Knappen? Jag har kallat henne för Granen. Hon sprang omkring här hela morgonen. Det syntes direkt hon hade sprungit bort. Sen lade hon sig vid mina fötter för att värma sig. Så jag stoppade in henne i bilen, så hon inte skulle frysa ihjäl, stackaren, sa mannen med ett leende…
Tove, hur kan du ha sådan otur? Hur många gånger har jag sagt att Erik inte är rätt för dig! gormade Toves mamma.
Tove stod med blicken i golvet. Trots att hon nyss fyllt trettiosju kände hon sig som en skolfröken som tagit hem ett underkänt prov. Tove var bitter och ledsen över sig själv, sitt misslyckade äktenskap och den lilla dottern. Nu, inför den allra mest magiska högtiden, stod de där utan någon pappa i huset.
Jag lämnar dig, sa Erik vårdslöst till Tove en kväll. Hon fattade först inte vad han menade.
Lämnar? Vart då? frågade Tove automatiskt och ställde fram en rykande tallrik ärtsoppa.
Du lever i din egen värld, Tove. Du fattar inte allvaret! Hur har jag ens stått ut med dig alla dessa år? suckade Erik dramatiskt.
Tove hann inte fråga något innan han själv började förklara:
Jag orkar inte mer! Och din ständigt skällande hund. Dottern är alltid sjuk. Ingen romantik, Tove. Har du ens sett dig själv? Vad har du blivit? avslutade han sin syrligt arga utläggning.
Tove försökte se sitt rädda ansikte i vitrinskåpets glas, men tårarna vällde fram och hon stod till slut ensam kvar i köket.
Erik avskydde tårar. Han kastade en sorgsen blick på soppan, reste sig och började packa sina saker…
Den lilla hunden Knappen anade oråd, snodde kring mattes ben och pep för att trösta henne.
Äntligen kan jag få sova utan det där hundtjutet, sa Erik när han dök upp i dörren med väskan över axeln.
Men Erik, hur blir det med Liv? viskade Tove och föreställde sig deras femåriga dotters besvikna ansikte. Hon sov då gott i sitt rum.
Du får väl komma på något! Du är ju mamman, sa han och försvann under Knappens jämrande.
Tove satt hela natten kvar i köket med Knappen i famnen. Hunden slickade hennes kinder varm, som om hon förstod att nu, nu hade något hemskt hänt.
I flera dagar visste Tove inte hur hon skulle säga det hela till sin mamma. Mamma ringde ibland för att höra hur det var. Tove svarade hastigt att allt var bra, sedan stängde hon av mobilen.
Och jobb då? Har du hittat något? Tänk om din Erik smiter, då har ni inte ett öre, sa mamman när hon hälsade på.
Till slut brast allt och Tove grät. Hon berättade att ingen arbetsgivare hörde av sig, och att Erik hade gått för flera dagar sedan.
Den äldre kvinnan suckade djupt. Hon hade anat att något sånt skulle hända.
Jag anade det om honom. Fem år bodde ni ihop, barnet kom, men gift sig ville han aldrig, muttrade hon.
Hon tyckte förstås synd om både dotter och barnbarn.
Och vad gör vi nu? suckade hon till sist.
Tove ryckte på axlarna:
Jag får väl börja som barnskötare på förskolan, där Liv går, sa hon uppgivet.
Ni klarar er aldrig på en barnskötares lön… Och hunden måste ju ha mat, la mamman till, som aldrig varit vän av djur. Den lilla fluffiga Knappen, som Tove hade plockat upp på gatan, var inte hennes favorit direkt.
Hon skulle just fortsätta, men hejdade sig när hon såg att Tove grät tyst.
Sluta gråta nu. Jag hjälper dig. Behöver du, så passar jag Liv, sa hon tröstande…
Så gick ännu en vecka. Tove lyckades faktiskt få jobb på förskolan. Nu gick hon och Liv dit tillsammans. Dottern var glad.
Mamma, kan inte Knappen följa med och vara hjälpreda? Mormor klagar mest på att hon är trött på att gå ut med henne och Knappen kan ju både diska och vakta oss när vi sover på vilan, skojade Liv och log.
