ENSAMHET TVÅ SAMMAN
Det var för trettioåtta år sedan som Kerstin tog med sin blivande make Lennart till föräldrahemmet i Falun. Hon skulle presentera honom och meddela att de planerade att lämna in pappren till vigsel hos kommunen.
Mamma och pappa förstod genast vad som pågick när de såg den okände unge mannen på tröskeln. Kerstin hade aldrig tidigare släpat hem några friare. Hon brukade säga:
Varför ska man visa upp dem? Om jag tänker gifta mig, då får ni träffa honom.
Därför granskade föräldrarna Lennart mycket noggrant och det syntes på killen att han var obekväm där vid köksbordet.
Kerstin gick iväg av någon anledning, och pappa följde efter henne ut i trädgården.
Du gör ett misstag, sa han lågt, du borde inte gifta dig med honom.
Varför då? svarade Kerstin genast, är det för att han är bonde?
Det handlar inte bara om det, även om det spelar in. Förstår du, han kanske är snäll, men ni tillhör inte samma värld. Vad ska du prata med honom om? Du är uppvuxen i en familj som alltid värderat bildning. Universitetsexamen och allt. Han, visst han jobbar hårt, men är rätt enkel. Det syns ju. Om du väljer honom, kommer ett ord alltid stå mellan er intellekt.
Lägg av, pappa, det där är fördomar. Jag bryr mig inte om vad han gör. Huvudsaken är att han älskar mig. Man är aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Jag hjälper honom, svarade Kerstin bestämt och heligt övertygad om att hon tänkte rätt.
Jaja Glöm aldrig: Den som inte lyssnar på far och mor, får leta länge innan hen finner sig till rätta. Kom sen inte och säg att jag inte varnade dig.
Bröllop blev det. De första förälskade åren rann förbi och snart följde vardagen.
Efter mycket tjat från Kerstin började Lennart på Komvux i Borlänge via distans, men det blev ingenting av det. Kerstin skrev alla hans inlämningsuppgifter, tragglade sig igenom tekniska ämnen hon själv ogillade. Han åkte på någon tenta och hoppade snart av.
Vad är det för mening? Behöver du plugga så gör det, men mig räcker det så här, sa Lennart.
Kerstin försökte men det var lönlöst. Han var övertygad om att han visste bäst och ville inte lägga tid på sånt trams.
Gör som du vill, sa hon till slut och gav upp studietanken för hans del. Tänkte att han var smart ändå, han hade ju betat av hela hennes bokhylla, kunde prata politik. Jobbet uppskattade honom också. Nog luktade han ladugård lång väg, men vad gjorde det? Det var ju den mannen hon valt.
Åren gick och relationen blev alltmer tungrodd. Lennart brydde sig aldrig om hennes åsikter, utan försökte förminska henne, visa vem som bestämde hemma. Han kunde, särskilt bland folk, säga saker högt som Kerstin aldrig tyckte passade sig. Hans självsäkerhet inför andra fick Kerstin att krympa av skam.
Det visade sig också att han hade svårt att ta beslut, vad det än gällde så hamnade hela bördan på Kerstin.
Vill du renovera? Gör det!
Behövs en ny kyl? Köp du!
Glasa in balkongen? Jaha, men det får du ordna!
Enda undantaget var torpet. Där trivdes Lennart, där arbetade han gärna.
Någon kanske säger räcker inte det? Men ett torp ger bara några månaders samförstånd om året. Alla andra månader var Kerstin både fru och man hemma.
I unga dagar brydde hon sig inte om allt extra ansvar. Med tiden blev det tungt. Lennart, som vant sig att leva bakom hustrun, tänkte inte ändra sig. Varför skulle han? Han var ju nöjd. Inte en gång hade han köpt en bukett tulpaner till Kerstin på Internationella kvinnodagen. Vad gällde presenter så sa han helt allvarligt:
Jag har ju redan gett dig det finaste. Två gånger till och med. Där springer de ju, på parkettgolvet.
