Kvinnors öden. Märtas historia
När gammelmormor Astrid dog blev livet riktigt dystert för Märta. Svärmor tyckte aldrig hon passade in: alltför spinkig, arbetade för lite och säkert skulle det aldrig bli några barn med en så vimsig flicka.
Märta bet ihop. När allt kändes som värst, sprang hon till sin älskade mormorsmor. Astrid var Märta kärast i världen istället för både den försvunna pappa, och mamman som dog av lungsot tio år senare.
Hur Erik såg på föräldralösa Märta vet bara Gud. Stilig karl, stark som en oxe, gård med välfyllda förråd, och titta han förälskade sig i en fattiglapp utan släktnamn! Just så kallade Eriks mamma, Gunilla, Märta bakom ryggen.
Märta försökte med hull och hår att göra svärmor nöjd. Hon fejade som en blådåre, drog sitt strå till varje syssla. Men nej, det duger inte, inget är bra nog!
När Erik var hemma var det okej, men när han reste för att jobba i närliggande byar ville Märta bara springa sin väg.
Härdar du ut, lilla Märtis, tröstade Astrid, så vänder det nog till slut.
Men inte ens Astrid finns kvar och år efter år växer Gunillas avsmak för svärdottern. Erik gick emot hennes vilja när han släpade hem en flicka utan släkt Gunilla hade redan valt den rätta bruden åt sonen sedan länge. Stabil, stadig och med en förmögen släkt. Åh, så bra det hade blivit! Men nej Erik hade fått det envisa sinnelaget från sin far. Han var minsann husets herre!
Erik var verkligen en husbonde av rang. När pappan dog, tog Erik över rubbet och såg till att gården växte, jobben blev fler och han respekterade Gunilla, men lät henne aldrig bestämma över honom. Han sa ifrån rejält!
Och Märta Erik älskade henne så det gjorde ont. Smal som ett vasstrå, vit i hyn och blåögd med en liten vippnäsa. Han älskade henne direkt. Alla rikedomar kunde han gett. Fast Märta sa JA ändå, för hon såg att Erik hade ett gott hjärta. Och själv var hon också kär, så det värkte i kroppen.
Hon visste att Gunilla hade rykte om sig. Hon var vass i tungan och hjärtat satt hårt åt. Men Märta såg att Erik höll henne om ryggen så hon flyttade in och stod ut med svärmors spydigheter. När tårarna brände sprang hon till Astrid, slängde sig på mattan med huvudet i gammelmormors knä och pep som en rädd valp. Astrids skrala händer smekte håret, mumlade en bön och bad Jungfru Maria se till Märta.
En liten stund där sen kändes det lättare.
Men nu finns ingen att springa till. Astrid somnade in tyst, så Märta grät, ensam i hela världen.
Folk påstår att tiden läker sår. Det gör den aldrig. Dag efter dag kändes bara tomt men så fort sorgen kom tillbaka, såg Märta för sitt inre händerna som tröstade, och grät igen.
Åren går. Gunilla tuggar vidare på sitt hat. Märta har bott i huset i tre år vad lever hon för? Inga barn har hon fått och jobbet tycker Gunilla är värdelöst gjort. Att vara barnlös är ingen liten sorg för Märta hon hörde svärmodern viska Hon är säkert ofruktsam, det blir inga barn!.
Erik skakar av sig svärmorsprat, men folk snackar i byn. Att Eriks släkt kommer dö ut med honom. Erik blir butter, men när han ser Märta glömmer han alla bekymmer. Hon är hans sol.
Kanske hörde Gud Märtas böner eller kanske var det kärleken som gjorde mirakel för plötsligt väntar Märta barn!
Oj, så arg Gunilla blev. Men Erik älskade sin fru ännu mer.
Gunilla for runt i huset som en arg kråka. Fångade Märta henne sittandes direkt var fräset där:
“Sitter du där och latar dig? Tror du att du är drottningen bara för att magen växer?”
