Jag längtar hem, min son Pettersson gick ut på balkongen, tände en cigarett och satte sig på den låga pallen. En bitter klump steg i halsen, han kämpade för att samla sig, men händerna skakade ändå. Hade han någonsin kunnat ana att han en dag inte skulle få plats i sin egen lägenhet… — Pappa! Du behöver inte bli arg och sur! — utbrast Larisa, Viktor Petterssons äldsta dotter, när hon kom ut på balkongen. — Jag ber ju inte om mycket… Låt oss få ditt rum, det är allt! Om du inte bryr dig om mig borde du åtminstone tänka på dina barnbarn. Snart ska de börja skolan men måste bo ihop med oss i samma rum… — Lollo, jag tänker inte flytta till ett äldreboende, — sa den gamle lugnt. — Om ni tycker det är trångt med barnen hos mig, flytta då till Mikas mamma. Hon bor ensam i en trea, ni får ett eget rum och barnen också. — Du vet att jag aldrig kan bo tillsammans med henne! — skrek dottern och smällde igen balkongdörren med all kraft. Pettersson klappade sin gamla hund, som hade tjänat honom och hans fru troget i många år, och började gråta när han mindes sin Nadja. Tårarna kom alltid när han tänkte på sin fru, som gått bort för fem år sedan och lämnat honom ensam. Han kände sig som en riktig föräldralös sedan hennes bortgång. De hade gått sida vid sida hela livet – hade han kunnat ana att han skulle leva en ensam ålderdom bland sin dotter och sina barnbarn? Larisa hade de uppfostrat med kärlek och värme, försökt ge henne de bästa egenskaperna. Men ändå… Dottern hade vuxit upp självisk och hård. Barso, hunden, gnällde lågmält och lade sig vid husse, han kände av hela själsliga tillståndet och led av att husse hade det svårt. — Farfar! Tycker du inte om oss alls? — barnbarnet, en åttaårig pojke, kom in i rummet. — Vad säger du? Vem har fått dig att tro det? — undrade den gamle. — Varför vill du inte flytta? Är du rädd om rummet till mig och Kosta? Varför är du så snål? — pojken såg på sin farfar med förakt och ilska. Viktor försökte förklara något, men insåg att pojken pratade med dotterns ord. Larisa hade redan hunnit påverka honom. — Okej. Jag flyttar, — sa den gamle med livlös röst. — Ni får rummet. Han klarade inte mer. Han insåg att alla i huset hatade honom, från svärsonen som inte pratade med honom till barnbarnet som fått veta att farfar tagit deras rum. — Pappa! Menar du det? — kom Lollo in, nöjd. — Ja, — mumlade den gamle. — Lova att du tar hand om Barso. Jag känner mig som en förrädare… — Sluta! Vi kommer ta hand om honom, gå ut med honom många gånger om dagen. Och på helgerna hälsar vi på dig, tillsammans med Barso, — lovade dottern. — Jag har hittat ett fint äldreboende, du kommer gilla det. Två dagar senare flyttade Pettersson till äldreboendet. Det visade sig att dottern redan ordnat allting och väntade på att han skulle ge upp. När han kom in i det kvava rummet som luktade mögel och insekter ångrade han sitt beslut. Larisa hade ljugit om den bekväma miljön: han hamnade på ett vanligt äldreboende där olyckliga människospillror levde. Han packade upp sina saker och gick ut. Slog sig ner på bänken utanför – och höll på att börja gråta. Han såg på de hjälplösa åldringarna och föreställde sig den eländiga existens som väntade om ett par år. — Ny här? — frågade en trevlig äldre kvinna när hon satte sig intill. — Ja…, — suckade den gamle. — Det blir bättre. Jag grät också i början men sen vänjer man sig. Jag heter Valentina. — Viktor, — presenterade han sig. — Blev du också satt hit av barnen? — Nej, min systerson. Gud gav mig inga barn, så jag lämnade lägenheten till honom, men det var förhastat… Han tog över lägenheten och satte mig här. Tack ändå att han inte kastade ut mig på gatan… De pratade till sent på kvällen, mindes sina bästa ungdomsår och respekterade sina gamla makar. Nästa dag, direkt efter frukost, tog de en promenad igen. Den kvinnan blev en ljusglimt i Petterssons liv. Han kunde inte stå ut i rummet, tillbringade all tid utomhus. Maten i matsalen var hemsk, han åt