Jag är 67 nu. Hela mitt liv har gått på räls, samma rutiner dag ut och dag in. Jobbade 42 år på samma bank samma skrivbord, samma stol. Blev pensionär. Har aldrig varit gift. Inga barn. Bor fortfarande själv i samma lilla lägenhet i Sundbyberg som jag hyrde när jag var 28.
Folk har alltid frågat:
När ska du gifta dig egentligen?
Känner du dig aldrig ensam?
Vad gör du när du blir äldre då?
Och jag har alltid svarat ungefär så här:
Någon gång när jag träffar rätt person.
När jag får mer tid.
När jag sparat ihop lite mer pengar.
När
Alltid ett när.
När jag gick i pension tänkte jag faktiskt: nu ska det bli resor, lära mig nya saker, leva ordentligt. Men så gled dagarna ändå förbi precis som förut: vakna, äta frukost med Dagens Nyheter, slentriantitta på TV, handla lite på ICA, hem igen, middag, Rapport, och så sova.
För tre månader sen fick jag en liten hälsoskakning. Inget allvarligt, men läkaren sa:
Du mår bra, men du är ju ändå 67. Ta hand om dig, rör på dig, gå ut oftare.
Gå ut Vart då?
Med vem?
Förra veckan promenerade jag förbi parken nere vid Lötsjön. Jag hade aldrig gått in där bara skyndat förbi på väg någon annanstans. Där satt en man i min ålder och målade vid sitt staffli. Jag blev nyfiken och gick fram och kikade.
Han målade träden, vattnet, änderna. Det var långt ifrån perfekt, men något med det var ändå vackert.
Tycker du det ser okej ut? sa han utan att vända sig om.
Verkligen, du målar ju fint!
Äsch, fint vet jag inte, skrattade han. Jag har bara hållit på ett år. Men det ger mig så mycket glädje.
Du började måla när du var?, frågade jag förvånat.
När jag fyllde 68, svarade han. Hela livet har jag tänkt att jag skulle vilja måla. Till slut tänkte jag varför inte börja nu? Jag har redan slösat bort 68 år på en vacker dag. Tänker inte kasta bort resten också.
Jag kunde inte släppa det han sa på hela veckan.
Igår stannade jag framför spegeln på morgonen. Där stod en 67-årig man som väntat 40 år på att livet skulle börja. Väntat på det perfekta tillfället. Väntat på sällskap. Väntat på vadå?
Så igår gick jag till Musikbörsen och köpte en gitarr. Jag har alltid velat spela. Alltid sagt kanske någon dag.
Anmälde mig till italienskakurs också. Jag har alltid drömt om Italien, men tänkt: vad är meningen, ska jag resa själv?
Köpte dessutom en flygbiljett till Rom om fyra månader. Helt själv. Och det känns helt rätt.
Idag på eftermiddagen plinkade jag på gitarren i en timme. Lät förfärligt. Fingrarna ville inte riktigt samarbeta. Men jag skrattade ändå högt för mig själv åt oljudet som blev.
Och jag insåg något viktigt: i 67 år har jag gått och väntat på att något ska ge mig lov att börja leva. Väntat på den rätte, rätt tidpunkt, perfekta läget.
Men ingen kommer att knacka på min dörr och säga: Nu får du vara lycklig.
Jag är 67. Kanske har jag tio år till, kanske tjugo, kanske mindre. Men år som är kvar ska jag faktiskt leva. Jag kommer spela dåligt på gitarr. Prata knackig italienska. Måla fula tavlor. Förmodligen gå vilse i Italien.
Och det får bli underbart.
För när allt blir sagt och gjort vill jag hellre minnas att jag försökte att jag levde, att jag var lycklig på mitt eget vis. Inte räkna upp allt jag aldrig gjorde för att jag väntade på perfekta stunden.
Man behöver inte någon vid sin sida för att våga börja leva.
Man behöver inte vara ung.
Man måste inte vara bra på något för att få njuta av det.
Allt du behöver göra är att bestämma dig: idag börjar det.