Han menade förstås deras två döttrar.
Kerstin sa inget till svar, resonerade bortåt Han kommer från en familj där man inte ger presenter, jag överlever väl.
Att prata med folk var svårt för Lennart redan från början. Han ville helst slippa. Folk frågade till och med Kerstin om hennes kille kunde prata, hon skrattade bara bort det.
Men Lennart blev irriterad av att hon var så social, pratade ledigt med vänner och släktingar. Han talade illa om alla hon brydde sig om, men själv var han ensamvarg, fick aldrig några egna vänner.
Kerstin skötte mer än bara livet hemma, hon tjänade dessutom bra eget. Hon låg aldrig Lennart till last, fixade alltid någon extrainkomst även när de gamla fabrikslönerna försvann på 90-talet. Hon förstod tidigt att han inte skulle anstränga sig extra: Behöver du mer pengar, får du fixa det själv, ansåg han. Själv gick han till jobbet och därmed tillfreds.
Efter hand blev skillnaderna mellan dem så uppenbara att samtalen med Lennart dog ut. De såg på världen med helt olika ögon. Om hon gillade en film, kallade han den skräp. Hans tv-program orkade hon två minuter av. Musik, böcker, allt var bara splittrat.
Även personligheterna stack ut åt olika håll: hon var altruist, gjorde allt för honom, barnen, vännerna. Han var en råbarkad egoist som bara tänkte på sig själv. Resultatet? De åt olika mat, hade inget gemensamt, kärleken var borta, barnen hade flyttat. Mer än tre decennier bakom sig tillsammans men ändå så ensamma. Främlingar i samma hem.
Lennart ansåg i sin tur att Kerstin blivit kaxig, att hon varken uppskattade eller respekterade honom. Strunt samma att hon drog hela lasset, det tyckte han var hennes plikt.
Emellanåt söp han sig full och slängde ur sig sanningen om hennes föräldrar borta sedan länge, om hennes släkt. Dömande varje ord och handling från henne, och han njöt av att såra, som en gammaldags godsherre med sin piga.
När han nyktrat till förstod han aldrig varför Kerstin knappast pratade med honom.
Jag sa ju bara sanningen!
Det gick inte att förklara för honom, att det bara var hans sanning han förmådde inte se någon annan.
Och nu, när Kerstin sitter här vid mitt köksbord och tårarna rullar nerför kinderna, säger hon:
Jag är bara så trött Hela livet känns som att gå på äggskal. Man vet aldrig vad han fått för sig, och när det smäller. Trött på kompromisser, att anpassa sig, att stå ut. Men vad ska jag göra? Skilja mig? Till vilken nytta? Han skulle aldrig flytta. Hellre sitta kvar och förstöra varje dag. Och värst är att han tror han har rätt. Efter varje sån uppriktighet blir jag sjuk i veckor. Får samla ihop mig igen. Det är ju ändå familjen, barnen, nu även barnbarnen. Jag hittar nya skäl att leva vidare med honom, försöker undvika bråk, släta över. Men han tar det som en seger och så börjar allt om igen.
Jag är så trött att jag vill skrika Men vart skulle jag ta vägen? Jo, visst kan man flytta. Men om han blir ensam och börjar dricka, då flyttar hela buset från tobaksbutiken hem till oss, drar in smuts och elände, det har vi ju sett förr.
Så jag står ut. Vill inte lämna huset åt sitt öde.
Du vet, medan barnen bodde hemma märktes inte våra motsättningar lika mycket, det kändes inte så tungt. Det fanns alltid någon att ta hand om, ingen tid att fundera.
Men nu, när det bara är vi kvar, två främlingar under samma tak efter trettioåtta år tillsammans
Ja pappa hade rätt Intellektet Det har alltid funnits där, osynligt men oöverstigligt, mellan oss.
