Barnen kom på besök och kallade mig en dålig husfar.
Dagen före min födelsedag började jag förbereda maten inför kalaset. Jag bad min fru skala potatisen och hacka salladen, medan jag själv stekte köttet och lagade resten av rätterna. Jag trodde verkligen att jag hade fixat en rejäl och mättande middag till min stora familj. På min födelsedagsmorgon gick min fru och jag till konditoriet för att köpa en stor, färsk tårta som jag visste att barnbarnen skulle tycka om.
De första som dök upp på kalaset var min son Jonas med sin fru och deras barnbarn, sedan kom min äldsta dotter Ingrid med sina två barn, och till sist kom min mellandotter Solveig med sin man och deras barn. Alla satt samlade runt bordet och slog i med skedarna och gafflarna. Det verkade som om maten smakade bra för alla, och det fanns verkligen tillräckligt. Barnbarnen blev så mätta att de kladdade ner tapeterna med sina kladdiga händer, och de vuxna lyckades spillt ner duken ordentligt. När vi sedan drack kaffe sa min äldsta dotter:
Du har ställt fram väldigt lite mat, pappa…. Vi åt och vad händer sen?
Hennes ord tog faktiskt riktigt hårt. Fast det var menat som ett skämt och de andra skrattade, kände jag mig ändå sårad. Det är sant att jag alltid försöker skicka med barnen något hem, men det är svårt att laga mat för ett sådant stort gäng. Våra kastruller är små och ugnen gammal, och jag har inte råd att lägga hela pensionen på ett kalas.
Bry dig inte, min kära, sa min fru tyst till mig i köket när vi tog fram tårtan, allt var ju så gott att de inte fick nog. Dela recepten med dem när de har tid, så får de laga själva. Och helt ärligt, nästa gång kan de ta med sig något. De är ju så många och vi är bara två.
Jag insåg att det ibland är viktigare att njuta av stunden tillsammans än att imponera med mängden mat. Nästa gång ska jag låta alla bidra och vi får mer tid till att bara umgås. Det är ändå det viktigaste.
