Den dag som Klara begravs rycker Erik inte på axeln och låter inte en enda tår trilla. Titta, jag sa ju att han aldrig har älskat dig, Zina, viskar hon i örat på grannflickan Tove. Tyst nu, vad spelar det för roll? Barnen är föräldralösa med en sån far. Du får se, han kommer snart gifta sig med Katja, lovar Lillan Tove. Varför Katja? Vad har hon med honom att göra? Glafira är hans kärlek, du vet. Glöm inte hur de sprang runt på sädesfältet tillsammans. Katja kommer inte att binda sig till honom hon har en familj och har redan glömt honom. Du vet säkert? Självklart. Katjas man är frontsoldat, så vad skulle hon behöva Erik och hans släkt? Hon är praktisk. Glafiras kärlek till Mitja är ändå det som får dem att spinna vidare, säger Tove.
Klara begravs. Barnen håller hårt om varandras händer. Maja och Sten har precis fyllt åtta år. Zinaida gifte sig med Erik av stor kärlek, men ingen i byn vet om Erik någonsin återgäldade hennes känslor. Man ryktar att hon blev gravid och att Erik tvingades gifta sig med henne. Barnet föddes för tidigt och dog efter några veckor, och sedan får paret inga fler barn. Erik går omkring med ett dystert ansikte och säger knappt ett ord. Folket kallar honom Björk, ett smeknamn som speglar hans sparsamhet med både ord och ömhet något som Zina känner väl.
Trots allt får Zina en gåva från himlen: två barn. Maja och Sten är tvillingar. Sten är milt och omtänksam, precis som sin mor, medan Maja är lik sin far tyst, låst bakom stenarnas mur och svår att nå. Hon håller sig nära fadern eftersom deras karaktärer påminner varandra. I ladan slår Erik ibland på en hammare, och lilla Maja surrar runt honom, lyssnar på hans berättelser och lär sig om livet. Sten hjälper mamman med hushållet sopar golvet, bär vatten i en liten hink, även om hans insats är liten, betyder den mycket. Zina älskar sina barn djupt, men förstår inte alltid Maja. Till Sten har hon en speciell plats i hjärtat. När Zina dör säger hon till Sten:
Son, jag dör snart. Du får ta hand om din syster. Skydda henne, för hon är svagare än du.
Sten frågar:
Pappa? Vad menar du? Kommer pappa att skydda oss?
Zina svarar:
Jag vet inte, min son. Livet får berätta.
Han svarar:
Då får du inte dö, annars hur ska vi klara oss? gråter Sten.
Zina svarar eftertänksamt:
Om det vore upp till mig, skulle jag inte lämna er. Hon säger så och blir borta redan på morgonen.
Erik sitter vid sin avlidna frus sida, håller hennes hand, men han låter varken ord eller tårar rinna. Hans axlar böjs, han blir slokande och mörk. Så slutar dagen.
Livet återgår sakta till sin egen rytm. Maja tar på sig ansvaret att sköta hushållet. Hon försöker laga mat och städa i huset, men är fortfarande ung. Eriks syster Natalia kommer ofta på besök och hjälper Maja med alla hushållssysslor.
Tant Natalia, gifter pappa sig igen? frågar Maja en dag.
Jag vet inte vad som snurrar i hans huvud, hon svarar. Det är hans sak.
Natalia har sin egen familj med make Viktor och deras barn.
Om det blir nödvändigt, får du ta hand om oss? frågar Maja.
Du drömmer, pappa älskar er och låter ingen skada er, svarar Natalia bestämt.
Samtidigt sprider sig rykten i byn om att Erik och Glafira återuppväcker sin gamla kärlek.
Glafira är helt galen, viskar Tove, hon har åter börjat ha flingor med Erik och har glömt sin familj.
Vilken dumkarl, svarar byborna vid affären.
Sluta snacka, säger kollektivet chef Mats Lennartsson, och skakar av sig skvallret. Ni sprider bara giftiga rykten, ni känner inte ens era grannar.
