Och ska han bo här med oss nu? frågade han sin fru, medan han betraktade sin son…
Maj Johansson kom hem och blev riktigt förvånad när hon såg sin son. Erik hade bott med sin egen fru i två år nu, och de brukade bara ses någon gång ibland, oftast på helgerna. Men nu var det mitt i arbetsveckan.
Har något hänt? frågade Maj, istället för att hälsa.
Vadå, är du inte glad att se mig? försökte Erik skämta, men när han mötte sin mammas stränga blick gav han med sig: Jag har lämnat Malin.
Vad menar du med lämnat? sa hon allvarligt och såg på honom.
Maj hade alltid varit bestämd, skämt var inget hon riktigt gillade. Jobbet satte sina spår, eller hur hon arbetade ju på ett ungdomsanstalt.
Tja… vi bråkade, mumlade Erik, och hela hans kroppsspråk signalerade att han helst slapp prata om det.
Jaså? hennes blick brände på honom. Ska du fly hit varje gång ni har en dispyt?
Vi ska skilja oss! slängde Erik ur sig.
Maj fortsatte att spana in hans ögon, hon väntade uppenbarligen på svar. Erik suckade och sa:
Hon vill att jag ska göra mer hemma. Men jag är redan slut när jag kommer hem från jobbet.
Och vad är egentligen problemet med att hjälpa till? svarade hon, utan att ge honom någon sympati.
Det sa Malin också. Men jag sa att kvinnan ska ta hand om hemmet.
Och var har du fått det där eländet ifrån? fräste Maj, nu började tålamodet ta slut.
Hon var trött efter jobbet, ville ta en dusch, vila och äta middag med sin man och så kom Erik hem med sin bitterhet och gamla mossiga idéer. Maj och hennes make hade alltid jobbat tillsammans, delat på hushållsysslor, fostrat barnen tillsammans och aldrig bråkat om sånt. Nu skulle det plötsligt vara någon sorts MAN som bestämmer hemma?
Jag frågar dig! nästan röt hon, så Erik ryggade tillbaka. Var har du snappat upp sånt? Vad är det du delar upp? Trött på att jaga mammutar, eller? Ni jobbar båda två, ni drar in lika mycket pengar, så ni ska hjälpas åt med allt hemma också. Eller har du förslagit att hon ska sluta jobba och bli hemmafru? Nej? Varför har du då så svårt att hjälpa till? Har du någonsin sett mig och pappa gräla om hushållssysslor? Nej, för att vi har vett nog att hålla ihop och samarbeta!
Just då kom pappa, Anders Johansson, hem från arbetet och när han såg Erik frågade han förvånat:
Är det något som har hänt?
“De ställer alltid samma frågor…” tänkte Erik, men sa högt:
Jag och Malin skiljer oss.
Ja, du är en riktig tok, svarade Anders kort och gick ut i köket med Ica-kassen.
Anders, vår son är hopplös, sa Maj till sin man, och berättade om bråket.
Så ska han bo här nu eller? frågade Anders, och sen till Erik:
Vet du var ordet “make” kommer ifrån? Det betyder att dra samma lass tillsammans. Om man är två framför en vagn, måste båda hjälpa till att dra. Börjar en slöa, måste den andra jobba dubbelt. Så småningom blir den ena utbränd eller så går vagnen sönder.
Erik satt tyst, fortfarande sårad av bråket med Malin, och hoppades i smyg på sina föräldrars stöd men insåg nu att de stod emot honom. Föräldrarna pratade vidare om Erik, knappt uppmärksammade hans närvaro längre. Anders packade upp maten, Maj plockade in allt i skåpen, och tillsammans visade de tydligt att Erik var överflödig nu och att de inte tänkte ta hand om hans problem.
Erik betraktade deras samspel i köket och fattade inte hur de kunde vara så hårda i livet men ändå så mjuka mot varandra.
Men varför står du här? Gå hem och gör upp med din fru! sa Anders bestämt. Och glöm alla idéer om vem som ska göra vad! Ta hand om varandra och hjälp till det är det viktiga! Gå hem nu, vi har vårt!
Erik lämnade föräldrahemmet förbryllad, det blev verkligen inte den mottagning han hade väntat sig. Men ilskan mot Malin var borta, och han insåg att han själv hade varit minst lika skyldig. En sak hade han trots allt förstått: Han ville bygga ett lika lyckligt hem som hans föräldrar hade.