»Jag har bara satt mig en stund,« skrev Märta försiktigt. »Har fejat hela morgonen.«
“Tror du det!” bet Gunilla ifrån. “Vi har inga tjänare här och du är minsann ingen herrgårdsfröken! Hinkarna är tomma, gå och hämta vatten nu. Eller försvinn min son behöver ingen sjuklig hustru!”
Tyst gick Märta, tog bärkäppen och gick till brunnen. Kom hem släpande tunga hinkar, och gamla tanterna i granngårdarna skakade på huvudet. “Gunilla har blivit spritt språngande låter till och med den gravida släpa!”
Matcher födde sitt barn till slut men lyckan var inte fullständig. Pojken föddes späd och svag, låg och tog knappt andetag ibland.
“Du är själv en klen stackare, inte konstigt barnet är likadant,” snäste Gunilla och rynkade på näsan åt den lilla.
“Hur kan du säga så?” grät Märta, “det är ju din sonson!”
“Bara hoppas att han ens överlever till att bli arvinge,” svarade Gunilla skadeglatt. “Snart behöver vi en kista.”
Då brast Märta gråtande men Gunilla nöjde sig inte utan stack som en geting hela dagarna. Tänkte Dör ungen, sticker Märta också, då kan Erik gifta om sig håhåjaja!
Erik kom hem från jobbet, lät Märta vila, bar sin lilla pojk i stora varma nävar. Då blev babyn lugn och smålog.
“Äsch, så svag är han ju inte,” tänkte Erik. “Vi ska nog visa vad vi går för!”
Till dopet fick pojken namnet Boje. Men han var ändå bräcklig, blev blå ibland, kämpade att andas.
En dag måste Erik resa långt längs älven, mot andra socknar. “Kommer inte hem på ett tag,” sa han, kysste Märta och strök Boje över kinden. “Väx nu, strunta i svärmor, hör du!”
När Erik var borta blev det fritt fram för Gunilla. Märta borde legat med babyn och värmt honom, men Gunilla såg till att hon aldrig satt still: vatten skulle hämtas, ved klyvas, djuren skötas. På nätterna snuvade Boje henne på sömnen och vid gryningen väntade ladugården igen.
Slutkörd, ingen ork varken hos mor eller barn. Boje blev bara sämre.
Hösten kom med regn och rusk, men Erik dröjde. Märta hörde svärmor bredvid lakanen: “Rätt åt Erik. Den där sjuklingen borde han lämnat för längesen! Kanske hittar han någon friskare på resan.”
Såddes nya tvivel i Märtas hjärta kanske hade Gunilla rätt? Märta sjönk allt djupare.
Varje dag viskade Gunilla sitt gift: Erik förtjänar bättre. Pojken dör nog snart, och du går under. Låt honom börja om med nån vettig!
“Men vart ska jag gå, med min sjuke pojk?” grät Märta. “Snart blir det snö!”
“Äsch, spelar roll han har ändå inte hunnit leva. Skulle vara bättre för oss alla om han får vila. Erik kan hitta en ny fru, och du slipper plågan.”
Märta kunde knappt tro vad hon hörde kunde Gunilla mena allvar? Då började Boje gråta förtvivlat, slutade plötsligt andas, blev slapp och blå.
Du får själv avgöra, Märta, sa Gunilla kyligt. Av andras olycka blir inget gott. Och så gick hon ut ur rummet, lämnade Märta ensam med sorgen.
Tiden gick. Kylan bet i kinderna, snön föll. Märta var slut, svarade ibland Gunilla till slut när hon förtalade Boje. Men vad hjälpte det? Hon bodde ensam med någon som avskydde henne, utan stöd. Gunillas elakheter hade gnagt in i själ och hjärta Märta började tro att Erik aldrig skulle komma hem. Hon anklagade bara sig själv för allt.
