Lina var verkligen usel. Så usel att det nästan var synd om henne – ja, så usel var Lina. Alla försökte få kvinnan att inse hur dålig hon var. Dålig – och dessutom olycklig. Ingen man, vuxen son som flyttat hemifrån. Lina var ensam, ingen som behövde henne. Hon kom till jobbet på måndagen; alla skryter om hur de städat och tvättat hela helgen lång. Någon har slitit på landet, någon har kokat sylt. Lina är tyst, vad har hon att säga? Ingen karl, barnet är vuxet, hon tiger som muren. Ibland går hon tidigare från jobbet, alla vet att det händer då och då. Kollegorna ruskar på huvudet, de vet så väl vart hon går: på möten med alla sina otaliga älskare som Lina förstås har – för Lina är dålig, riktigt dålig. De andra är såklart duktiga: alla gifta, alla fullt upptagna med sina hushåll – men inte Lina. – Lina, säger hennes mamma. Varför är du som du är? – Som vad, mamma? – Oordnad. Du kunde väl hitta nån karl, min dotter? Inte för sent att skaffa ett barn till; alla föder efter fyrtio nu. – Men mamma, varför ska jag ha en gubbe till? Eller ett barn till för sakens skull? Jag har min son – och vad ska jag med en gubbe till? Jag HAR ju Olof. – Lina! Olof är inte din man! – Jo, det är han visst, skrattar Lina. Han bjuder på date en gång i veckan, köper presenter, hjälper till med semester, gnäller inte, skickar mig inte ut för att tvätta hans mammas fönster, tvingar mig inte tvätta hans kallingar, kräver inte middag, lägger inte sina problem på mig, ockuperar inte soffan. Det är väl toppen! – Ja, det är synd om hans stackars fru då. – Jaha, men skulle du vilja byta plats med henne då, mamma? Jag har ju redan varit gift. Två gånger, till och med. Det räckte mer än väl. Första mannen, Lores pappa – ja, det var ju du som tyckte jag skulle gifta mig med honom när jag blev arton. Han var äldre, förståndig, seriös – och tog hand om mig. Fem år satt jag som i fängelse: fick inte plugga, inte träffa vänner, fick knappt ta hand om Lore för jag var ”för ung och kunde göra fel”. Allt kretsade kring honom och hans mamma. Men jag var i alla fall täckt av guld, eller hur? Han visade upp mig som ett zoo-djur ibland – yngre, duktigare än deras dockor. Men så snart jag skilde mig (tack farmor för att du hjälpte mig!) så skulle han ta tillbaka allt… ja, till och med strumporna! Andra gången gifte jag mig av kärlek, när jag pluggade och jobbade kväll för att inte ligga dig och pappa till last… – Lina! Hur kan du säga så? Har jag nånsin nekat dig bröd, soppa – dig eller ditt barn? – Nej mamma… Men det är inte bara du det handlar om. Det finns ju pappa, och så lillebror Niklas – som du curlar och sliter för, så han slipper anstränga sig. Jag rusade in i nästa äktenskap – också ur tristess, inte för kärlek. Vad förändrades? Ingenting. Det blev bara mer att göra: Linas ansvar överallt. Mannen på