HÅRD MOT HÅRD
Min kära moster (hädanefter Ulrika) gifte sig inte för att hon ville hon pressades av sina äldre systrar och av sina föräldrar som skyndade på henne.
Deras argument var omöjliga att komma undan:
Ju längre ston springer lösa, desto snabbare hamnar de i sele Vill du, Ullis, sitta ensam tills du är gråhårig och bli till en gammeljungfru? Ingen i vår släkt har varit ogift! Vem ska räcka dig ett glas vatten när du är gammal och skröplig?…
Ulrika, som redan som liten sett sin pappa knäckt av alkohol, hade svurit att hon aldrig skulle gifta sig. Hon ville satsa på sin karriär. Men på sin tjugoåttonde födelsedag fick hon höra så många goda råd av släkten att hon till slut gav med sig och bestämde sig för att bilda familj.
Brudgummen Anders dök upp ganska fort. Det kändes som om släkten redan länge hade förberett honom hela gänget bearbetade honom. Efter bara två veckor friade han till Ulrika. Hon ryckte bara på axlarna och sa, nåja, vi testar väl, kanske börjar jag älska honom med tiden.
Anders hade hunnit bli trettio-tre och var formad till sitt sätt. Det blev ett snabbt och enkelt bröllop. Jag minns fortfarande toastmasterns ord: Älska då till altaret, inte älska då tillbaka till pappa!
Med åren kom Ulrika att helt förstå vikten av det gamla ordspråket. Men så följde hennes gråa vardag. En månad senare ville Ulrika redan skilja sig. Inget gjorde henne glad, hennes inre fylldes av bitterhet. Hennes man var envis, tjatig och rigid.
Anders böjde sig aldrig för någon annans vilja och tänkte inte ändra på sig. Ulrika var av samma skrot och korn. Man kunde lugnt säga att de var lika envisa båda två hård mot hård.
Efter ett år fick familjen tillökning. Storken kom med sonen Viktor. Ulrika blev helt uppslukad av moderskap. Hon märkte inte längre av sin man, bäddade säng åt honom på bäddsoffan om kvällarna, och förklarade med: Jag är trött, får ingen sömn, och du gör ju ändå inget nyttigt
På sommaren åkte Ulrika till hennes föräldrar på landet med Viktor. Där grät hon ut:
Mamma, jag står inte ut längre, jag vill skilja mig. Jag kan nog fostra sonen själv. Det här med äktenskap passar mig bara inte! Ibland vill jag bara blunda och lägga mig på släden och åka bort. Jag kan inte passa in i familjelivet, jag har börjat hata Anders, varför plåga sig själv?
Mamman svarade:
Stanna ett tag hos oss. Kanske saknar du honom? Skilj dig inte! Tålamod, Ullis! Äkta makar är som deg och vatten knåda ihop dem kan man, men sära på dem är svårare.
Det var precis det rådet Ulrika hade väntat sig…
Fast hon förstod ändå inte varför man måste stå ut. Viktor ser ju hur hans mamma och pappa har det. Han kommer märka att det saknas kärlek. Varför ska han ta del av allt negativt? Vilken lärdom får han av ett sånt äktenskap?
Ulrikas mamma hade själv stått ut hela livet. Pappan drack hårt, låg mest på soffan och suckade. Mamman var uppe före tuppen: mjölkade korna, lagade mat till grisarna, slog hö och rensade potatislandet. Och sen väntade jobbet på gården. Enda gången hon vilade var efter hela långa vinterdagar när allt var gjort. På landet är det aldrig slut på jobb…
Alla tre döttrarna flydde till stan från denna lockande landsbygdstillvaro. Kvar hos föräldrarna blev sonen, Ulrikas bror. Han var utvecklingsstörd. Det förstod aldrig Ulrika. Mamman, som visste om pappans fylleri, hade ändå valt att skaffa ett fjärde barn. Varför? När Ulrika frågade, sa mamman lugnt: Din pappa ville ha en son. Flickor hade vi nog av
Föräldrarna skötte den yngste sonen tills de gick bort. Ulrikas bror dog kort efter föräldrarna, sex decennier gammal, han kunde och ville inte klara sig själv.
Efter att ha funderat bestämde sig Ulrika för att återvända till mannen och inte såra mamman. Två år senare föddes ännu en son, Lars.
Innerst inne hoppades Ulrika att familjelivet skulle förvandlas till det bättre med ännu en liten. Men hon hade så fel. Anders brydde sig inte om Lars; han var så lik sin farfar den gamle drinkaren.
