Det sista klänningen
Elin, min kollega Annika Nilssons dotter ska gifta sig och de vill beställa brudklänning av dig. Kan du ta det på dig?
Nej mamma, jag har alldeles för mycket att göra just nu. Jag hinner inte, de får leta efter någon annan sömmerska.
Men de vill bara ha dig, du syr ju så fantastiskt. Alla tipsar om dig.
Jag orkar inte, mamma förlåt.
Nåja. De blir nog ledsna
Elin drev sitt eget skrädderi hemma, och folk stod i kö för att få sytt hos henne. Hon var så skicklig att hon ofta måste säga nej. Att hon skulle bli sömmerska hade hon vetat så länge hon kunde minnas det började när hon sydde kläder till dockorna som liten. Efter gymnasiet visste hon exakt vilken utbildning hon ville söka.
Varenda söm var perfektion, kläderna satt alltid som ett andra skinn. Kunderna älskade henne. Arbetet gav både glädje och bra inkomst. Trots att butikerna var fulla av kläder föredrog många att få något skräddarsytt och unikt.
En vecka senare kom Elins mamma hem, tårarna rann längs kinderna.
Elin, det har hänt något hemskt… Annika Nilssons dotter Karin, som ville beställa klänningen, dog i en bilolycka med sin fästman. De var på väg till släkt i Göteborg, och pojkvännen somnade vid ratten. Bilen körde av vägen och in i ett träd… De var så unga och lyckliga, just på väg att gifta sig… Nu blir det istället begravning…
Elin blev alldeles tom inuti. Så orättvist kan livet vara…
Föräldrarna måste väl köpa en brudklänning till begravningen så de får ta farväl av Karin i den… De hann inte ens beställa… Det är fruktansvärt sorgligt att behöva begrava sitt barn…
Elin låg vaken djupt in på natten, handarbetade och funderade på tragedin. Hon hade själv aldrig fått barn, efter läkarnas besked om barnlöshet. Sorgen blev med tiden till acceptans hon hade nyligen fyllt 43 år och tanken på att själv föda ett barn nu var avlägsen.
Tanken på att förlora ett barn högg till i henne, en medkänsla så stark att det nästan gjorde ont.
Plötsligt slogs fönstret upp av sig självt. Elin gick förvånat fram för att stänga hur kunde det ens hända? Hon vände sig om och såg då en skepnad bredvid sitt arbetsbord. En ung kvinna, nästan genomskinlig, silade ljuset genom sig.
Nu har det väl gått för långt, nu ser jag syner, tänkte Elin.
Snälla, sy min klänning… Det blev aldrig något bröllop för mig här på jorden, men kanske kan jag få lämna världen i en klänning jag valt själv. Det är min sista klänning. Jag och Filip kommer vara tillsammans nu, det är förutbestämt för oss…
Vem är du? Är det något slags skämt?
Jag är Karin… Bara du kan sy det jag drömmer om…
Jag fick chansen att se vad som väntar mig, och vet du, det är fantastiskt där, jag är inte rädd för att gå vidare och min älskade kommer vara med mig… Men jag vill vara vacker, en sista gång…
Elin stod som förstenad. Händer detta? Det är som på film. Fånigt…
Hon la sig till sist, övertygad om att det bara var inbillning, att chocken över olyckan spelat henne ett spratt.
Nästa dag arbetade hon som vanligt. Men när kvällen kom och Elin skulle gå och lägga sig, stod Karin där igen svävande i ett dimmigt sken.
Vet du, jag börjar vänja mig vid det här tillståndet… Förutom att det gör så ont att se min mamma lida, jag har försökt nå henne, men hon är för sorgsen, hon hör inte mig, men du kan… det är inte många som kan det.
Karin, vad händer sen när du blir begravd? Kommer du till himlen direkt, eller hur går det till?
Min ledsagare sa att jag får stanna här ett tag, i mina gamla hemtrakter, och sen kommer jag att bli hämtad… Mer kan jag inte säga, så är reglerna. Och jag vet nu, döden är inget hemskt, det är bara övergång till en annan värld där jag ska fortsätta mitt liv. Och en dag kommer jag tillbaka, kanske i ny kropp, kanske inte ens som flicka. Men nu vill jag avsluta det här livet som vacker brud. Hjälp mig…
Elin visste varken ut eller in. Hur syr man en klänning åt en avliden, hur berättar man det för hennes familj?