bara det nödvändigaste. Pettersson väntade på dottern. Hoppades att Lollo skulle ångra sig, längta efter honom och ta hem honom igen. Men tiden gick och hon dök aldrig upp. En dag ringde han hem för att fråga om Barso, men ingen svarade. En annan dag, vid ingången, såg Pettersson sin granne, Stefan Lind. Stefan såg honom – förvånat – och skyndade fram. — Är det här du är! — sa han. — Varför ljuger din dotter och säger att du flyttat till landet? Jag misstänkte direkt att något inte stämde. Jag vet att du aldrig skulle lämna Barso på gatan. — Vad menar du? — fattade Viktor Pettersson ingenting. — Vad har hänt med min hund? — Oroa dig inte, vi lämnade honom på hundstallet. Jag vet inget om vad som har hänt, men såg Barso sitta vid porten hela dagarna utan dig. Frågade Lollo om något hänt, hon sa att du valt att bo på landet och att hon säljer lägenheten och flyttar till maken. Om hunden sa hon att han är gammal och du inte vill ta hand om honom längre. Vad har hänt, Viktor Pettersson? — undrade Stefan när han såg att den gamle blev helt blek. Pettersson berättade allt. Att han hade gjort allt dumt och önskade kunna vrida tillbaka tiden. Dottern hade inte bara tagit hans normala liv, utan också kastat ut Barso på gatan. — Jag vill bara hem, min son, — viskade den gamle. — Jag är ju jurist och hjälper ofta äldre med deras rättigheter. Jag håller nu på med ett fall där grannar tagit hus från en gammal man. Du är inte utskriven va? — frågade Stefan. — Nej. Om inte Lollo gjort det själv. Jag vet verkligen inte längre vad jag kan förvänta mig av min dotter… — Packa ihop, jag väntar i bilen. Det här ska du inte behöva utstå! Vilken dotter är hon efter detta… Pettersson skyndade sig upp till sitt rum, packade snabbt väskan, och gick ut. Vid dörren mötte han Valentina. — Valja, jag åker. Stefan säger att min dotter sparkat ut min hund och vill sälja lägenheten. Så är läget, — sa han. — Hur kan det komma sig? — blev kvinnan perplex. — Och jag då? — Oroa dig inte, när jag löst allt kommer jag tillbaka för dig, — lovade Pettersson. — Säger du det… Vem behöver mig…? — sa kvinnan sorgset. — Förlåt. De väntar på mig nu. Men misströsta inte, jag håller mitt löfte. Pettersson fick inte komma hem – lägenheten var stängd och han hade inte nycklarna. Stefan tog honom hem till sig. Snart fick de veta att Lollo redan flyttat hem till svärmor, och lägenheten hyrts ut till hyresgäster. Med Stefans hjälp lyckades den gamle hävda sin rätt till hemmet. — Tack, — tackade han sin granne. — Men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Hon ger sig ju inte förrän hon drivit bort mig… — Det finns bara en väg — vi säljer lägenheten, ger Lollo sin del, och med resten köper vi ett litet hus på landet till dig. — Fantastiskt! — blev den gamle glad. — Perfekt. Tre månader senare flyttade Viktor Pettersson till sitt nya hus. Stefan hjälpte till med allt, och även nu skjutsade han honom och Barso. — Vi stannar till hos en vän, — bad Pettersson. På avstånd såg den gamle Valentina sitta på deras bänk, blicka ut med sorg. — Valja! — ropade han. — Vi och Barso kommer för dig! Nu har vi vårt eget hus på landet. Frisk luft, fiske, bär, svamp, allting nära. Ska du hänga på? — log han. — Men hur ska jag göra det? — frågade kvinnan förvånat. — Bara rest dig från bänken och följ med — skrattade mannen. — Våga! Vi har inget mer här. — Visst! Kan du vänta tio minuter? — log Valentina, med tårar i ögonen. — Självklart! — log han. Trots intriger från okänsliga människor, lyckades dessa två kämpa sig till sin chans till lycka. De förstod båda att världen inte saknar godhjärtade människor. Det finns faktiskt fler goda än onda. Viktor och Valentina såg själva att man kan kämpa för sig själv och hitta ro och lycka i livet… Jag längtar hem, min son – om Viktor Pettersson, hans dotters svek, kärleken till hunden Barso och vänskapen med Valentina på äldreboendet, och om styrkan att kämpa sig tillbaka till ett lyckligt liv på landet

