Fredag 7 juni
Mina sparsamma vänner bjöd hem mig på födelsedagsfest. Jag kom hem hungrig.
Jag har ju ett par vänner som jag brukar kalla snåla. De sparar på nästan allt mat, kläder, till och med hushållspapper. Fattiga är de absolut inte, tvärtom, ganska välbeställda faktiskt. Det är aldrig brist på pengar i deras hushåll. De skulle kunna unna sig mycket.
Jag träffar dem mest bara när det verkligen finns anledning, annars håller vi oss till telefonsamtal då och då. För en månad sedan bjöd de in mig på en födelsedagsfest. Jag tackade ja, och kom hem hungrigare än när jag gick dit.
På morgonen packade jag ner presenten jag köpt i väskan innan jag gick till jobbet. Festen skulle börja vid fyra. Därför nöjde jag mig med lite eftermiddagskaffe och två små kanelbullar istället för ordentlig lunch jag tänkte ju att jag skulle bli bjuden på mat.
Jag var där strax före avtalad tid, överlämnade mitt inslagna paket och önskade födelsedagsbarnet min vän Amanda grattis, hälsa och allt gott. Skämtade och sa att jag var hungrig som en björn, hade ju knappt ätit något innan. Det skrattade hon bara åt och lovade att allting redan var ordnat.
Vi var sex gäster plus värdparet. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ingen uppdukad middag och förstod snabbt att det skulle bli ett slags plockmat. Det fanns inte ens stolar till alla, bara en liten fåtölj och soffan. Det hade ju varit trevligt att kunna sitta ordentligt och äta en riktig måltid efter jobbet, men så blev det inte. Nåväl, buffé är buffé.
Allt var väldigt vackert upplagt på ett runt, litet bord. Jag räknade faktiskt skivorna (ingen skam i det!): åtta tunna skivor gravad lax, åtta skivor rostbiff, åtta skivor prästost. Åtta skivor färska tomater och gurka, allting skuret så tunt att man nästan kunde se igenom bitarna. Därtill två små sallader i minimala glas. Frukten var också portionsberäknad små äppelklyftor, prick åtta stycken. Allting ackompanjerades av en enda flaska rött vin, stor nog precis för att räcka till varsitt glas.
Jag satt där och försökte tugga på en laxbit med ost, men hungern gnagde ändå. Jag vågade knappt dricka mitt vin utan något att tugga på. Mitt i allt säger min vän: Jag ska ta fram något varmt också. Jag tänkte genast att nu blir det bättre, kanske äntligen något riktigt att äta. Det visade sig vara ännu mer snålhet.
Värdinnan kom in med ett fat där det låg exakt ett ugnsrostat litet potatis och ett kycklingben till varje person! Jag fnissade lite för mig själv. Men tårtan sen var i alla fall riktig, stor och god.
Vi hade det kul, pratade och skrattade men efter drygt en och en halv timme gick jag hem. Hungrig som aldrig förr.
På vägen stannade jag till på Ica och köpte med mig ett par goda kycklingfiléer och ett paket färskpotatis. Hemma lagade jag mig en ordentlig kvällsmat.
Efter denna kväll har jag verkligen lärt mig: Om man bjuder hem folk på kalas i Sverige, då bör man verkligen bjuda på lite mer än exakt beräknade skivor. Annars blir det bara pinsamt och gästerna går hungriga hem.