soffan, Lina på jobbet, sedan till dagis, affären, laga mat, tvätta, städa, serva och stilla hans behov, annars går han till nästa kvinna… Barnet var mitt ansvar, inte hans. Han behövde bilen – inte jag. Och pengarna dög bara till hans egna ungar. – Men Lina, alla lever ju så där! – Låt dem då, mamma! Men jag vill inte. – Hur tillbringade du lördagen? – Ja, Niklas och Maja lämnade båda barnen hos oss med morfar. Gick på promenad, kokade pannkakor, städade, lagade mat, tvättade, strök kläder, la barnen, matade pappa och somnade utmattad… – Mamma, jag minns inte att du satt barnvakt åt mitt barn så där, eller att jag dumpade honom hos dig för att springa fri. – Du ville ju klara dig själv, Lina… – Men vill du höra om min helg, mamma? På fredagskvällen ringde Lore och frågade om jag kunde passa Marinas katt över helgen medan de var i fjällen. Självklart tog jag katten, de köpte pizza och stack. Jag åt mig proppmätt på pizza och såg på serier. Behövde inte stressa på morgonen, bara njuta. Städade lite, ringde dig för att bjuda med på museum, men du var upptagen med barnbarnen. Pappa kallade mig latmask och tyckte synd om dig som alltid sliter… Jag blev inte ens arg; pappa har ju alltid rätt. Jag gick ändå på museet – det var din favoritkonstnär, du brukade gilla honom, minns du? Sen café, shopping, katten sov i lugn och ro. På söndag sov vi länge, jag tänkte bjuda dig på båttur men Maja svarade, du hade fullt upp med disken… På kvällen ringde Olof och bjöd på restaurang. Självklart gick jag – varför ska jag säga nej? Jag frågar inte om hans fru eller relation. Vi pratar om oss och har kul – sen gick jag hem, utvilad till jobbet. Jag har försökt träffa ogifta män, mamma. Det är hopplöst – antingen vill de ha en reservmamma, eller så är de bittra skilsmässooffer med barn och exfruar – och så ska deras barn alltid prioriteras först, men mina då? Nej, tack. Vill jag ha det? Nej. Så ja, jag är alltså dålig – självisk, kräsen, slug. En riktig räv. Men jag skäms inte ett dugg för mitt liv, mamma. Det trista är att DU lever som du gör – därför försöker jag dra ut dig, som i dag, när jag ljög för dig att jag behövde hjälp. Mamma, det är toppen med mig – nu ska vi ta tid för oss själva, bara du och jag, din dotter. – Men hur går det med pappa då? – Vadå, är han sjuk? Behöver han dig nu? – Nej, men… maten… – Sluta, du har säkert redan lagat mat så det räcker. Vill du inte vara med mig istället för att springa och värma hans lunch och servera Niklas? – Lina, du är tokig… ja, jag vet att du är dålig, men låt mig få vara det jag också för en gångs skull. Kom, vi tar ledigt tillsammans! På måndagen berättar kvinnorna på jobbet hur utmattade de är efter “vilan”. Lina ler för sig själv, och dansar ut ur rummet – alla vet så väl att Lina är usel. Och hennes tankar, de är såklart dåliga också.

