Våra barnbarn är älskade, men vi har inte längre kraften att orka med dem.
Man brukar säga att barn är livets glädje. Det gäller förstås även barnbarnen. Och ja, jag håller verkligen med men bara när det inte är för många och när man orkar med dem. Jag och min man har en dotter. När hon var nitton år gammal, berättade hon att hon väntade barn. Två blev det på en gång, tvillingar. Hon gifte sig sedan med fadern till barnen. Jag tänkte att saker nog skulle ordna sig.
Det hela kom över oss som ett åskslag. En ung mamma med två små barn. Hennes man var också väldigt ung och tjänade knappt några pengar alls. Det blev till största delen vi som försörjde dem. Jag och min make fick ta på oss extrajobb för att kunna hjälpa till med både barn och barnbarn. Vi arbetade från tidig morgon till sen kväll.
De unga bodde hos oss under en längre tid. Varje morgon var det dags att gå till jobbet, men jag var ofta utmattad, eftersom jag suttit uppe hela nätterna med tvillingarna så att min dotter skulle få sova. Det sa sig självt att min hälsa började svikta.
Så gick tre år. De unga klarade sig lite bättre, och barnen växte. Men en dag kom dottern och berättade att hon väntade ytterligare ett barn. Jag sa som det var: att kanske vore det bättre att inte fullfölja graviditeten. Det är inte lätt att uppfostra två redan. Men nej, hon ville så gärna få ännu ett barn. Hon födde sitt tredje, och allt blev som förr igen. Vi behövde mer pengar, ytterligare en mun att mätta. Jag och min man kastade oss åter in i arbetslivet. Visst, svärsonen tjänade lite bättre vid det laget, men hur ska han kunna försörja fem personer?
Min man fick en stroke, och själv började jag känna hjärtat värka. Vi insåg att våra kroppar inte längre orkade detta slit. Jag sa till dottern att nu måste de hitta en lösning själva. Då kom hon hem och berättade, som en blixt från klar himmel, att hon väntade sitt fjärde barn.
Jag blev mållös. Vad tänkte de egentligen? Trots allt verkade det som om de alltid räknat med att vi skulle finnas där och hjälpa till. Men vi orkar inte längre. Jag vet faktiskt inte vad vi ska göra. Jag vill inte bli dömd av andra för att vi inte längre kan hjälpa vårt enda barn. Men vi har gjort allt vi kunnat.
