För sex år sedan köpte jag och min man en liten sommarstuga utanför Norrtälje. Vi la ner hjärta och själ i renoveringen målade om, lagade verandan, rensade bort sly och planterade blommor. Varje helg, eller åtminstone varannan, åkte vi ut för att njuta av lugnet och allt det gröna.
Vi hade ingen stor grönsaksodling, bara ett litet land med gurka, tomat, örter, lök, squash och paprika lagom för att alltid ha något färskt till middagen.
Stugan var full av hallonbuskar, svarta och röda vinbär, och massor med jordgubbsplantor som redan stod där när vi köpte huset. Ofta tog jag med bär till jobbet och bjöd mina kollegor. De blev alltid lika glada över svensk sommar på ett fat.
I våras började en ny kvinna, Linnea, på avdelningen. Hon verkade vänlig och artig. Just den veckan tog jag med jordgubbar till fikarummet hon smakade och började strax därefter fråga ut mig om stugan, bären och allt det fina vid landet. Jag berättade glatt.
Några dagar senare, när vi sågs i korridoren, bad Linnea mig om nycklarna till stugan. Hennes dotter Malin ville ta med sina barn ut i några veckor. “De behöver frisk luft,” sa hon, “och ni skulle ändå inte vara där nästa vecka. Malin har föräldraledigt det vore perfekt.
Jag blev paff och sa artigt men bestämt nej. Linnea såg sårad ut, men insisterade inte.
Två veckor senare tog en annan kollega, Sofia från samma avdelning, mig åt sidan och frågade efter vägbeskrivningen till vår stuga. Jag svarade förvirrat att jag inte förstod vad hon menade.
Hon berättade att Linnea hade bjudit in henne och fler kollegor till ett födelsedagsfirande ute på vår stuga. De hade bara fått veta att de fick ta sig dit själva.
Jag stod där, helt stum av förvåning.
Efter jobbet gick jag raka vägen till Linnea.
Vad håller du på med? frågade jag.
Hon ryckte på axlarna och log oskyldigt.
Vadå? Får vi verkligen inte fira min födelsedag hos er? Bara en dag, ingen tänker ju bo där. Det spelar väl ingen roll för dig?
Det gjorde faktiskt det. Allt arbete vi lagt ner på gräsmattan, rabatterna, buskarna och själva huset… Tanken att en bunt människor, som jag inte ens själv bjudit in, skulle klampa omkring där utan lov, det gjorde ont.
Och Linnea hade aldrig ens frågat. Aldrig! Förväntade sig bara att få ta för sig av någonting som inte var hennes.
Jag stod fast vid mitt nej. Hon blev förstås sur, men det fick hon bli. Jag har under hela min tid på jobbet bjudit på bär och delat med mig av det lilla sommarparadiset, men aldrig har någon varit så fräck och självisk som hon.






