Våra barnbarn är underbara, men vi orkar inte längre ta hand om dem.
Man säger att barn är en glädje. Detsamma gäller barnbarn. Visst, jag går med på det. Fast bara om man inte har för många och har kraft att orka med. Jag och min man har en dotter. När hon var nitton år sa hon plötsligt att hon väntade barn. Hon fick tvillingar. Sedan gifte hon sig. Jag tänkte att allt skulle lösa sig.
Men det var som om allt ramlade över oss i ett konstigt töcken; dimma utanför fönstret, snön dalade ner som bomull runt våra fötter. Ung mamma med två små, och hennes man ung han med, med knappt några kronor att tala om. Mest var det vi som försörjde allihop. Vi tvingades ta fler jobb, jobbade från gryning till sen kväll, nätterna var fulla av grått ljus och våra röster ekade i tomma rum.
De unga bodde hos oss ett tag. Kaffe på morgonen med frusna fingrar och ett drömartigt rus i benen, efter att ha sprungit runt hela natten med tvillingarna så att dottern skulle få sova. Hälsan började svikta, hjärtat dunkade konstigt i bröstet.
Så passerade tre år, på något sätt stod de på egna ben, barnen växte, allt flöt ihop i drömmen om evigt mörker och norrsken. Då kom dottern och sa att hon väntade barn igen. Jag minns att jag sa att det nog vore bättre att avbryta graviditeten, det är svårt nog med två. Men nej, hon ville föda, ville ha barnet. Så föddes ännu ett barn och allt föll tillbaka till samma gamla hjulspår. Pengarna räckte inte, köttet fryser i kylan, ännu ett barn att mätta. Jag och min man kastade oss åter in i arbetet. Trots att svärsonen fått lite mer i lön, hur skulle han kunna försörja fem stycken?
Min man drabbades av en stroke, jag började känna att hjärtat ville stanna i sömnen. Vi insåg att vi åt inte skulle hålla för den här bördan längre. Jag sa till dottern att nu fick de själva klara sig. Då sa hon bara, som i en dimmig dröm, att hon väntade ett fjärde barn.
Orden studsade mot väggarna som vintervindar. Jag visste inte ens vad jag skulle säga, kunde bara se dammta begagnade barnkläder dansa för vinden i hallen. Vad trodde de? Att vi alltid skulle finnas där? Vi orkar inte mer. Jag vet inte vad vi ska göra. Vill inte bli dömd för att vi inte hjälper vår enda dotter mer. Men vi har gett allt vi har och all vår kraft är som bortblåst i vindens sång.
