Är det verkligen orkidéens fel?
Malin, ta med dig den här orkidén, annars slänger jag ut den sa Karin och sträckte slarvigt över den genomskinliga krukan med blomman till mig.
Men tack, kära vän! Vad har den lilla stackaren gjort för att du inte vill ha den kvar? undrade jag, uppriktigt förvånad. På fönsterbrädan stod ju tre frodiga, välskötta orkidéer kvar.
Den här blomman fick min son i bröllopspresent. Och du vet ju hur det gick sen Karin suckade tungt.
Jag vet att din Johan skilde sig innan ett år hade gått. Anledningen har jag aldrig frågat om, men jag kan väl ana att det var något allvarligt. Han avgudade ju Linnea, jag ville inte riva upp såren i min väns hjärta.
Någon gång ska jag berätta allt, Malin. Men inte nu. Det ligger för nära än, mumlade Karin, tankfullt, och torkade bort en tår.
Jag tog hem den bortmotade och avvisade orkidén. Min man såg sorgset på den eländiga blomman:
Varför ska du ta hand om den där slokande saken? Det finns ju ingen kraft kvar i den. Inte ens jag tror på dess chans.
Jag vill ge den kärlek och lite omsorg. Du ska se, den ska blomma igen, och du kommer att fascineras av den! Jag kände en stark vilja att ge nytt liv till den vissna blomman.
Min man log och blinkade:
Ingen säger väl nej till kärlek.
En vecka senare ringde Karin.
Malin, kan jag komma över? Jag orkar inte bära detta ensam längre. Jag vill berätta allt om hur Johans äktenskap slutade.
Självklart, Karin. Kom när som helst. Du vet att jag finns här. Du har ju stöttat mig när jag gick igenom både min egen skilsmässa och bråken med min andra man. Vårt vänskap har hållit länge nu.
En timme senare ringde det på dörren.
Karin satte sig bekvämt vid köksbordet. Med ett glas torrt vin, nybryggt kaffe och mörk choklad blev det ett långt samtal om livet.
Jag kunde aldrig ana att min före detta svärdotter var kapabel till sådant. Johan och Linnea hade varit tillsammans sju år innan de gifte sig. Han lämnade till och med Emma för hennes skull, och Emma var bara så hemtrevlig och varm. Jag brukade kalla henne för min dotter. Men så dök den där vackra Linnea upp. Johan blev som förbytt. Han svansade efter henne som en humla kring en blomma. Hans kärlek var alltuppslukande. Han glömde genast bort Emma.
Visst, Linnea såg ut som en modell. Johans vänner kastade beundrande blickar och suckade över hennes skönhet. Men under de sju åren fick de aldrig barn. Jag tänkte att Johan ville göra allt enligt konstens alla regler gifta sig först, och sen barn. Han pratar aldrig om känslor, och vi lägger oss inte i hans privatliv.
Så var det bara att finna sig i faktum:
Mamma, pappa, jag ska gifta mig med Linnea. Allt är klart med Skatteverket vi gör ett stort bröllop, slösar inga kronor.
Vi blev glada. Till sist, vår son skulle bilda familj. Han fyllde ju trettio.
Men, Malin, datumet för bröllopet flyttades två gånger först blev Johan sjuk, sedan fastnade jag på tjänsteresa. Jag fick en känsla av att något inte stämde, men ville inte smitta av mig på honom när han var så lycklig. Han ville till och med gifta sig i kyrkan, men det blev stopp även där prästen Urban hade rest bort länge och Johan ville bara att han skulle viga dem. Allt gick snett, överallt fick vi konstiga tecken.
Vi höll ett pampigt bröllop. Här, titta på fotot du ser vad vacker orkidén var då? Blommade ståtligt, bladen stod i givakt. Nu är den bara några slokande trasor.
Johan och Linnea skulle åka på bröllopsresa till Nice. Men precis när de skulle flyga, stoppades Linnea vid passkontrollen; det visade sig att hon hade en stor obetald skuld och fick inte lämna landet. De vände i dörren på Arlanda. Trots allt detta var Johan överlycklig, drömde om familjelivet.