Till slut brast det. Märta packade sitt lilla, svepte Boje i yllefiltar och smög ut mitt i natten, medan Gunilla stod likblek i köket, rädd att Märta faktiskt skulle lämna. Gunilla visste att Erik fortfarande levde, även om han varit svårt skadad efter ett rån över älven, men det fick Märta minsann aldrig höra.
På morgonen spred Gunilla ryktet att Märta förlorat förståndet när barnet dött och gett sig av i natten, utan att ens låta mig hindra henne! Någon sanning om vad som verkligen hänt avslöjade hon inte.
Det gick en dag. Två dagar. Alla höll sig inne i vinterkylan, folk slutade prata. Märta gick länge, längs skogen, över åkrarna, rädd men mest för sonens skull.
Byvägarna var ödsliga. Skorstenen bolmade, men ingen syntes till. Märta skämdes gick och la sig vid brunnen. Då kom en bastant kvinna. Rosig om kinderna och barska ögon.
“Vems flicka är du då?” frågade hon. Du är alldeles blå om läpparna, är du sjuk?
Ingen är jag, viskade Märta, “på genomresa, måste vidare till nästa by,” ljög hon.
Jaså? Och vem ska du till där, då?” Kvinnan kisade.
Min far, fortsatte Märta.
“Ha! Någon sån far har aldrig släppt ut sitt barn sådär,” sa kvinnan. Márta började gråta som hon aldrig gråtit förr. Kvinnan grep henne bestämt:
“Kom nu med mig!”
Hemma hos kvinnan som hette Rut var det varmt, doftade örter. Märta föll ihop på soffan, utmattad. Rut tog barn och ytterkläder åt henne.
Men käraste nån, vilken liten stackare! utbrast hon då hon tog Boje. “Han är väl döpt?
Ja, han heter Boje, viskade Märta och svimmade av trötthet.
Hon låg utslagen i tre dygn. När hon äntligen vaknade var Rut och pojken borta. Paniken steg var var Boje? Precis när Märta skulle rusa ut kom Rut in.
Sluta oroa dig jag gick bara med honom till min mamma ute i skogen, sa Rut. Han behövde lite vård. Drick den här koppen nu och berätta sen allting.
Märta berättade allt. Om kärleken, svärmorn som hatade henne, barnet som fötts svagt. Rut lyssnade.
Herrens vägar är outgrundliga, sa Rut till slut. Din son kommer klara sig, men det krävs tid. Och du, Märta, du kommer hitta styrka så länge du inte låter mörkret ta över.
Får jag se min son? undrade Märta försiktigt.
Jag ska ta dig till honom, men du får inte ta hem honom än,” sa Rut. Märta förstod ingenting, men följde med ut i skogen.
Efter en slingrande promenad kom de till en stuga. Rut knackade på, ut kom en liten gumma Ruts mamma, Olga.
Välkommen, barn,” sa Olga vänligt, lilla Boje sover, titta på honom men väck honom ej.
I en korg låg Boje, och Märta tyckte han såg friskare ut än nånsin. Olga log:
Du undrar säkert, men folk i byarna tror jag är en häxa. Därför är jag här i skogen och tar mest emot sjuka småbarn. Säg mig nu vet du varför din pojk är sjuk?
Märta skakade på huvudet.
Du gick till kyrkogården när du var gravid! utbrast Olga. Så får man inte göra du tog med dig dödsanden hem! Hos gamla Astrid laddade du det själv.
Men oroa dig inte, det går att bota. Boje stannar här några dagar, sen är det bra. Kommer du våga lita på mig?
Märta lättade på hela sitt hjärta och kände för första gången tröst, som när hon låg hos Astrid.
Så veckorna gick. Boje blev frisk, rödrosig och stark. Märta bodde kvar hos Rut och hjälpte till i hushållet. En dag frågade hon:
“Varför bor Olga här ute istället för att hjälpa i byn? Hon är ju fenomenal.”
Rut drog en suck: Mamma hjälpte alla förr, men när några spädbarn dog (av naturliga orsaker!) blev hon utpekad som häxa. Det blev bråk, folk hotade med eld. Bara så räddades vi av min pappa och fast läkarna sa att småbarnsdöden inte var någons fel, flyttade mamma ut hit och hjälper bara barn via dörren, få se dem i byn gör hon aldrig mer.
