Lina var dålig. Mycket dålig, så dålig att man nästan tycker synd om henne, så dålig var Lina. Alla försökte få henne att förstå det, att hon var dålig. Dålig och dessutom olycklig. Självklart har hon ingen man, sonen är vuxen och bor för sig själv. Lina är ensam, ingen som behöver henne. På måndagen kommer hon till jobbet, alla skryter om hur de städade och fejade i helgen. Vissa har varit på landet, vissa har kokat sylt. Men Lina är tyst, vad skulle hon säga? Hon har ingen karl, barnet är utfluget, så hon tiger still. Idag bad hon att få gå tidigare, alla vet att hon gör det ett par gånger i månaden. De skakar ogillande på huvudet, för alla vet varför: för att träffa sina otaliga älskare. Alla på jobbet är säkra på att Lina har en massa älskare – för hon är så dålig. Mycket dålig. De andra är duktiga, alla är gifta, har fullt upp, men Lina är dålig. – Lina, säger mamma, – varför är du sådan? – Hur då, mamma? – Ostadig, kunde du inte skaffa dig någon karl, ärligt talat alltså. Det är ju inte för sent att skaffa ett barn till, alla får barn efter fyrtio nuförtiden. – Mamma, varför skulle jag vilja ha en karl? Och varför ett barn till, från någon random karl? Jag förstår inte varför? Jag har min son, Alex räcker gott och väl… Och någon karl, vad ska jag med honom till? Vad ska jag göra med honom? Jag har ju Olof. – Lina! utbrister mamma bestört, – Lina, tänk dig för! Olof är inte din karl! – Hur så inte min? Han är ju det, skrattar Lina – bjuder mig på dejt en gång i veckan, ger presenter, hjälper mig att resa bort, gnäller inte, skickar inte mig till svärmor på landet för att putsa fönster, tvingar mig inte att tvätta strumpor och kalsonger, kräver inte middag, lastar inte på mig sina problem, ligger inte på soffan. Rena paradiset. – Paradiset, ja, men allt det där får hans stackars fru stå ut med. – Vill du att det ska vara jag istället? Nej tack, jag är drygt fyrtio och har varit gift två gånger – påminner dig, två gånger – och jag har sprungit från det “lyckliga livet” med andan i halsen. Min första man, Alex pappa, om du minns, det var du som tyckte jag borde gifta mig med honom när jag var arton, han var äldre, skulle vara klokare, seriös, älskade mig, hade pengar, eller hur mamma? Fem år satt jag som i fängelse, fick inte plugga, inte ha vänner, knappt ta hand om Alex. Slit och släp, men i guld var man omgiven, visst. Och visade han upp mig som ett djur på utställning ibland, för att folk skulle se att han har en ordentlig fru, inte sådana där “dockor”. Själv var han inte främmande för dockor, kan tilläggas… När jag stack och ville skiljas, tack och lov för mormor som hjälpte mig, så skulle han ha allt tillbaka, till och med mina trosor… Andra gången gifte jag mig för kärleks skull, pluggade och jobbade, minns du, mamma? Dag pluggade jag som en besatt, tog igen förlorad tid, kväll jobbade jag för att inte ligga er till last hemma… – Lina! Hur kan du säga så? Skulle jag någonsin ha nekat dig soppa eller en macka? – Nej, aldrig, mamma… Men du är inte den enda… Det finns ju andra också. Pappa till exempel. Brorsan Niklas, han behövde aldrig ta ansvar för något, varför skulle han? Du slet på två jobb och sprang ändå hem, handlade och lagade mat, fixade och tvättade åt dina “hungriga kråkungar”, en låg på soffan, den andre vid datorn… Därför gifte jag mig igen, för kärlekens skull. Vad ändrades? Ingenting. Fick bara mer på mina axlar – gick från Lina-Engla till Lina-som-ska-orka-allt. Min älskling låg på soffan, jag jobbade, hämtade från förskolan (mitt barn, man får inte belasta mannen), handlade, bar, hade ingen bil – varför skulle jag ha det, mannen behöver ju sin. Alla kvinnor har det så, är du trött, vem ska laga middag? Laga, duka, tvätta, stryka, och så var det bara att börja underhålla sin man så att han inte “går snett”, för mannen är ju en skatt… Pengarna räcker inte? Ja, det är ju ditt barn, om du hade fött vårt gemensamma, kanske han skulle brytt sig, men nu får du leta någon ärlig karl som försörjer dig och barnet. Ursäkta, men inte med mig… Vadå, du kan inte hjälpa till med min bil? Men vi är ju en familj. Ska man jämföra hur mycket du tjänar utan att göra något, och jag? Du har tur… Va, ska du sticka? Vem skulle vilja ha dig och ett barn, haha! Så, mamma, jag har testat båda – varit gift med både den som tjänar mer och mindre. Ingen skillnad. Alla har haft det bra, utom