Sen blev han plötsligt allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus, svårt där han låg, och läkarna skakade på huvudet.
Linnea besökte honom ett tag men efter en vecka sa hon:
Förlåt, Johan, men jag vill inte leva med en sjuk man. Jag har lämnat in skilsmässopappren.
Kan du fatta, Malin, vad min son kände där han orörlig låg på sin säng? Men Johan svarade lugnt:
Jag förstår dig, Linnea. Jag kommer inte hindra dig.
Så det blev skilsmässa.
Till sist hittade vi en läkare, Peter Bergström, som räddade vår son. På bara ett halvår repade han sig läkaren nickade och menade att ungdomens krafter skulle fixa resten. Vi blev sedan vänner med Peter och hans rara dotter, 20-åriga Signe. Först fnös Johan åt henne:
Hon är ju så liten, och inte alls särskilt snygg.
Riktiga värden har inte med utseende att göra. Du gifte dig ju med en skönhetsdrottning men hellre vatten med glädje än honung med sorg, sa vi.
Johan kunde inte glömma Linnea, även om hennes svek smärtade honom. Men Signe blev förälskad, ringde hela tiden, följde efter honom överallt.
Vi försökte hjälpa dem att närma sig varandra och tog med dem ut i naturen. Johan såg fortfarande bister ut, som en sten i vattnet.
Han brydde sig inte om brasan, grilldoften eller det glada sällskapet. Signe såg på honom med hopp i blick, men han besvarade aldrig hennes blick.
Jag sa till min man:
Det var nog dumt att försöka para ihop dem. Johan har fortfarande Linnea i sitt hjärta.
Några månader gick. Plötsligt ringde det på dörren; där stod Johan med just den välkända orkidén i handen.
Mamma, varsågod, det här är det sista av mitt gamla liv. Gör vad du vill med blomman jag vill inte ha den kvar.
Motvilligt tog jag emot orkidén, men hatade den genast som om den hade skulden för allt ont. Jag gömde undan den och lät den stå utan vatten.
Så träffade jag vår granne.
Karin, jag såg Johan i stan med en liten tjej exfrun var ju mycket snyggare och mer ståtlig.
Jag trodde inte mina öron kan det vara Signe och han?
Några dagar senare kom Johan hem:
Jag och Signe har gift oss, sade han med mjuk röst och höll sin unga, sköra fru i handen.
Jag såg frågande på min man:
Men vadå, ni hade ju inget bröllop, ingen fest?
Det behövdes inte. Vi skrev bara på pappren tyst på Skatteverket, och prästen Urban vigde oss i stillhet. Vi vill bara vara tillsammans.
Jag tog honom åt sidan:
Johan, älskar du verkligen Signe? Du gör henne inte illa va? Det här är väl inte någon hämnd på Linnea?
Nej, mamma. Jag har gått vidare. Linnea är bara ett namn från förr. Signe och jag, vi har hittat varandra våra världar möts äntligen.
Så var det, Malin.
Efter det samtalet sågs vi inte på två år vardagen flöt iväg.
Men orkidén, den överlevde och började frodigt blomma. Blommor kan verkligen tacka för omsorg.
Jag träffade Karin igen på BB:
Hej vännen! Vad gör du här?
Signe har fött tvillingar vi ska hämta dem idag, log hon stolt.
Johan och Karins make stod strax intill med blomsterbukett och väntade.
Vid entrén kom Signe, trött men lycklig, med två små sovande bylten i famnen.
Längre bort stod min egen dotter och vaggade min nyfödda dotterdotter.
Rykten gick att Linnea ville be Johan att förlåta henne och börja om igen.
Men en kopp kan limmas ihop, fast det går aldrig att dricka ur den som förr
Livets läxa är tydlig: Det är inte orkidéns fel, och det är heller inte vårt förflutna som styr våra liv utan den omsorg och kärlek vi ger idag, oavsett varifrån vi kommer eller vad vi gått igenom.