Tove skrattade, kramade sin dotter, men bröstet snörptes åt när Liv återigen frågade:
Mamma, kommer pappa tillbaka? Tror du han hinner till jul?
Hon vågade aldrig säga hela sanningen. Hon hittade på något om en viktig resa. Ringt Erik hade hon också, försökt ordna möte, men han hade fullt upp:
Tove, stör mig inte, jag har ett nytt liv. Säg till Liv att jag är någon slags superspion på hemligt uppdrag. Jag kommer inte på länge, sa han och frågade om någon sett hans slips.
Undrar var den blivit av? Inte kan jag fira nyår utan slips, klagade han.
Tove satt länge i tystnad. Hur skulle hon fira julen ensam? Och hur förklara allt för Liv?
Allt förändrades oväntat. Mormor var ute med Liv, som blivit förkyld men nu var bättre. De diskuterade något, när Erik plötsligt kom runt hörnet.
Pappa! Är du tillbaka? ropade Liv sprudlande.
Han ryckte till, log snabbt och berättade tyst för Liv att han och mamma inte längre bodde ihop. Sen var han borta.
Vi ses kanske nån gång, om jag har tid, sa han när han försvann.
Liv såg stel ut och mumlade bara:
Du behöver inte komma mer.
På kvällen fick hon feber igen. Om två dagar kom husläkaren.
Liv ville inte prata med någon, och verkade heller inte vilja bli frisk.
Det kan vara av stress, konstaterade läkaren när han fick höra historien.
Tove klandrade sig själv:
Jag borde ha förklarat direkt för Liv, sa hon till sin mamma. Men den gamla bara skakade på huvudet…
Sen kom ännu en chock. Mormor tog ut Knappen på promenad. Hon hade bråttom och kopplade inte hunden. Plötsligt fick Knappen nog, slet sig lös och rusade iväg åt andra hållet.
Jaha! Ska du inte lyda du! Vi får se hur det känns att frysa ute, kanske du springer hem sen, muttrade mormor och gick in för att ge Liv hennes medicin.
Men när Liv fick veta att Knappen var borta, ville hon varken äta eller dricka. Tove lovade gång på gång att hitta hennes vän, men Liv stod på sig:
Hittar vi Knappen, då kan jag äta, sa hon och vände sig bort mot väggen.
Det är ditt fel, Tove. Du har bara skämt bort henne. Dottern har blivit helt omöjlig. Jag sa ju det… började mormor.
Du borde passat Knappen bättre, mamma, än att hålla dina tal, svarade Tove oväntat vresigt.
Tänk på hur jag försöker för er! svarade mamman och gick argt därifrån.
Tove blev åter ensam. Den kvällen gick hon länge runt kvarteren, medan Liv till slut somnade. Tove hoppades envist att Knappen skulle hitta hem, men nej. Frusen kom hon till lägenheten och somnade oroligt.
Liv vaknade tidigt:
Mamma, jag drömde om en gran! Vi pyntade den och så hittade vi Knappen! berättade Liv upprymt.
Tove log sorgset. På bordet stod en liten plastgran. Snart var det nyår och de hade försökt göra det fint. Men Liv var missnöjd, det måste vara en riktig, stor gran.
Då kommer Knappen hem, grät hon.
Tove suckade. Att köpa en riktig gran var inget hon hade råd med, ens med de få slantarna som fanns kvar. Hon ringde mamman, men fick bara höra:
Är en hund viktigare än din egen mamma? Fundera på det, sa hon snäsigt.
Tove förstod att hon inte kunde räkna med mormor. Men det var i alla fall helg snart.
Liv var fortfarande dålig och låg hela dagen. På kvällen, när allt var klart för nyår, började hon gråta:
Ingen gran, mamma. Och Knappen kommer inte hem och inte pappa heller…
Tove smekte hennes huvud och försökte hålla tillbaka sina egna tårar. Hon bad grannen, en snäll gammal tant, hålla koll på Liv och sprang ut…
Den isiga luften slog emot henne, snön dansade under lamporna. Folk log mot varandra, men Tove såg dem inte. Hon letade förtvivlat efter Knappen.
