, och att kärlek handlade om kamratskap och respekt. Jag nickade fast inombords kändes det som att något stort fattades mig, men jag hittade inga ord utan att känna mig skyldig.
Med tiden började jag se det som normalt. Visst finns det par som lever så här? Tja, vi bråkar ju aldrig. Det borde väl räcka? Jag vande mig vid att bara bli kramad ute bland folk, och aldrig när vi var ensamma. Slutade vänta, slutade hoppas, försökte utplåna den biten av mig bara för att slippa känna mig ratad.
Åren tuggade på och vi fortsatte vara väldigt nära. Alltid tillsammans, alltid ordningsamma, svenska i själ och hjärta. Ingen hade en susning om att vi inte varit intima på över femton år. Inte ens jag själv minns när jag slutade känna mig som kvinna ihop med någon. Jag blev vana, trygghet, sällskap. Inte längtan.
Den dagen han sa att han lämnar mig för en annan, fattade jag ingenting. Han sa att med henne kände han sig levande, åtrådd, uppkopplad.Jag sa inget. Han bara sa det. Då insåg jag han hade inte slutat känna. Han hade bara slutat känna med mig.
När jag nu ser tillbaka är det inte att han drog som sved mest. Det var att jag under så många år vande mig vid att leva med någon som inte såg mig som kvinna och till slut fick mig att tro att det var så det skulle vara i ett svenskt äktenskap.
