Jag tog med min svägerska och hennes barn på semester. Jag ångrade det tusen gånger.
Jag och min man åkte på semester till havet. De senaste åren har vi åkt ner till västkusten tillsammans med våra vänner i våra bilar. Vi har blivit riktiga experter. Vi väljer ut en liten udde, slår upp tälten där och lever friluftsliv. På dagarna badar vi och solar oss i den mjuka, svala vinden. När mörkret sedan faller, sitter vi samlade runt elden och sjunger visor till gitarr, sippar på ett glas krispigt vitt vin, och låter kvällsdimman omsluta oss.
Men i år kom också min svägerska Sigridoch hennes tvåårige son Lokemed oss. Vi tvekade längeskulle vi våga bjuda med dem eller inte?
Vi lät oss övertalas, tyvärr. När jag ser tillbaka inser jag att det inte var Loke som behövde så mycket omsorg, utan Sigrid. Allt började redan under bilresan. Varje timme ville Sigrid stanna. Hon var trött och måste sträcka på benen, sa hon. Så vi kom väldigt sent fram. Våra vänner låg redan utspridda i sanden, några doppade sig i havet.
Vi var framme. Och då startade den andra delen. Sigrid blev upprörd:
Jag tänker inte bo här!
Varför då? Vi berättade ju att vi skulle campa!
Jag trodde det betydde att vi skulle hitta boende på plats, inte att vi skulle hyra ett tält.
Varför tror du vi hade med oss sovsäckar och tält? muttrade min man.
Jag trodde bara att ni gillade utomhusliv.
Vi fick hyra ett rum åt henne. Sen fick min man köra och hämta henne, föra henne till oss och tillbaka varje kväll. Det slutade inte där: han skjutsade henne till kaféer och torghandel; han tog hand om Loke när hon ville ha en paus från sitt arbete.
Vi alla hjälptes åt med Loke. Men han var enkellydig och glad, badade i havet, åt vad som bjöds och somnade lugnt i tältet mitt på dagen. Det var tvärtom hans mamma som var mest krävande. Nästa år får Sigrid stanna hemma. Men Loke tar vi gärna medom hans föräldrar går med på det. Han är campingmänniskan i familjen.
Allt blev märkligt och suddigt till slut. Tältduken kändes som tunn is, böljande över oss när vi sov. Sjöbrisen viskade gamla svenska vaggvisor, och ibland blev Loke en liten säl som plaskade bredvid elden. Och Sigrid, hon flöt alltid ovanför stranden i en roddbåt av glas, med en kopp kaffe som aldrig svalnade. Och jag tänkte, nästa gång får jag vakna i en semesterdröm där bara de rätta människorna finns med, och där sanden smakar som kanelbullar i solnedgången.
