Men åh, du gör mig galen!!! Du äter fel, du klär dig konstigt, du gör allt på fel sätt!!! ropade Henrik till slut, rösten sprack på sista ordet.
Och du kan ju ingenting!!! Klarar inte ens att dra in några ordentliga pengar! Hjälper aldrig till hemma snyftade Elvira, Och vi har ju inga barn la hon till, knappt hörbart.
Smulan, deras vit- och rödfärgade katt på kanske tio år, hade lagt sig högst upp på garderoben, och övervakade i tysthet ännu en av hemmets små “draman”. Hon visste, eller kanske snarare kände, att matte och husse verkligen älskade varandra mycket till och med. Därför undrade hon varför de måste säga så bittra ord, ord som fick alla att må dåligt.
Matte grät och rusade in på sovrummet, medan husse kedjerökte fler cigaretter än vad som borde vara hälsosamt.
Smulan insåg att familjen höll på att rasa ihop och funderade: “Det behövs lite lycka här hemma och lycka, det är ju barn! Vi måste fixa barn på nåt sätt”
Själv hade Smulan blivit sterilerad för länge sen, så några kattungar kunde hon inte få, och med Elvira läkarna sa att det kanske skulle gå, men det hade liksom aldrig riktigt klaffat.
Nästa morgon, när husse och matte gått till jobbet, tog Smulan sig för första gången ut genom vädringsfönstret och tassade över till grannen Tassen för att prata och rådfråga.
Varför vill ni ha barn?!, fnyste Tassen, ser du inte hur det slutar för oss? Våra små springer runt som galningar, sminkar en på nosen, eller kramar nästan livet ur en!
Smulan suckade. Vi vill ha vanliga och normala barn Men var får man tag på såna?!
Hmmm… Gårdens Gullan har minsann fått till det i buskarna Hon har fem ungar där nere någonstans, funderade Tassen, ta du en!
Smulan, nervös men beslutsam, hoppade från balkong till balkong och tog sig ner på gården. Skakig slank hon in mellan gallerstängerna till källarfönstret och ropade:
Gullan, kom ut en liten stund
Ett svagt pipande hördes från källarhålet.
Smulan smög försiktigt ditåt och kikade oroligt omkring. Där, under elementet på hårda stenar, låg fem små blinda kattungar och pep högljutt efter sin mamma. Smulan nosade på dem och insåg genast Gullan hade inte varit där på minst tre dagar, och ungarna var hungriga
Med tårarna brännande bakom ögonen bar Smulan försiktigt alla kattungarna upp mot porten.
För att hindra de pipiga små från att krypa iväg, la hon sig bredvid dem och spanade ängsligt mot slutet av gården det var därifrån hennes matte och husse skulle komma hem.
När Henrik och Elvira möttes efter jobbet och gick hemåt, hajade de till. Där låg deras Smulan som ALDRIG varit ute själv förut på trappen, och runt henne fem pipande, färgglada kattungar som försökte snutta.
Vad i hela friden?, sa Henrik förbluffat.
Det här är magi viskade Elvira, och så bar de hem hela sällskapet.
Hemma satt Smulan nöjd och spann i en kartong med kattungarna som kravlade runt omkring henne.
Jaha vad gör vi nu? undrade Henrik.
Jag flaskmatar dem och när de vuxit till sig, kan vi ge bort några eller så hör jag mig för bland vänner! mumlade Elvira.
Efter tre månader satt Elvira, smått chockad, och klappade sin lilla kattklubb. Hon stirrade ut i tomma intet och upprepade tyst: Sånt här händer bara inte Det händer faktiskt inte
Men sedan grät hon och Henrik av glädje, han snurrade runt henne i köket och pratade i mun på varandra:
Jag byggde inte huset i onödan!
Nä, och barnet får frisk luft, perfekt!
Och kattungarna springer därute!
Det får plats för alla!
Jag älskar dig!!!
Och jag älskar dig ännu mer!!!
Kloka Smulan blinkade bort en tår livet blev visst bättre, trots allt.
