Jag minns den här historien mycket väl, fastän det var så länge sedan nu. Då bodde vi, min man och våra två barn, i den där rymliga trerumslägenheten på Södermalm i Stockholm en lägenhet jag hade köpt innan vi gifte oss. Lägenheten var i bedrövligt skick när jag slog till; ytterdörren lutade bara mot karmen och mycket behövde göras. Men priset var rimligt, och renoveringen tog jag i etapper. Men det är inte det jag egentligen vill berätta om.
I samma veva som jag lärde känna min man, hade jag redan hunnit rusta upp två rum och satt in lite möbler. Det började bli ett riktigt hem.
Min man, Erik, var en ståtliga och hederlig karl, men han hyrde bara sitt boende. Några månader efter att vi träffats, flyttade han in hos mig. Efter vi gift oss gjorde vi i ordning ett barnrum. Först kom vår pojke, sedan en liten flicka, Signe. Livet flöt på, ja, tills en kylig höstkväll då allt förändrades.
Just den kvällen kom min svärmor, Gerd, till oss med två resväskor och tårarna rinnande nerför kinderna.
Kan jag få låna ett hörn hos er en tid? snyftade hon. Min son tog hem en flicka till min lägenhet och nu hoppas jag att de ska bli gifta och leva lyckliga, men jag kan inte stanna där längre. Jag blir inte kvar för evigt, jag hjälper till hämtar barnen från förskolan och skolan, lagar mat. Jag har ingen annan än er!
Vad skulle vi göra? Vi släppte in henne och gav henne det största rummet. Hon hade nyligen gått i pension, höll sina löften och tog hand om barnen. Hemma syntes hon knappt, eftersom yngste sonen, min svåger, hade flyttat in där och börjat bilda familj. Han bodde i sin mammas lilla etta ute i Årsta tillsammans med ny fru och två barn ett tillsammans och ett hade frun med sig från förr.
Det var så att min svåger, Jesper, hade gift sig med en skolkamrat redan som nittonåring. Då hade mina svärföräldrar sålt sitt gamla radhus i Enskede, köpt en liten lägenhet till sig själva och en större tvåa till Jesper. Men sedan blev svärfar sjuk och gick bort.
Syrrans första äktenskap med Jesper gav två barn. De skiljde sig och han lämnade lägenheten åt sin ex-fru som nu bodde där med ny karl och tre små barn. Efter skilsmässan kom Jesper till sin mamma:
Mamma, får jag bo hos dig ett tag? Nu är jag fri och har börjat drömma stort!
Han sa att han skulle ordna något, hitta eget boende. Men det blev aldrig riktigt så. Efter några månader flyttade han istället in där med ny flickvän.
Och snart, helg efter helg, tog min svärmor både Jespers barn från första äktenskapet och de nya huset fullt och ständigt spring!
Efter ett år var vi helt slut. Vi sade till Gerd att det var dags att hitta en egen lösning. Hon började än en gång gråta, slet sitt hår av oro och ångest.
Jag tog ett allvarligt samtal med Jesper och förklarade att han behövde flytta, så mamman kunde återvända hem. Men han vägrade och menade att med två barn och låg lön hade han inget annat val än att stanna. Vad skulle jag göra mer?
Till slut blev relationen mellan mig och min svärmor närmast frostig. Jag drog mig för att gå hem efter jobbet. Jag sa till slut till min man, Erik, att han fick lösa saken annars skulle jag packa mina saker och gå.
Det slog honom som en käftsmäll, han blev alldeles blek och visste inte vart han skulle vända sig. Jag kan ju inte slänga ut mamma på gatan, sa han.
Jag föreslog att Gerd kunde hyra ett litet ett-rum och kök vi hade ju faktiskt råd med det. Men svärmor vägrade, hon ville absolut inte bo i hyreslägenhet. I stället menade hon att vi borde hyra en större lägenhet åt Jesper så att hon kunde återvända hem till sitt.
Det var droppen! Jag sa rakt ut att om hon inte flyttade inom en vecka skulle hennes saker hamna i trapphuset. Vad hade jag för andra möjligheter?
Jag tycker faktiskt inte att vi var skyldiga att försörja Jespers familj eller stå för något boende åt dem heller tvärtom, var och en får ta ansvar för sitt!
