Du tjänar ju massor med pengar, eller hur? Min frus syster lånade pengar och stack till Båstad. Den här sommaren kom min älskade svägerska för att hälsa på oss. Jag kallar henne “familjens gullgris”, för på släktträffarna pratar mamma, pappa och alla alltid bara om henne – hon var bäst i klassen, tog examen från universitetet, fick jobb inom sitt yrke. Perfektion, visst? Samtidigt hann min fru, äldsta dottern, knappt avsluta studierna innan hon gifte sig. Men det brydde sig ingen om, eftersom jag var ganska välbärgad med eget företag, egen lägenhet, bil och stabil inkomst. Tyvärr förblev ändå lillasyster den stora stjärnan i familjen. Så, i somras, kom min svägerska till oss och bad om att låna pengar – hon skulle ta bostadslån och saknade insats. Summan var aldrig ett problem för mig, så jag lånade ut. Hon arbetade statligt och lovade att betala tillbaka punktligt. Men bara en vecka senare drog hon till Båstad. Helt ärligt blev jag förbryllad – någon som inte har pengar till en bostad har tydligen råd med semester vid havet. Hon tog semester, berättade för släkten att hon sparat till Båstadresan hela året, men faktum var: hon hade inte skaffat bostadslån. När jag frågade om det sa hon att hon ångrat sig. Jag bad henne hövligt att betala tillbaka lånet snabbt, eftersom pengarna var avsedda för en lägenhet, inte för semester vid havet. Svaret gjorde mig riktigt besviken: – Jag kommer att tjäna massor med pengar, du får vänta lite till, har inget nu. Kan ni gissa hur det slutade? Jo, precis – hon berättade för min svärmor att jag krävde tillbaka pengarna för tidigt och att så behandlar man inte släkt, och så blev lillasyster återigen familjens ängel – medan vi blev de rika odjuren!

12 juli

Livet är allt lite lustigt ibland. Min svägerska ja, den omtalade lillasystern till min fru har varit på besök i sommar. Hemma i Borås kallades hon alltid för “guldkornet” av familjen. Allt prat under släktmiddagarna handlade jämt om henne: Hon var duktig i skolan, pluggade på universitetet, skaffade sig ett bra jobb ni vet, allt efter boken. Själv känner jag mig ibland nästan genomskinlig, fastän jag har mitt eget företag, en trea i Göteborg, bil och ett ganska bra snitt på Swedbank-kontot.

Skillnaden från mig? Jag, som är äldst, valde att inte avsluta studierna utan att hellre gifta mig tidigt. Helt fel beslut, tyckte nog ingen egentligen det spelar inte så stor roll så länge jag ändå lyckats ekonomiskt. Men jämför man med svägerskan, så är det ändå alltid hon som skiner.

Det var alltså i juni som hon dök upp med en påhittig förfrågan: kunde jag låna henne 40 000 kronor till kontantinsatsen på en lägenhet? Hon sade sig ha fast tjänst på kommunen och var väldigt noga med att försäkra mig om att pengarna skulle betalas tillbaka, punktligt och utan krångel. Summan var inte orimlig för mig, så jag tänkte att familjen måste ju samarbeta pengarna lånades ut, i god tro.

Bara en vecka senare såg jag på Instagram hur hon låg på en solstol i Båstad och åt glass. Semester. Hon berättade för släkten att hon sparat hela året för den här resan, men intressant nog hade inget lån tagits för någon lägenhet. När jag frågade henne om det där sa hon mest att hon tänkt om och att det får bli senare.

Jag försökte vänligt påminna om lånet: Du, jag har faktiskt lånat ut pengarna för att du skulle köpa lägenhet, inte för att semestra på västkusten. Hennes svar satte sig som en tagg:
Jag kommer ju tjäna massor, du kan väl faktiskt vänta lite? Har inga pengar nu, de gick åt i Båstad.

Då insåg jag att allt mest varit ett svepskäl och att någon lägenhet aldrig funnits i planerna. Hon verkade inte ha någon avsikt att betala tillbaka snabbt heller.

Och som det brukar bli så gick hon raka vägen till min svärmor och vred hela historien till att jag krävde tillbaka pengar i förtid och undrade vad det var för fasoner mellan släktingar. Självklart blev hon återigen ängeln i familjen, medan vi den rika sidan fick stå som snåla och känslokalla.

Helt ärligt, ibland undrar jag varför det känns som att pengar tar fram det sämsta i folk, särskilt när det kommer till släkten. Tydligen spelar det ingen roll om man får folk att lova, för hemma i Sverige verkar det ändå vara den som ropar högst som får sista ordet.