Dagen då jag gick för att skilja mig, klädd som brud.
När min man sa att han ville skiljas, öppnade jag garderoben och tog fram min brudklänning.
Vad håller du på med? frågade han oroligt.
Jag ska ha på mig den här till tingsrätten, svarade jag och skakade av klänningen dammet.
Har du blivit tokig? Man kan inte skilja sig iklädd brudklänning!
Jovisst kan man det. Och du tar på dig din kostym från bröllopet. Om du svor mig evig kärlek i den, kan du lika gärna svära evig skilsmässa iklädd den också.
Jag såg hur han försökte hitta motargument men inte lyckades. Tjugo minuter senare var han på knä längst ner i garderoben, muttrande och grävande efter sin gamla bröllopskostym.
När vi kom fram till Stockholms tingsrätt stannade säkerhetsvakten till och stirrade. En kvinna ropade Grattis!, varpå hennes väninna gav henne en armbåge och sa Men herregud, de ska ju skilja sig!
Domaren såg ut att ramla av stolen när vi klev in. Jag i vit klänning med slöja och allt. Han i smoking, fluga och blanka skor.
Fru, sa domaren och höll tillbaka ett skratt, får jag fråga varför ni är klädd som brud?
För att, herr domare, svarade jag stolt, den här mannen lovade mig tills döden skiljer oss åt just så här klädd. Döden har inte skiljt oss ännu, men nu vill han dra tillbaka sitt löfte. Då får han göra det medan han ser på mig precis så som han gjorde när han föll för mig.
Min man tittade på mig med tårar i ögonen.
Jag har aldrig ljugit för dig. Jag älskade dig verkligen den där dagen.
Och nu? frågade jag, märkte hur rösten brast.
Domaren harklade sig.
Vet ni vad? Ni får trettio minuters paus. Gå ut och prata med varann. Om ni fortfarande, klädda så här, vill fortsätta när ni kommer tillbaka, då går vi vidare men jag tror att par som kommer så här långt har en hel del kvar att prata om.
Vi gick ut i korridoren. Han rättade till min slöja, som hade hamnat snett.
Du är vacker, sa han. Precis som då.
Du ser också bra ut, erkände jag. Även om du är en idiot.
Så stod vi där, mitt i tingssalen, brud och brudgum mitt i skilsmässoförhandlingen, och visste inte vad vi skulle göra.
Kanske sa han försiktigt, istället för att skilja oss, så kan vi gå och äta prinsesstårta och påminna oss om varför vi gifte oss från början?
Kanske är det så kärlek är att man till och med klär sig som till bröllopet när man går för att skiljas eller så är vi bara två känslomänniskor, som aldrig lärt oss att göra saker lagom.
Jag lärde mig dock att ibland, när man tror att allt är slut, kan en dos av humor, lite nostalgi och en bröllopsklänning skapa utrymme för samtal och förlåtelse.