jag, mamma, bara jag har haft det dåligt. – Lina, alla kvinnor har det likadant, vännen. – De får gärna leva så! Men inte jag, mamma. Det vägrar jag. – Hur hade du det i lördags? – Tja, Niklas och Maja dumpade Olli och Vilmer hos oss, jag var ute med dem, gräddade pannkakor, torkade damm, dammsög, tvättade, lagade mat, la barnen, matade pappa, och så satt jag och strök tills jag stupade vid midnatt. På morgonen var det dags för mer pannkakor. När Niklas och Maja kom tillbaka, gjorde jag kyckling och sallad, bakade pizza, serverade, städade undan och somnade tyngd till soffan vid elva. På natten väckte pappa mig för att lägga mig i sängen … – Mamma, jag minns inte riktigt att du någonsin ryckte in och tog hand om Alex så där? Jag kan inte minnas att jag stack och dumpade min unge hos dig för att vila? – Lina, du var så självständig, men de här… nej, jag har inga ord… – Vill du höra hur jag hade det förra helgen, mamma? På fredag ringde Alex, frågade om jag kunde ta hand om deras katt Tim på helgen, de ville till fjällen. Självklart, varför inte? Tim är Marinas älskling, Marinas Alex tjej, mamma – om du inte haft så mycket för dig med Niklas och hans familj, hade du kanske vetat vad din äldste son gör. Så de släppte av katten och gav mig pizza och drog. Jag åt pizza och kollade serier hela natten. Behövde inte upp på lördagen. På morgonen matade jag Tim, kokade kaffe, torkade damm, kastade in en tvätt – ringde dig, ville bjuda dig till ett museum eller bara fika. Men pappa svarade, sa att du var upptagen, hade händerna i diskvattnet. Kallade mig lat, sa att du slet och kämpade med barnbarnen och att jag levde som en dam och gick på museum. Tänkte bli sur men ändrade mig, varför? Han har ju alltid rätt, pappa. Gick till museet – det var en utställning av din favoritkonstnär, minns du, mamma, att du brukade gilla honom? Satte mig på ett café, strosade i butiker, kom hem och hittade en nöjd katt. Ville inte gå ut mer, slängde mig på soffan med en serie. På söndagen sov jag med Tim till elva, tänkte bjuda dig på båttur men Maja svarade med full mun och sa att du var upptagen, diskade eller städade. På kvällen ringde Olof och bjöd på middag, så jag gick, varför skulle jag avstå? Jag är en fri kvinna, frågar honom inte om hans fru, hans problem är hans, mina är mina. Hade en toppenkväll och gick utvilad till jobbet morgonen efter. Jag försökte träffa ogifta män, mamma. Det är rena mardrömmen. De som klänger är pojkar som söker morsa, eller bittra som haft ett, två, ofta tre äktenskap, med barn, skilda. Varför ser du så ut, mamma? Tiderna har ändrats. En av dem sa till mig att jag skulle vara tvungen att acceptera hans barn – ja, det är inbyggt i kvinnor att älska alla barn. Han ska försörja sina barn och exfru, för vilket svin han än tycker hon är, är hon mamma till hans barn. Vi får leva på min lön, hans överskott går till hans hobby, han är sportfiskare. Som kompensation ska han bjuda på god fisk. När jag undrade om han kunde hjälpa till med min son, blev han förbannad, tyckte Alex har ju sin pappa – han får hjälpa till. Rättvist? Javisst – därför skickades han dit pepparn växer, för Alex har ju en mamma också, det är ju jag. Så det är klart att jag blivit “dålig”, “snål”, “beräknande”, “listig”, ett riktigt egoistiskt kräk. Ville lägga över min unge på någon stackars man och sola mig i hans pengar… Så, mamma, därför kom Olof in i mitt liv. Ja, jag är dålig i era ögon, men jag skäms inte ett dugg för hur jag lever. Det som är svårt och gör ont är att se hur DU lever, mamma. Därför försöker jag släpa med dig ut ibland – som idag, jag ljög för dig och pappa om att jag behövde hjälp. Mamma, med mig är det bra – nu ska vi ta hand om oss själva, du ska ha en stund för dig själv, med mig, din dotter. – Du har blivit galen, Lina, men pappa då? – Vad är det med pappa, är han sjuk? – Nej, men… Lunchen då… – Jag tror inte på att du inte redan fixat lunchen. – Den måste värmas och… Niklas… – Mamma! Jag kan ta illa upp, på riktigt… jag vet att jag är dålig, men låt mig vara bra nu, kan vi inte bara gå ut och vila – snälla, mamma… På jobbet en måndag berättar kvinnorna hur utmattade de är efter helgens “vila”. Men Lina ler lurigt – alla vet att Lina är dålig, hon går dansande genom korridoren och ler för sig själv, som om hon bär på en hemlighet. Alla förstår vad det rör sig om hos Lina – förstås bara dåliga saker.