Stanna hemma med barnet. Jag går själv på min brors bröllop.
Min man kommer hem från jobbet igår och beter sig lite märkligt.
Jag frågar honom om bröllopet och han viker genast undan blicken. Han säger att han ska åka själv på bröllopet…
Och jag då? frågar jag förvånat.
Och min man säger: “Älskling, jag fick en usel lön i januari. Så jag får nog resa själv till bröllopet. Du tar hand om barnet. Det kommer inte hända något. Jag är borta i tre dagar, behöver bo på hotell och äta något. Och naturligtvis köpa en present till brudparet.
Vi är en ung familj. Vi bor i en etta som min svärmor har gett oss. Jag är föräldraledig och vår dotter är snart två år. Jag har ingen brådska att återgå till jobbet, för det finns ingen som kan passa vår dotter. Mina svärföräldrar har hjälpt med lägenheten och det är jag tacksam för.
Mamma tar hand om sig själv, jobbar extra och säger att om det verkligen krisar på jobbet kan hon komma och hjälpa till med barnpassning, men inte för att jag vill köpa en ny klänning eller färga håret. Då ställer hon inte upp.
Jag känner min mamma rätt så väl. Hon åker utomlands varje år och spenderar alla helger på olika skönhetssalonger och massagekliniker.
Vi har inte haft några allvarliga problem i vår familj. När min man är hemma kan jag fixa mina egna ärenden, men det är inte ofta han tycker det är okej att jag lämnar hemmet och bara för korta stunder.
Men så kom bröllopsinbjudan.
Min mans lillebror ska gifta sig och vi skulle behöva åka till en annan stad i tre dagar. Jag vände mig till mamma och bad henne passa sitt barnbarn. Ett bröllop är ju ändå ett särskilt tillfälle. Bara tre dagar. Dottern är dessutom väldigt lugn, gråter inte och är sällan besvärlig.
Mamma tvekade länge, men suckade till sist och tog ut tre dagars ledighet från jobbet. Jag blev så glad. Jag har varit hemma i två år med barnet och såg verkligen fram emot lite omväxling på bröllopet.
Men mina drömmar krossades ganska snabbt när min man berättade om sin plan.
För mig känns det här som ett stort tillfälle. Jag ammade barnet i ett år utan att ens lämna lägenheten. Sedan hade ingen lust att hjälpa till med barnvakt. Min man reser ofta i jobbet och går på företagsfester.
Jag känner knappt hans lillebror, och har bara sett hans fästmö på bild.
Jag blev så ledsen. Min man ville inte förstå mig alls. Han tycker att allt är normalt.
Älskling, din mamma vill ju egentligen inte ha vår dotter hemma hos sig. Låt henne vila istället, och stanna hemma du. Varför tvinga någon? Om hon inte orkar vara barnvakt, så gör hon inte det. Dessutom känner du knappt min släkt. Vad är meningen med att du åker? Din uppgift är att vara hemma med barnet. Jag reser nu, kommer snart tillbaka.
Så till slut bestämde jag att ingen åker. Varför ska min man få bestämma över mig och min tid?
Vad tycker ni, vem har rätt här?
Personligen tycker jag att både barnets mormor och min man är ganska själviska. Visst, en mormor är inte skyldig att passa barnbarnet, men hon skulle kunna tänka lite på sin dotter också.
Och min man verkar inte förstå mig alls. Jag har gett så mycket tid till vårt barn, och behöver också få vila ibland.
Han borde visa omtanke om han verkligen älskar mig.
Den här situationen gör mig ledsen. Jag är helt beroende av min man och ingen vill hjälpa till.
Det vore kul att höra vad ni andra tycker. Jag hoppas jag kan lösa det här och verkligen berätta för min man vad jag tycker.
Kära tjejer, glöm inte att vi bor i ett fritt land! Ni kan alltid säga vad ni tycker, inget hemskt kommer hända. Det är inte så att mannen skiljer sig för att frun sätter ner foten. Och skulle han göra det, så var känslorna ändå inte äkta. Vi måste visa varandra respekt och också ge varandra lite glädje.
