Antingen mamma eller ingen alls
Sara, vi borde nog köpa en biljett till till teatern.
Sara lyfte blicken från sin tallrik. Middagen hade inte ens hunnit svalna, men Mattias satt redan med mobilen i handen och pillade koncentrerat på skärmen, som om det gällde landets framtid.
En till biljett? Ska någon mer följa med oss?
Mattias tittade inte ens upp.
Mamma vill gärna gå. Jag berättade igår att vi skulle dit och hon blev så glad.
Sara lade försiktigt gaffeln på tallrikskanten, reste sig och gick bort till diskbänken, som om hon behövde ett glas vatten. Hennes ansikte förvrängdes i en grimas hon inte hade någon kontroll över inte för att hon försökte dölja det. Bara Mattias inte såg, för att förklara vad som egentligen var fel, till det hade hon varken ork eller lust längre.
Jaha. Mamma vill. Självklart vill mamma. Birgitta Lindström har alltid velat.
Där vid diskhon, medan vattnet sakta rann ner i glaset, for bröllopsbilderna förbi hennes ögon. Alla tvåhundrafyrtio som fotografen lämnat över på ett USB-stick med en liten rosett. Hon hade suttit tre kvällar och letat efter en enda bild där hon och Mattias var två tillsammans. Bara de två. Ingen annan, inga gäster, inga släktingar. Det fanns inte.
På varje fotografi dök Birgitta upp: där rättade hon sonens slips, där höll hon om hans axlar, där stod hon rakt mellan brud och brudgum, log brett mot kameran som om alltihop var hennes högtid. Då tänkte Sara att det råkat bli så, att fotografen bara valt de där vinklarna. Nu var hon inte lika säker.
Redan första dagen hade svärmor betett sig som om Sara inte var Mattias hustru, utan snarare en inneboende i Saras egen lägenhet den hon köpt själv, för egna pengar. Men Birgitta dök upp när hon ville, utan att säga till, med åsikter om precis allt. Fel gardiner. Fel kastrull. Köttet var för salt. Mattias såg mager ut nu igen. Han åt för lite. Han var blek.
Sara tog en klunk vatten och ställde tillbaka glaset.
Varje gång de skulle göra något blev det samma sak. Bion förra månaden? Tre stycken. Skridskor på jul? Tre stycken. Till och med på det lilla kaféet på Söder, som Sara så gärna ville besöka tillsammans, i lugn och ro och prata ordentligt då bjöd Mattias in sin mor. Självklart dök hon upp, satte sig mellan dem vid det lilla bordet, beställde citronte och pratade i fyrtio minuter om sitt blodtryck och grannen ovanför som återigen läckt vatten i taket.
Teatern. De hade valt ut den föreställningen med omsorg. Sara hade väntat i över en månad, lyckats få biljetter på tredje raden i parkett. Den kvällen skulle bli deras. Bara deras.
Sara, varför är du så tyst?
Mattias hade äntligen släppt blicken från mobilen.
Du förstår väl att mamma är ensam, sa han, på samma inövade sätt som alltid. Sara undrade hur ofta han sa det själv, märkte han ens det längre?
Sara vände sig mot honom och nickade.
Visst. Köp en till.
Vad fanns det mer att säga? Hon hade försökt prata om det förr, många gånger. Samtalet slutade alltid likadant: Mattias blev sårad och tystnade, och nästa morgon ringde Birgitta med kränkt ton och undrade om allt stod rätt till mellan dem. En enda snurrande karusell, som Sara för länge sen slutat försöka kliva av.
Mattias log tacksamt och återgick till sin telefon.
Tredje raden i parkett var verkligen bra, Sara hade kämpat. Scenen syntes perfekt, varje detalj i scenografin, varje skugga i skådespelarnas ansikten. Bara synd att hon fick beundra allt ensam, för Mattias vände sig till sin mamma redan från start och blev kvar så hela kvällen.
Birgitta slog sig ner till höger om sin son och direkt började de diskutera programmet, foajén, och någon i garderoben hon tyckte sig känna igen. Sara satt till vänster och såg rakt fram mot scenen, trots att föreställningen inte börjat än. I pausen tog Mattias med sig sin mamma mot serveringen, medan Sara blev kvar ensam, för ingen föreslog att hon skulle följa med och hon ville inte tränga sig på. När de kom tillbaka berättade Birgitta handlingen från första akten för Mattias, som om han suttit i en helt annan byggnad. Sara satt tyst och bläddrade i programmet och tänkte att tredje raden varit dyrt, mycket dyrare än den kändes värd.
På vägen hem var de förstås också tre. Först körde de hem Birgitta, och Sara satt i bilen i tio minuter medan Mattias hjälpte sin mamma in, låste dörren och lyssnade på ännu ett samtal i dörren. När han äntligen återvände till bilen såg han nöjd och avslappnad ut.
Det blev ju bra ändå, eller hur?
Sara nickade och vände sig mot fönstret. Hon ville egentligen inte prata, skyllde på trötthet fastän hon inte var speciellt trött. Det var bara meningslöst att försöka: vad hon än sa, skulle det bara försvinna mellan dem, aldrig riktigt nå fram.
