Hustrun hade varit på väg till veterinären med hunden och började redan ana att hon hade begått ett ödesdigert misstag. Plötsligt fanns det inte längre bara ett otursförföljt djur hemma, utan två…
Allt började när kattungen kom in i deras liv. Eller, rättare sagt, hittades. Någon hade slängt honom bland soporna utanför huset i Uppsala, och när Annika gick ut med soporna den där morgonen, kom hon tillbaka med en ny familjemedlem. Katten fick namnet Oskur, efter svenska ordet “oskur” som betyder otursdrabbad.
Redan första dagen steg han upp på köksbordet och råkade sätta framtassarna i en het kastrull ärtsoppa. När Annika i panik försökte fånga in den ylande lilla kattungen, lyckades han halka bakåt ner i en skål med gräddfil. Det här var bara början…
Oskur drogs till trubbel med en fascinerande envishet. Han lyckades stuka alla fyra benen när han bara hoppade ner från sängen. Glas, skålar och vaser ramlade ständigt i golvet när Oskur for förbi, och mer än en gång hamnade han själv under det som han just fällt. Hade det stått en saltkvarn på bordet, slängde alla snabbt händerna över den annars skulle Oskur dyka ner mitt i den.
Inte mindre än tre gånger lyckades han få en elektrisk stöt, och varenda gång lyckades veterinären på Fyriskliniken på något mirakulöst sätt rädda honom som om hans skyddsängel aldrig vilade.
Oskur försökte drunkna i städhinken hela två gånger. Efter det lämnades hinkar aldrig utan uppsikt. Hoppa kunde han också, men han landade sällan där han hade tänkt sig. Väggkanter, speglar, soffarmstöd inget var säkert för honom.
Så, ni förstår själva.
Annika tog honom till ett par gamla kloka tanter i staden, som smålog och rullade ur honom oturen med ett påskägg, men efter att Oskur hade kraschat deras finaste porslin försvann snart deras tålamod. Snart vägrade stadens alla “kloka gummor” att ens ta emot honom.
Annika, uppgiven och smått förtvivlad, frågade till slut en god vän om råd. Tipset blev att skaffa Oskur en vän, eller åtminstone en liten hund.
Det gjorde Annika överlycklig, och efter en ganska saftig investering på nästan 8000 kronor fick dottern Freja och hon en skräckinjagande liten chihuahua som de döpte till Ludde.
Varför skräckinjagande? Ja, har ni sett en chihuahua på nära håll, förstår ni. Den påminner kanske om en hund, men när den skäller… eller snarare hostar… är det svårt att inte rycka till.
Nästa dag blev det uppenbart vad som väntade. Familjen bodde i en villa och hade problem med möss. Oskur var inte rädd för mössen. Tvärtom, han verkade uppskatta deras sällskap och brukade leka tafatt med dem därav uppkomsten av flera nya musfällor i huset.
Och just i en av dessa fastnade Ludde den stackars chihuahuan som aldrig anade faran.
Annika satte sig åter i bilen mot veterinären med Ludde ylande på sätet. Hon började inse att huset nu innehöll två otursförföljda djur…
Oskur tog på sig rollen som beskyddare för Ludde. De gick ut på innergården tillsammans och behövde ständig tillsyn. De blev stuckna av myror, bin och getingar. Gässen försökte nypa dem, och hönsen pickade efter dem. Det fanns alltid någon ny utmaning.
Tills plötsligt, en vacker dag, förändrades allt.
Annikas make, Erik, hade parkerat bilen framför huset som vanligt. Han tog sitt kaffe, låste grinden och gick mot bilen för att åka till jobbet. Men just denna morgon välte Oskur först hans kaffekopp och fällde mackan på golvet. Istället för att gömma sig sprang han och blockerade dörren ut.
När Erik försökte putta bort katten fick han ett rysligt hugg av kattens klor och Oskur höjde ryggen i ilska.
Din lilla marodör! ropade Erik. Det räcker väl att du välter kaffet och mackan? Ska du slåss också? Ut härifrån!
Han försökte flytta katten med foten då stormade Ludde, hostande men tapper, ut under sängen, ställde sig bredvid Oskur och blottade sina små tänder i ett utfall till försvar för sin vän.
Två småväxta djur stod som en solid mur. Rör du honom får du gå över mig först! verkade Ludde säga.
Men nu får ni ge er! Jag måste till jobbet! protesterade Erik.
Han sprang och väckte Annika.
Kom och hjälp, de där två gör det omöjligt att komma ut!
Annika gnuggade sömnen ur ögonen och följde med ut. När de stod vid dörren hördes plötsligt en enorm smäll utifrån.
Väl ute såg de hur en stor lastbil med Arla-mjölk, vars bromsar hade gett upp, kört rakt in i deras bil och förvandlat Volvon till ett platt skrotberg på garageuppfarten. Kaffekoppen föll ur Eriks händer. Lastbilschauffören fick åka ambulans med hjärtbesvär, men överlevde tack och lov.
*****
Efter det lät Oskur och Ludde alltid Erik passera, men han stannade numera alltid till och frågade de ovanliga vaktposterna:
Grabbar, är det lugnt ute idag? Kan man gå ut?
Ludde visade tänderna och nickade.
Kanske tror ni att de två blivit turmaskotar efter det? Inte alls. Trubbel söker fortfarande upp dem med frenesi, och de hamnar i nya tokigheter jämt. Men nu räknar ingen längre förluster eller klagar över otur.
Istället bär hela familjen omkring på sina husdjur, kysser deras små blöta nosar och torkar bort gräddfil och ärtsoppa ur pälsen. Ludde har fått ett vackert halsband av nysilver och Oskur klöspelare i varje hörn samt en egen bädd som han för övrigt vägrar sova i. Istället hamnar han allra helst vid fotändan av sängen, där han förstås ramlar ner mitt i natten och skriker så att hela huset vaknar.
Då kommer Ludde till räddning, hostar högt och lovar med allvarlig blick att försvara sin bästa vän mot hela världen.
Efter en halvtimme har lugnet åter lagt sig, familjen ligger samlad i sängen med Oskur och Ludde tryggt placerade mellan Annika och Erik.
Och kanske undrar någon: Vad är poängen? Jo, det är alltid samma sak om kärlek. Oavsett otur och trassel älskar man inte någon för att den bringar lycka, utan för att den finns. Och det, mina vänner, är den största turen av alla.