Author Karlsson JohanReading 10 minViews 120

Jag vill så gärna komma hem, min son

Pettersson gick ut på balkongen, tände sin cigarett, och satte sig på den låga pallen. En bitter klump steg i halsen, han försökte samla sig, men händerna började ändå skaka. Vem kunde ana att en dag skulle komma när han inte längre fick plats i sin egen lägenhet…

Pappa! Du måste sluta vara så sur och ta åt dig! sprang ut på balkongen Elsa, Viktor Petterssons äldsta dotter. Jag kräver inte mycket… Ge oss bara ditt rum! Om du inte känner för mig, så tänk åtminstone på dina barnbarn. Snart börjar de skolan och de är tvungna att bo trångt med oss alla på samma rum…

Elsa, jag flyttar inte till äldreboendet, sa Viktor lugnt. Om ni inte får plats i min lägenhet, kan ni flytta till Mikas mammas. Hon bor ensam i en trea. Då skulle både du och barnen få eget rum.

Du vet väl att jag aldrig kan bo med henne! skrek Elsa och smällde igen balkongdörren bakom sig.

Pettersson klappade sin gamla hund, Ludde, som i alla år troget varit hans och hustruns kamrat, och tårarna kom när minnet av hans Maja dök upp. Tårarna gick alltid att känna när han tänkte på sin hustru, som dog för fem år sedan och lämnade honom ensam. Efter hennes bortgång kände han sig som ett övergivet barn. De hade gått sida vid sida hela livet, hur kunde han tro att han skulle bli ensam på ålderns höst, även med dotter och barnbarn omkring sig?

Elsa blev uppfostrad med värme och omtanke, de gjorde allt för att ge henne goda värderingar. Ändå verkar de ha missat något Dottern blev egensinnig och kall.

Ludde låg tyst vid hans fötter och kände av hans sinnesstämning, led när husse mådde dåligt.

Farfar! Älskar du oss inte alls? frågade den åttaårige barnbarnet, som kom in i rummet.

Vad pratar du om, min vän, vem har lärt dig sådant trams? förvånade sig Viktor.

Varför vill du inte flytta? Är du snål, vill du inte ge mig och Kalle rummet? Varför är du så självisk?

Viktor förstod att han bara upprepade orden från sin mor. Elsa hade redan hunnit övertala pojken.

Allt gott. Jag flyttar, sade Viktor med livlös röst. Ni får rummet.

Han klarade inte längre av stämningen hemma. Han förstod att alla där, från svärsonen som inte längre talade med honom, till barnbarnet som fått höra att hans farfar stulit deras rum, ville bli av med honom.

Pappa! Är det sant, att du gick med på det? Elsa kom inspringandes, nöjd.

Ja, svarade Viktor tyst. Men lova att du tar hand om Ludde. Jag känner mig som en förrädare…

Sluta! Vi tar hand om honom väl, går långa promenader varje dag. Och på helgerna hälsar vi på dig både vi och Ludde, lovade Elsa. Jag har dessutom valt det bästa äldreboendet, du kommer att trivas där.

Två dagar senare flyttade Pettersson in på äldreboendet. Dottern hade redan ordnat allt i förväg och väntade på att han skulle ge upp. När han kom in i det instängda rummet som luktade fukt och unkna sängar, ångrade han sitt beslut djupt. Elsa hade lurat honom ingen privat och bekväm anläggning, bara ett vanligt kommunalt äldreboende med de som livet behandlat illa.

Han packade upp sina saker och gick ut. Där ute satte han sig på en bänk och höll på att brista i gråt. När han såg på de hjälplösa gamla, tänkte han på hur eländigt hans sista år kunde bli.

Är du ny? frågade en vänlig äldre kvinna och satte sig bredvid honom.

Ja… suckade Viktor tungt.

Alla gråter vi första tiden, men man vänjer sig. Jag heter Ingrid.

Viktor, presenterade han sig. Blev du också placerad här av barnen?

Nej. Min systerson. Jag fick aldrig några barn, så jag lovade honom lägenheten, men kanske för snabbt… Han tog lägenheten och satte mig här. Men jag får väl vara glad han inte satte mig på gatan…

De pratade till sent på kvällen, delade minnen från de bästa unga åren och om sina livskamrater. Nästa morgon gick de ut på promenad ihop igen.

