Kära dagbok,
Idag är jag 35 år gammal och har återigen gjort den veckovisa resan med motorcykel från Örebro till den lilla byn i Dalarna där två gamla kvinnor delar ett hus. Märta, 86 år, och Ulla, 84 år, har sedan femton år tillbaka bott ihop i samma röda timmerstuga, för att värma sig och ha någon att prata med när ensamheten börjar gnälla i sinnet. De betalar bara 170 kronor för två personer i el- och vattenavgifter, men de har lyckats minska förbrukningen av ved och el så att de klarar sig på hälften av vad de brukade behöva.
Förr i tiden hade de var sitt jordbruk med en ko och höns, men med åren har det blivit allt svårare att sköta djur och odling. Det hände så att de ett år missade hela sommaren att bearbeta sin trädgård, och till slut fick de kämpa bara för att tända brasan.
Varje vecka kör jag in med en påse färskt bröd, några kringlor, en kanna te, socker och ibland en påse potatis som jag kokar på min lilla vedspis. När jag kliver av motorcykeln och ser dem i dörrkarmen, faller båda i tårar.
Om ni fortsätter gråta, slutar jag komma, sade jag bestämt.
Okej, okej, vi lovar, svarade de och försökte trösta mig med sina darrande röster.
Jag lastar av varorna, hämtar vatten från brunnen, lägger ved i spisen så att de bara behöver tända en liten gnista. Sedan frågar jag:
Vad vill ni ha nästa vecka? Jag kommer tillbaka om en vecka. Bestäm er.
Och så tar jag sats mot motorvägen igen, med bensinluktande händer och ett hjul som gnisslar i mörkret.
Några nätter i rad har de haft svårt att sova. Jag hör dem viska åt varandra i skymningen:
Sover du, Ulla? frågade Märta.
Nej, jag har bara vilat en stund, men nu är ögonen trötta, svarade Ulla.
Jag tänker på allt, svarade Märta.
Jag tänker på ljuset i himlen, svarade Ulla. Ingen vet hur det ser ut där uppe.
Deras tankar blir ibland suddiga, men deras sinnen är skarpa, som en klar vinterdag på fjället. En natt reste sig Märta upp, klädde på sig och gick mot dörren.
Vart är du på väg? ropade Ulla.
Hemåt, svarade Märta.
Men ditt hem är här, protesterade Ulla.
Nej, jag menar mitt riktiga hem, svarade Märta envis och snubblade över sin egen skugga. Hon vände om, tog av sig jackan och la sig ner igen i sängen. Ulla sa inget mer, för hon såg att Märta hade en kortvarig förvirring som snabbt gick över.
Trots sin svaghet håller de humöret uppe. Ulla, som alltid har ett leende på läpparna, säger ofta:
Lyssna på mitt enkla förnuft. Världen är inte utan goda människor. Sven kommer med mat, vi har ved, vi har ett varmt hus. Vi får pension, så vad mer kan vi önska?
Du har en vacker röst och en son, svarade Märta. Jag har bara mina händer och mina ben, men om de ger upp blir det väl ett härbärge.
Jag lämnar dig aldrig! svarade jag när jag hörde dem prata, för jag vet att även i ett härbärge finns människor som bryr sig.
Jag har hört dem tala om sina liv. Märta förlorade sin man när han fick en plötslig magsjukdom under en skördeperiod, och hennes fyra söner gick bort ett efter ett en tragedi som fick hennes hjärta att slå i ett oregelbundet tempo. Trots förlusterna reste hon sig varje morgon och fortsatte arbeta tills hon nådde 85 år. Hennes själ är inte bitter, men den är tung av sorg.
Ulla förlorade också sin make och en son i krig. En annan son återvände hem med funktionshinder efter att ha tjänstgjort i en fabrik i Stockholm. Han gifte sig och dog vid 37 års ålder. Men hennes dottergift har överlevt, och hennes barnbarn, mig, har gjort sitt bästa för att försörja dem. Jag tror att hon tackar Gud för att hennes släktlinje fortfarande lever.
När våren kom, klädde de sig i sina tjocka pälsrockar och gick ut på verandan. De satt på en gammal stock, lät solen värma deras händer och lyssnade på jordens doft. Vårens doft brukade fylla dem med en barnslig glädje, men nu bar den med sig en melankoli av förgången tid. Med händerna vilande på stocken såg de ut i horisonten och mumlade:
Det är hög tid att vi får dö, sade någon.
Ja, marken är mjuk som puder, svarade den andre.
En morgon vaknade Märta med en stark oro. Hon rörde sig långsamt mot dörren, men när hon nådde tröskeln vände hon hastigt tillbaka och lade sig ner på sängen. En svag stönning läckte ur hennes läppar, nästan ohörbar. Ulla såg detta och följde genast efter i stugan. Märtas ansikte blev mörkare, och hon låg stilla, som om livet glidit ur henne.
Jag satt vid hennes sida, men kunde inte hjälpa. Jag såg hur hennes andetag blev svagare och hur hennes blick försvann. När jag senare öppnade dörren till stugan, hörde jag bara hennes sista andetag. Jag föll till knä på golvet, ropade:
Vad ska jag göra utan dig? Vi har delat livet som systrar!
När kommer du tillbaka? frågade jag mig själv.
Sven kom tillbaka samma morgon, motorcykeln skrattade mot den frusna marken. Jag sade honom att Märta hade gått bort. Hans ansikte bleknade och han svarade med en tröstande röst:
Jag tar hand om dig under vintern, så du är inte ensam.
Jag vill att Gud låter mig dö i sommar, svarade jag i tårar.
Inte igen, sa han och suckade.
De två följande dagarna hjälpte vi varandra med hushållet jag eldade, vi lagade mat och försökte fylla det tomrum som Märta lämnat. Trots att hennes närvaro var borta kände jag hennes energi i varje rörelse jag gjorde, som om hennes ande hade gått in i mig och gett mig ny kraft.
Sista sommaren hörde jag plötsligt en röst i vinden:
Hej, gamla dam! Du sitter här för länge!
Jag öppnade dörren till ladan, men ingen fanns där. Jag gick runt stugan, skakade i gräset med en pinne, men inget svarade. Jag tänkte att det kanske bara var min fantasi som hörde Märtas röst. Jag tog fram en påse med kläder, la dem på bordet och lade mig ner i sängen.
Jag såg korta glimtar av mitt liv en flicka på tre år som lekte på en blommande äng, min make i vit skjorta, mina egna barn som lekte i vinden. Jag hörde doften av halm, av nybakade bröd och av linolja. Tiden flöt som en ström, ibland snabb, ibland långsam, men alltid närvarande.
När Sven kom på motorcykeln och såg min kropp stilla på bordet, föll han ner framför mig och grät.
Det här har lärt mig en sak, kära dagbok: Oavsett hur kall och ensam vintern kan bli, är det människors gemenskap, tacksamhet och omtanke som tänder ljuset i vårt inre. Att dela den sista brödbiten, att hålla varandras händer i mörkret, är vad som verkligen räknas. Jag har förstått att jag måste vårda de relationer jag har, för de är den största rikedom jag kan äga.
