Jag minns det som om det vore igår, även fast det nu känns som att många år har passerat sedan dess. Jag var då 38 år gammal och hade redan bott tillsammans med Arvid en man fem år äldre än mig i två år. Arvid hade tidigare varit gift, hade två barn och en f.d. hustru som var arbetslös. Nästan varje kväll brukade hon ringa och be om hjälp eller pengar av honom.
Själv hade jag aldrig varit gift och hade heller inga barn. Många säger kanske att jag inte kan förstå vad det innebär att ha familj och barn, men jag kan lova att jag förstår. Jag vet också att det inte är som det ska vara att bo med en kvinna som sin hustru och samtidigt springa till en annan hela tiden.
Arvids före detta hustru, som hette Ylva, verkade aldrig riktigt släppa taget. Varje dag kom ett nytt telefonsamtal från henne. Det var alltid något nytt som hade hänt, något problem som krävde Arvids omedelbara hjälp. Han åkte hem till henne direkt efter jobbet, och kom ofta inte tillbaka förrän långt in på natten. Inte ens högtider och helgdagar fick vi spendera ensamma tillsammans. Det blev alltid ett telefonmeddelande, något som behövde fixas. Och varje gång åkte Arvid, utan tvekan.
Det är märkligt för Ylva har en stor släkt och gott om vänner, med många som bor i närheten. Svaret känns så tydligt för mig nu: hon vill få honom tillbaka. Jag minns känslan av att ha fått nog hur det liksom samlades inom mig tills det bara kokade. Men vad kunde jag göra? Skulle jag lämna honom? Att prata med Arvid ledde aldrig någonstans. Orden bara försvann i luften och ingenting förändrades.