Och så fortsatte två månader till, precis som Sara hade förutsett det. Birgitta dök upp regelbundet, Mattias spenderade allt mer tid med sin mamma och Sara blev i allt högre grad ensam i sitt eget hem, hörde skrattet och pratet från köket, småpratet om ditt och datt. Middagar på tu man hand blev sällsynta, gemensamma helger förbyttes mot pliktskyldig fika hos svärmor eller ännu en utflykt tillsammans, alltid tre. Sara gick och lade sig först, vaknade med samma tunga känsla under bröstkorgen en vikt hon snart blev van vid.
I mitten av mars fick hon en bonus på jobbet, ganska rejäl. Tanken gnagde i tre dagar, men till slut bestämde hon sig. Femton dagar på Mallis. Allt inkluderat. Hav, sol, ett riktigt bra hotell med lysande recensioner. Hon letade upp resan under en hel vecka, jämförde rum, läste kommentarer på forum och kollade avståndet till stranden. Det här skulle bli en nystart för dem båda, en chans att komma ihåg hur det kändes att vara ett par.
Mattias, jag har bokat en resa åt oss, sa hon när de satte sig till middag och lade utskriften med bokningen framför honom. Mallorca, i juni, femton dagar. Allt inkluderat. Jag använde bonusen men det är värt det.
Mattias ögnade igenom pappret och mötte hennes blick. Det var något som liknande glädje i hans ögon när han nickade långsamt.
Gud vad roligt! Tack, Sara.
Sara drog efter andan. Kanske var inte allt förlorat. Kanske behövde de bara komma bort, så skulle allt ordna sig. Den kvällen somnade hon lugnare än på flera veckor.
Men nästa dag, när Mattias kom hem från jobbet och de satt vid bordet, sa han plötsligt och i förbigående, mellan två tuggor köttbulle:
Jag berättade om resan för mamma. Hon vill också följa med. Kan du boka en biljett till?
Gaffeln stannade i luften. Sara lade långsamt ner den och såg på sin man, försökte avgöra om han skämtade eller verkligen inte hörde vad han just sagt.
Den här gången teg inte Sara.
Nej, Mattias. Jag åker inte på semester med din mamma.
Mattias slutade tugga, såg på henne som om hon just sagt något så opassande att man skulle rodna i kyrkan.
Men Sara, hon är ensam. Hon har inte varit utomlands på tre år. Är det för mycket begärt?
Sara reste sig, gick bort till fönstret och tryckte handflatorna mot bänkskivan så hårt att knogarna vitnade. Inom henne växte något hett och okontrollerbart, något som samlats i månader och till slut nått ända upp i halsen.
Låt henne åka med sina väninnor! Hon har fem stycken, Mattias, fem som fikar med henne varje vecka! Låt henne dra till Mallis med dem så vi två får vara ifred!
Men det är ju min mamma
Jag vet att det är din mamma! Sara vände sig om, hennes ögon lyste av ilska. Jag vet det mycket väl, eftersom hon är en del av vårt liv tjugofyra timmar om dygnet! Bio med henne, skridskor med henne, teater med henne, middag med henne! Jag orkar inte vara andra hustrun här, Mattias, förstår du inte?
Mattias sköt undan tallriken och reste sig med armarna i kors.
Du är hjärtlös, Sara. Du förstår inte hur det är att vara ensam.
Nej, det gör jag inte! Sara gick ända fram till honom, och hennes ögon brann. Och jag är inte skyldig att förstå! Du är min man! Min! Jag vill ha en semester tillsammans, romantiskt, bara vi två! Inte ligga på stranden och höra på när ni diskuterar hennes blodtryck, medan jag ligger bredvid som en främling!
Mattias kisade och tog ett steg bort.
Du är elak. Vet du vad? Antingen följer mamma med eller också åker jag ingenstans.
Sara stannade. Hon såg på honom länge, noga, och något viktigt slog om inom henne, stilla och slutgiltigt.
Okej. Då åker jag utan er.
Hon gick förbi Mattias in till sovrummet, drog fram resväskan och lade den på sängen. Mattias kom efter.
Vad gör du, Sara? Sluta nu. Kan vi inte prata som folk?
Vi pratar ju alltid, Mattias, och varje samtal slutar med din mamma. Sara tog ner en klänning från galgen och la den prydligt i resväskan. Jag kommer att söka skilsmässa. Jag orkar inte leva i ett förhållande där vi alltid är tre och jag är den som blir över.
Mattias blev tyst, lutade sig mot dörrposten, och på hans ansikte syntes det att han för första gången faktiskt förstod: Sara bråkade inte, hon hade bestämt sig.
Två månader senare låg Sara på en solstol vid poolen på det där hotellet i Mallorca, det hon valt ut efter alla foruminlägg och bilder. Solen värmde ryggen, från havet drog det in en salt bris och drinken i handen blev långsamt fuktig av dagg. Ingen satt bredvid och klagade på drag eller berättade senaste från grannarna. Det var faktiskt ingen alls där och det var ljuvligt. Sara tog en klunk, slöt ögonen och tänkte att det här borde hon ha gjort långt tidigare, istället för att slösa två år på någon som aldrig vågade bli vuxen.