Ulrika svalde tårarna men ångrade aldrig att hon fått två söner. För sig själv bestämde hon: All min kärlek går till sönerna. Till mannen finns inget kvar. Så blev det
När Viktor och Lars blev tonåringar kom nästa problem: sprit, cigaretter, oförskämdhet. De vände sig tillsammans med sin far mot Ulrika. Hon ville att Viktor och Lars skulle vara ödmjuka och följsamma. Det ville de inte.
Mannen började dricka tillsammans med sönerna. Hela familjen höll på att gå sönder. Det var den värsta tiden i Ulrikas liv. Hon kunde inte göra något åt sina tre män.
Tålamodet brast Ulrika flyttade till sina gamla föräldrar. Självklart tog de emot henne. Mamman försökte muntra upp:
Ullis, du ser äldre ut än mig! Livet har klappat dig mothårs, förstår jag. Och män ack ja.
Ulrika grälade på mamman för hennes överspända omhändertagande:
Mamma, varför tar du hand om honom som om han vore en bebis! Sätt ner foten, annars klättrar han dig på ryggen!
Mamman svarade, alltid mild:
Men Ullis, det är ändå min son, även om det är lite luft mellan öronen! Blod är tjockt du kan inte kasta ut din egen.
Ulrika hyste ingen kärlek till brodern, även om hon förstod att felet var pappans. Hur ska det kunna bli riktigt när barnet fått en alkoholiserad far? Ulrika och hennes systrar hade haft mer tur deras far var inte lika förlorad då.
Ett år senare kom Lars på besök och berättade att pappa dött, supit ihjäl sig.
Ulrika fällde inte en tår. Hon suckade tungt:
Allt det där var ändå väntat. Vi planerar livet som om det fanns all evighet, men så är det aldrig. Vila i frid, Anders…
Tillbaka i stan försökte Ulrika bo ihop med de vuxna sönerna. Till slut köpte hon ett litet hus i en förort, för att få en lugn ålderdom utan oro. Viktor och Lars blev kvar i föräldrahemmet.
Vid det laget hade den äldste sonen gift sig och fått barn. Men något gick fel även där, och Viktor skilde sig efter ett år.
Lars flyttade hem till Ulrika efter ett gräl med Viktor. Vad som hänt? Lars började dricka mer, och Viktor fick nog av sin brors påhitt. Han slog ut honom och kastade ut honom ur lägenheten. Lars blev kvar hos sin mamma.
Tiden gick
Viktor gifte om sig för andra gången. Fem år senare var han ensam igen fru nummer två hade lämnat honom. Viktor konstaterade:
Att gifta sig är som att tro isen håller…
Inte heller tredje äktenskapet gick vägen. Deras kärlek och känslosamhet till trots dog tredje frun plötsligt blodpropp, bara 40 år gammal. Döden kommer som rök, den tar sig in överallt. Viktor sörjde, men sa till sin mamma:
Nu får det vara slut på giftermål och skilsmässor. Jag orkar inte med fler. Jag lever ensam nu.
Nu åker Ulrika hem till Viktor ibland för att städa och laga mat åt honom.
Lars förblev ogift. Han dricker vad som än går att få tag på. Ibland försvinner han och ingen vet var han är. Då får Ulrika, nu 75 år, springa omkring med ett foto på Lars och fråga folk:
Har ni sett min pojk?
Alla känner igen det vid det här laget. Efter en månad eller två dyker den förlorade sonen ändå alltid upp hel men sliten. Ulrika tvättar honom, lappar slitna skor, sätter nya knappar i hans kläder som alltid är trasiga. Underkläderna får slängas direkt. På frågan Var har du varit? mumlar Lars något ohörbart. Men för Ulrika räcker det att han kommit hem, helskinnad.
Alla andra än Ulrika visste förstås att Lars hängde hos en kvinna som gärna bjöd på bål och andra starka drycker. Den här kvinnan drack mer än många karlar, och Lars hade alltid en plats där. Det var någon slags rusig kärlek mellan dem. Tills nästa man kom, och Lars fick dra därifrån tills vidare.
Ulrika försörjde sin son på sin pension. Alla försök att ordna ett riktigt jobb åt Lars slutade med att han försvann så fort lönen kom. I tre dagar var han borta, brände pengarna. Sedan dök han upp igen. Mamma, laga mat till din son.
Med vemod tänkte Ulrika tillbaka på sin egen mamma, och förstod nu hennes smärta i hjärtat. Allt hade upprepat sig. Blod är tjockare än vatten. Hur ska man förskjuta sitt eget kött och blod?
Nej, lycka räcker nog inte till alla
Efter en lång och svår väg insåg Ulrika att det där snabba bröllopet med Anders aldrig var värt besväret eller all den musik som spelades den dagen.