Malin var dålig.
Riktigt dålig, nästan synd om henne, så hemskt dålig tyckte alla att Malin var.
Alla försökte förklara det för henne, att hon var dålig.
Dålig och dessutom olycklig.
Naturligtvis, ingen man, sonen utflugen och har eget hushåll.
Malin är ensam, överflödig för alla.
Kommer till jobbet en måndag, alla skryter om sina helger tvättat, städat, fixat i trädgården, kokat sylt.
Någon har slitit på sommarstugan, någon har bakat bullar.
Men Malin säger inget, vad skulle hon säga? Hon har inget att berätta ingen karl, barnet vuxet så hon tiger och gör sig liten.
Idag gick hon tidigare från jobbet, som hon brukar göra två gånger i månaden alla vet det.
De skakar på huvudet bakom hennes rygg, alla vet vart hon går till alla sina älskare.
Det är allmänt känt på kontoret att Malin har mängder av älskare hon är ju så dålig.
Malin är verkligen hemsk.
De andra är ordentliga, gifta kvinnor, fullt upptagna men Malin, hon är dålig.

Malin, säger mamma, varför är du så här?
Så hur då, mamma?
Ja men, oordnad. Kan du inte hitta någon karl, snälla barn? Det är inte för sent att få ett barn till, idag föder ju alla efter fyrtio.
Men mamma, varför skulle jag vilja ha någon slags gubbe? Eller ett barn till? Jag har ju Henrik, han räcker gott och väl.
Och den där gubben, vad ska jag med honom till? Jag har ju Olle.
Malin! säger mamma upprört, Malin, ta dig samman! Olle är inte din man!
Hur då inte min? Visst är han det, skrattar Malin. Han bjuder ut mig en gång i veckan, ger presenter, hjälper mig med resor, gnäller aldrig, skickar inte mig att putsa fönster åt hans mamma, låter mig slippa tvätta kalsonger och laga middag varje kväll, han drygar inte ut min dag med problem eller snarkar på soffan. Det är underbart.
På bekostnad av hans stackars fru, förstås.
Vill du att det ska vara jag som får alla de där sysslorna istället?
Nej tack, tänk att få vara fyrtioplus och ändå slippa sådant. Jag har varit gift två gånger, faktiskt, om du minns, två gånger och från det lyckan flydde jag för glatta livet.

Min första man, Henriks pappa, om du kommer ihåg då du tjatade på mig att gifta mig knappt fyllda arton, för han var äldre, klokare, allvarligare, han älskade mig, respekterade mig, och tjänade bra! Eller hur, mamma?
Fem år, i ett fängelse. Fick inte plugga, inte träffa vänner, fick knappt ta hand om Henrik för jag var för ung, kunde ju göra fel. Förväntades bara slita för honom och hans mamma.
Men jo jag hade guld och juveler!
Och han tog ut mig ibland, visade gärna upp sin duktiga lilla fru mycket bättre än de där dockorna som han själv ändå gärna besökte på sidan.
När jag till slut flydde och skilde mig, tack vare min kära mormor som hjälpte mig, då skulle han ha tillbaka allt, till och med mina gamla trosor…

Andra gången gifte jag mig av kärlek, pluggade på dagarna, jobbade på kvällarna för att inte bli en belastning för dig och pappa…
Malin! Hur kan du säga så? Har jag någonsin nekat dig ett mål mat?
Inte du, mamma… Men du är inte den enda. Det fanns andra som fruktade att jag skulle sätta mig på din nacke, du plöjde på två jobb, kom inrusande, handlade på vägen hem för ungarna var hungriga, en i soffan, en framför datorn… Du lagade, städade, tvättade…
Jag gifte mig igen, av kärlek för utan kärlek hade jag ju redan levt.
Vad blev skillnaden? Ingen. Bara mera slit. Malin blev Malin som alla kräver av.
Min sambo låg på soffan, jag jobbade, hämtade barnet från förskolan får inte belasta mannen med min unge, det är ju inte hans, och även om det är ändå inte hans jobb. Han blir trött ändå.
Inga bil hade jag, varför skulle jag? Mannen behöver den ju mer, han kan ju inte ta spårvagnen till jobbet! Alla kvinnor lever så, vadå trött? Vem lagar middag annars?
Lagade, dukade, matade, tvättade, strök, sedan skulle jag dessutom vara till lags i sängen annars lämnar han väl, det lilla guldkornet.
Pengar saknades men det var ju MIN unge som behövde dem, inte hans.
Vadå att inte ge pengar till bilreparation det är ju MIN bil, men vi är väl familj?
Och han jämförde våra löner, försökte få det till att jag hade sådan tur.
När jag lämnade honom då var hans enda kommentar, att ingen ändå skulle vilja ha mig med barn och allt.

Så där, mamma. Jag har varit gift med både höginkomsttagare och låginkomsttagare. Det är likadant ändå.
Alla har det bra utom jag, mamma. Jag hade det bara dåligt.

Alla lever så, Malin, vad klagar du på?
De får gärna leva så, men jag vill inte, mamma.
Hur tillbringade du lördagen?
Nja, Niklas och Maria dumpade Elsa och Viktor hos oss, jag gick ut med dem, stekte pannkakor, dammade lite, dammsög, torkade golv, tvättade, la barnen, matade pappa, satt och strök… somnade knappt innan midnatt.
På morgonen barnen gick upp tidigt, ville ha pannkakor igen… bakade, sedan kom Niklas och Maria, jag grillade kyckling, gjorde sallad, bakade pizza, åt middag, städade upp, la mig helt slut på soffan.
På natten väckte pappa mig och sa att jag skulle gå till sängen.