Den här kvinnan gav Pettersson lite glädje och variation i vardagen. Han ville helst undvika att vara inne, han tillbringade all tid utomhus. Maten var hemsk, han åt så lite som möjligt, bara för att överleva.

Pettersson väntade på Elsa, hoppades hon skulle sakna honom och ångra sig, hämta hem honom. Men tiden gick och hon dök aldrig upp. En dag försökte han ringa hem för att höra hur Ludde mådde, men ingen svarade.

En dag, vid ingången, såg han sin gamle granne, Stefan Lindgren. Stefan rusade mot honom med förvånad min.

Där är du ju! utbrast han. Varför säger Elsa att du flyttat ut på landet? Jag förstod att något inte stämde. Och var skulle Ludde annars bo?

Vad menar du? undrade Viktor. Vad har hänt med min hund?

Oroa dig inte, han är på hundhem nu. Jag vet inte exakt vad som hänt, men jag såg Ludde sitta vid porten i timmar utan att du syntes. När jag pratade med Elsa sa hon att du valt att bo på landet, och hon skulle sälja lägenheten och flytta till sin man. Hon sa också att Ludde var för gammal och att du inte längre brydde dig. Viktor, vad har hänt egentligen?

Viktor berättade allt. Hur han offrat allt men ångrade sitt förhastade beslut. Dottern hade inte bara berövat honom hans liv hon hade till och med kastat ut Ludde.

Jag vill så gärna komma hem, min son, viskade Viktor.

Jag är här just för sådant, sa Stefan. Jag jobbar som jurist och hjälper ofta äldre mot orättvisor. Just nu har jag ett liknande fall, så du kan vara lugn. Du har väl inte skrivit ut dig själv från lägenheten?

Nej, inte vad jag vet, om inte Elsa har ordnat det bakom min rygg… Jag har slutat tro att jag kan lita på henne.

Packa dina saker, jag väntar i bilen sa Stefan allvarligt. Så här får det inte gå till!

Viktor rafsade snabbt ihop sina saker och begav sig ner. Vid dörren möttes han av Ingrid.

Ingrid, jag åker nu. Min granne fann mig och berättade att Elsa sålt lägenheten och Ludde är borta. Så blev det. sa han dystert.

Men vad händer med mig nu? undrade hon förtvivlat.

Oroa dig inte, så fort jag ordnat allt kommer jag tillbaka efter dig, lovade han.

Lätt för dig att säga… Vem har någon nytta av mig? sa hon sorgset.

Förlåt, jag måste gå nu! Men var inte ledsen, jag håller mitt löfte.

Viktor kom inte in i sitt gamla hem. Lägenheten var låst och han saknade nycklar. Stefan tog med honom hem till sig. Snart fick han veta att Elsa redan flyttat till sin svärmor, och hyrde ut lägenheten.

Med Stefans hjälp lyckades Viktor kämpa för sin rätt till boendet.

Jag vet inte hur jag ska leva, tack så mycket sa Viktor till sin granne. Men Elsa ger sig inte förrän hon blivit av med mig…

Det finns bara en väg, svarade Stefan. Vi säljer lägenheten, ger Elsa hennes del, och köper ett nytt hem åt dig. Vi kan nog hitta ett litet hus på landet.

Underbart! log Viktor. Det är den bästa lösningen.

Efter tre månader flyttade Viktor Pettersson in i sitt nya hus. Stefan hjälpte honom med allt även nu, när han körde honom och Ludde till landet.

Men jag har ett litet ärende först, bad Viktor.

På avstånd såg han Ingrid sitta på deras bänk, med blicken dröjande ut i det blå.

Ingrid! ropade han. Kom, vi och Ludde kommer för dig! Nu har vi vårt lilla hus. Frisk luft, fiske, bär och svamp allt nära till hands. Kommer du? log Viktor.

Men hur ska jag kunna åka med…? stammade hon förvirrat.

Bara res dig och följ med oss, skrattade Viktor. Kom igen! Vad har vi kvar här?

Vänta tio minuter? log Ingrid, tårarna rann.

Självklart! skrattade Viktor.

Och trots människors illvilliga påhitt, fann de två sitt sätt till lycka. De insåg att det alltid finns goda människor, och att de goda är fler än de onda. Viktor och Ingrid visste det nu av egen erfarenhet. På ålderns höst kämpade de för sin rätt och fann slutligen ro och glädje i livet.