Så fortsatte Märta och Boje bo hos Rut och Olga, och livet stabiliserade sig.
***
I byn märktes Märtas och Bojes frånvaro. Efter nästan ett år kom Erik slutligen tillbaka, fortfarande haltande efter överfallet men vid liv. Han rusade in och letade efter Märta men huset kändes tomt. Gunilla började gråta och påstod än en gång att Märta blivit galen och försvunnit med Boje. Erik lyssnade, men inne i huvudet ekade bara: förlorad, förlorad…”
***
Erik förgicks av sorg vintern passerade i ett töcken. Gunilla försökte tvinga fram glädje, till och med presentera nya lämpliga fruar, men till sist röt Erik ifrån så Gunilla ramlade av soffan.
Han stängde in sig, blev grå och vresig, och livet rann långsamt på. Gunilla hoppades ännu att en dag skulle livet ordna sig men se där, tiden hade andra planer.
Till slut var Gunilla sjuk, ingen hjälp fanns ingen rot eller medicin hjälper mot själens kval. Hon dog en sensommardag, och Erik blev helt ensam.
Till slut bestämde han sig: efter fyrtiodagarsminnet för modern skulle han ta avsked från allt.
***
Samtidigt i stugan i skogen.
Jaså, har du kommit nu, din tröga Gunilla, muttrade Olga och kastade ett getöga mot hörnet där en mörk skugga svävade. Inte tänker jag hjälpa dig nu. Ångern är för sent påtänkt!
Skuggan grät och hulkade. Jag förtjänar det
Visst gör du det, med all din olycka! avbröt Olga. Visst, visa mig vad du ser.
En bild flög genom huvudet på Olga Erik stod vid en myr, omgiven av mörka varelser. Han tänkte ge upp.
***
Nästa dag, i Ruts stuga:
Märta, vore fint med lite lingon! Olga vill göra saft till vintern.
Jag kan plocka! sa Märta leende. För barnen gör jag vad som helst.
Rut log Du kom till oss av en anledning, Märta.
Om inte ni funnits där vid brunnen då, hade jag nog aldrig klarat mig, svarade Märta. Ni blev min familj, Rut.
***
Tillbaka hos Erik. Dagen efter minnesstunden gick han rakt ut i skogen livet var tungt, ingen lycka kvar, mörkret lockade honom till den stora myren.
Men där hörde han plötsligt en röst en flickas röst, bekant och ändå långt borta.
Mitt bland träden började ett ljusblå sken skimra Märta! Erik trodde det var inbillning, en dröm när han höll på att sjunka i träsken.
Men så stod Märta där, livs levande!
Vad gör du, Erik? Dö inte!
Han rusade mot henne, men myren sög honom kvar. Märta kastade sig fram, slet grenar, blödde, skrek, men till slut med krafter hon inte visste hon hade lyckades hon dra upp honom.
De föll ihop, smutsiga och gråtande men levande och tillsammans.
***
När Erik förstod att både Märta och Boje fanns kvar och mådde bra, grät han av lycka. Han borstade tårarna, kramade sin son som aldrig förr, och Rut fick brygga extra mycket lugnande te till allas nerver.
Efter en ordentlig sittning om allt som varit och allt som väntar, bestämde Erik sig för att sälja allt i gamla hembygdens by. Han flyttade med sin familj till Ruts lilla gård.
Där fanns ingen Gunilla, bara kärlek, vänskap och stallukare. Och så blev Rut helt enkelt den mor som Märta alltid önskat sig.
***
På den gamla gården låg Gunillas grav och växte snart igen. Ingen frågade mer efter henne, och om någon själ fann ro ja, det är det bara vinden som vet. Och så minns ingen den som själv slog sönder sin egen och andras lycka för några silvermynts eller dum stolthets skull.