Vart tog du vägen, lilla vän? viskade hon gång på gång, gick samma vägar om och om igen.
Så råkade hon hamna vid ett litet granstånd. En kraftig man i pälsjacka stampade runt bland de sista granarna. Tove blev stående.
Du vill inte ha en gran? Bara två kvar, du får rabatt, sa mannen, som verkade vilja hem snabbt.
Tove tänkte på hur hans familj säkert väntade på honom därhemma.
Ett ungt, lyckligt par köpte en gran och gick.
Nå, du vill inte ha? Den här sista kan jag hjälpa dig att bära hem, sa mannen.
Tove såg på honom med förtvivlan. Hon hade ingen plånbok, och de pengar som fanns hemma räckte väl inte ens till en julgransfot.
Hon skämdes.
Får jag ta några grankvistar som ligger i bilen? om du ändå ska slänga dem? frågade hon tyst.
Han tittade från henne till grenarna och suckade:
Självklart. Vänta, jag hjälper dig, svarade han och bar fram en fång kvistar.
Tove tackade innerligt och började förklara:
Min dotter är sjuk, drömmer om en gran, hunden har sprungit bort, allt känns så hopplöst…
Mannen lyssnade tålmodigt. Hans egen fru hade lämnat honom och han kunde inte glömma. Nu när högtiden kom, väntade ingen på honom heller.
Plötsligt kom en annan man fram:
Vad kostar granen? undrade han och sneglade på den sista granen.
Den är såld. Gå till han bredvid, han har säkert kvar, svarade granförsäljaren.
Tove såg förvånat på honom.
Jag kan hjälpa dig med kvistarna hem, sa han plötsligt, och log inte alls så bister som först.
Men jag har ju ingen plånbok på mig, försökte Tove.
Jag vet, sa han stilla.
Och då hände något helt otroligt, något som bara kan ske inför julen.
Han öppnade bildörren och där, inlindad i en ylletröja, låg Knappen och sov.
Men… hur har du hittat Knappen? viskade Tove, rörd till tårar.
Knappen? Jag kallade henne Granen! Hon sprang här hela morgonen. Det syntes hon var vilse. Sen la hon sig vid mina fötter, så jag stoppade henne i bilen så hon inte skulle frysa, log mannen.
Han hette Per. Han älskade djur och kom överens med barn direkt.
Snart blev allt varmare i Toves lilla lägenhet än det varit på länge. Kanske var det julens magi som förde ihop två goda människor; kanske låg det i ödet…
Det vet ingen. Men en sak är säker: Den nya lilla familjen är lycklig. Och ibland kallar de faktiskt Knappen för GranenPer bar varsamt Knappen hela vägen hem till Tove och Liv. När dörren öppnades och Liv såg sin älskade hund i mammas famn, sken hennes bleka ansikte upp som om någon tänt själva solen därinne. Hon kastade sig fram, svag men lycklig, och kramade om Knappen som först gläfste till och sen ylade av återseendets glädje.
Mamma, det är precis som i drömmen! viskade Liv och la huvudet mot Knappens mjuka öron.
Tove, som stått så länge i mörkret, kände plötsligt julens alla löften viska också till henne. Hon tände ljusen, draperade kvistarna från granen över bordet och la fram den gamla julduken. Och i det enkla, med skratt och värme och even gråt som hörde till, föddes plötsligt en ny sorts glädje: hoppet.
När midnatten kröp närmare och raketer small där ute, satt de tre, plus Knappen, ihopträngda på kökssoffan. Per hade blivit bjuden på varm choklad och kanske något mer långt senare. De höll varandras händer.
Liv log sömnigt och lade sig mot sin mamma, Knappen trygg intill dem, medan Tove såg på Per.
Ibland tror jag mirakel händer när man minst tror det, sa Tove lågt.
Per klappade henne försiktigt på handen.
Julens under tar aldrig helt slut, bara vi letar efter dem, svarade han.
Och utanför, under den första snön, stod den lilla granen han lämnat vid deras dörr nu pyntad med hemgjorda hjärtan och en blinkande, sned ljusslinga som skulle lysa, natt efter natt, över Tove och Livs nya början.