Mamma, jag minns inte att du någonsin tog hand om Henrik så där medan jag fick vila?
Du var alltid så självständig, dessa andra, ja, vad ska man säga…
Vill du höra om förra helgen, mamma? På fredag ringde Henrik och undrade om jag kunde ta hand om Tindra över helgen de skulle till fjällen.
Klart jag tog henne, varför inte? Tindra Marinas katt, Henriks flickvän. Om du inte varit så uppslukad av Niklas och hans familj kanske du hade hängt med i vad din äldsta sysslar med.
Henrik och Marina kom förbi, lämnade katten och en pizza sedan stack de.
Själv tryckte jag i mig pizza och slängde mig i soffan framför serier. Ingen grund att kasta sig upp på lördagsmorgonen.
Sov ut, gav Tindra frukost, bryggde kaffe, dammade lite, la några kläder i tvättmaskinen och ringde dig för att bjuda med dig till museet eller bara fika men pappa svarade, du var upptagen, diskade.
Han kallade mig lat, sa att du slet för mina syskonbarn, och jag latade mig på museer.
Jag tänkte bli sur men kom av mig finns ingen mening, pappa har alltid rätt.
Jag gick till museet utställning med din favoritmålare, kom ihåg hur du brukade tycka om honom.
Satte mig på café, gick i några affärer, kom hem, katten Tindra låg och sov.
Orkade inte gå ut mer, la mig i soffan, såg serier.
På söndagen sov vi till elva, ville bjuda dig ut på båttur men Maria svarade du var upptagen, diskade eller städade igen.
På kvällen ringde Olle och bjöd ut på restaurang och varför skulle jag tacka nej?
Jag är fri, ställer inga frågor om hans fru, vi pratar inte om hans problem och inte heller om mina.
Hade en fin kväll, och så gick jag och la mig utvilad på jobbet på måndag.

Jag har försökt träffa ogifta män, mamma. Men det är hopplöst; antingen killar som vill ha en extramamma eller sargade, frånskilda män, ibland två eller tre exfruar, hela klaner av barn.
Ser du på mig så där, mamma? Världen har ändrats.
En man sa till mig att jag måste vilja ta hand om hans barn, för det ligger i kvinnans natur. Han ska stötta sin exfru och barn, hans egna pengar skulle gå till fisket, men vi skulle leva på min lön i utbyte får jag i alla fall färsk fisk.
Skulle han då hjälpa mitt barn? Nej, det får Henriks pappa stå för!
Rättvist? Ja, på sitt sätt så jag skickade iväg honom. Henrik har redan en pappa, och mig sin mamma.
Självklart blev jag då betraktad som dålig, snål, egoistisk, en slug typ som letar någon att försörja mig och mitt barn!
Så det var då Olle dök upp.
Ja, i era ögon är jag dålig, men jag skäms inte ett dugg över mitt liv.
Det gör ont att se hur du lever, mamma. Det är därför jag försöker släpa ut dig, precis som i dag, när jag ljög om att jag behövde hjälp.
Du mår bra nu, eller hur? Nu går vi och gör något roligt ihop, för din och min skull.
Men vad ska pappa göra då?
Har det hänt honom något?
Nej, men… middagen, Niklas…
Mamma, nu blir jag faktiskt sur. Låt mig få vara snäll, låt oss gå och koppla av, snälla…

På jobbet på måndag diskuterar kvinnorna hur trötta de är efter vilan.
Malin ler för sig själv, alla vet att Malin är dålig hon går med dansande steg och ett leende som bara är hennes eget.
Och alla är övertygade om att Malins tankar förstås är dåliga men bara jag vet att de är mina, och att jag äntligen trivs.
Jag har lärt mig att hellre vara dömd av andra och må bra, än att ständigt vara andra till lags och förlora mig själv.