Jag vet ju inte ens vad du drömde om för klänning, vilken storlek… Och vad ska jag säga till dina föräldrar?
Bara sy, tänk inte för mycket. Allt ordnar sig. Se här…
Karin snurrade runt i rummet, iklädd en underbar vit spetsklänning, och stannade så Elin kunde betrakta alla detaljer. Klänningen var verkligen speciell just så romantisk och vacker som en riktig drömklänning.
Elin tog ett papper och ritade snabbt en skiss, memorerade varje liten detalj. När hon var färdig, försvann gestalten spårlöst.
Nästa morgon låg ritningen kvar det var alltså inget dröm, det hade hänt!
Hon åkte till stan och köpte det vackraste spetsen och finaste tyget hon hittade. Storleken fick hon gissa sig till, Karin var smal och nätt. Redan samma kväll satt hon och sydde för fullt tiden bara försvann. Hennes man Erik skakade henne försiktigt när han kom in.
Elin, hur är det egentligen? Du är så frånvarande nuförtiden. Vad är det med dig?
Jag berättar någon gång… Du skulle aldrig tro mig ändå
Efter bara två dagar var klänningen klar. Det hade aldrig gått så lätt att sy något som om någon viskat henne i örat. Hon satte klänningen på dockan och beundrade sitt verk. Så tragiskt att Karin aldrig hann bli brud på riktigt
På kvällen kom Elins mamma.
Kan du tänka dig, det går helt enkelt inte att få tag på en klänning till begravningen! Antingen vill de inte sälja, eller så är det problem med byråkratin… Och kroppen har inte lämnats ut ännu från bårhuset. Allt bara strular, Annika är helt knäckt…
Mamma, jag har redan sytt klänningen åt Karin. Hon får begravas i den…
Men Elin! Du ville ju inte sy, och du tog inte ens mått?
Ta hem den bara, mamma. Lita på mig, det ska vara såhär.
Dagen efter hämtade Karins släktingar klänningen. Elin tog inte emot en krona.
Karin och Filip begravdes samma dag. Klänningen hade suttit som gjuten, på något märkligt vis. Till och med kroppen hade blivit mjuk nog att ta på klänningen.
Hon låg där så vacker, Elin och med ett leende. De får nu vila tillsammans.
Några dagar senare drömde Elin om Karin. Hon dansade med sin fästman i en magisk trädgård, full av ovanliga blommor och porlande bäckar. Och Karin log, glittrande.
Efter dansen vände hon sig mot Elin.
Klänningen är underbar, tack! Jag är lycklig nu! Och snart kommer någon till dig. Hon heter Agnes. Jag hjälpte henne att hitta vägen till dig…
Elin vaknade med ett ryck. Karin var lycklig, klänningen älskad det hade alltså inte varit förgäves. Men vem var Agnes?
Elin lät arbetet suga tag i henne igen. Ibland besökte hon väninnan Maria för att få en paus. De drack kaffe och pratade om när de var unga.
Du ser sliten ut, Elin. När kollade du magen sist? Du jobbar ihjäl dig och har du gått till gynekologen? Du har ju klagat på att mensen försvann.
Jag tar tag i det imorgon, Maria. Går till privat, orkar inte med långa köer.
***
Elin, du är gravid! Det är ovanligt i din ålder, men…
Det kan inte stämma. Jag har varit barnlös så länge, det är omöjligt…
Här, titta på skärmen! Händer, fötter, hjärtat slår allt ser jättefint ut. Och det är en flicka. Grattis!
Elin kom ut på gatan i glädjetårar. Ett mirakel! Efter alla dessa år En flicka, det var ju om Agnes Karin talat!
Med en bukett blommor gick Elin genom Skogskyrkogården. Samma väg ledde henne precis rätt, utan att hon ens visste var Karin vilade.
Tack, Karin. Du gav mig det finaste som finns Hoppas du och Filip är lika lyckliga där ni är nu.
Hon lade ner blommorna på graven och gick hem, handen smekande över magen, ett leende på läpparna. Hade hon inte sytt klänningen, hade hon aldrig fått sitt barn… Det du ger med kärlek, får du alltid tillbaka.