Det är sant att Erik och Glafira en gång hade en passion som kunde skrivas i romaner. Men Erik hamnade på annan gård i Västergötland för att hjälpa ett slitet jordbruksgemenskap. Där stannade han två månader. Under den tiden flirtade Glafira med Mitja Cherrik. När Erik återvände får han reda på detta, ger Mitja en rejäl omgång slag och bryter all kontakt med Glafira.
Glafira gifter sig så småningom med Mitja, som är en vild man som dricker öl på varje gåtaffär och låter sina känslor vandra fritt. Erik är en tyst, arbetsam man, men han talar knappt. Efter det börjar byborna säga att Erik återvänder till Klara. Och Klara blommar som en blåklint, så vacker att ingen kan låta bli att beundra henne.
Kärleken gör underverk, säger de.
Klara har alltid varit förälskad i Erik, men hon har hållit tyst. Så går livet. De träffas, promenerar och skriver under i byrådet. Bröllopet är enkelt. På Eriks sida finns bara Natalia kvar, och Klaras mamma, en gammal änka som föddes sent. Byborna anar vad som har hänt, men säger inget. I byn sitter byäldste Viktor Prokofiev som leder mötena. På sin sida står Oskari, en vacker dam som aldrig har gift sig. Hon är omtyckt men ensam, och Klaras mor slår in i honom med sina blickar.
Byborna beklagar Klara, särskilt när hon gifter sig med Erik. Vad gör han med henne? suckar Nils Persson, han får ju inte älska henne. Hon kommer lida hela livet. Men ändå är Erik trofast mot sin fru, säger byborna säkert. Kan man gömma något i en liten by?
Femton år lever de med Klara. Det har aldrig uppstått någon konflikt. När vintern kommer blir Klara sjuk, en fruktansvärd sjukdom som ingen kan bota. Situationen är hopplös.
Samma dag går Erik hem från arbetet.
Erik, får jag komma förbi en stund och prata? har Glafira ropat och bär en korg med kanelbullar.
Nej, tack, vi har redan bullar från Nata. svarar Erik.
Jag menar det menat, svarar Glafira.
Och också min syster, svarar han.
Vi kan mötas vid kvarnen när det blir mörkt, föreslår Glafira.
Varför? frågar Erik.
Har du glömt allt som hände mellan oss? svarar hon förvånad.
Det hände för länge sedan. Barnen är min största kärlek, svarar han.
Du kan inte få tillbaka henne, svarar Glafira.
Kärleken dör inte, svarar Erik.
Du gifte dig med mig bara för att göra mig avundsjuk, rycker Glafira.
Gå hem, säger Erik lugnt och går utan att vända sig om, mot huset där barnen väntar. Glafira står ensam på den lilla bygatan.
Åren går, barnen blir vuxna. Tant Natalia fortsätter att besöka sina brorsbarn och har nu förstått att Erik är en ensamstående man.
Maja, jag hörde att du dejtar Gustav Vinter, säger Natalia när hon går in genom dörren.
Ja, varför? svarar Maja, lite rörd.
Inget, jag bara undrar. Var försiktig med honom.
Vad menar du?
Du vet själv, svarar Natalia bestämt.
Jag älskar honom för alltid, säger Maja.
Det tror du, svarar Natalia.
Om Gustav sviker mig så kommer jag aldrig kunna älska någon igen, säger Maja.
Det är vad jag tror på, svarar Natalia.
På kvällen väntar Sten och Maja på att pappa ska komma hem från gården.
Vad gör far? han dröjer, säger Sten.
Det är fredag, säger Maja.
Och?
Han går alltid till kyrkogården på onsdagar, fredagar och helger för att hälsa på mamma.
Hur vet du det? frågar Sten, hans ögon höjer sig.
Du är inte så smart, Sten, svarar Maja.
De går tysta till gravplatsen. Maja leder honom genom trädgården som en hemlig stig.
Se, pekar hon på den hängande figuren av Erik, som knäböjer vid gravstenen.
Sten lyssnar och hör hur fadern talar med någon.
Så är det, Zina, säger han. Snart gifter sig vår Maja. Jag har sparat brudgåvan, Nata har hjälpt mig. Livet går sakta fram. Förlåt mig, Zina, för att jag inte sa mer kärlek när jag levde. Men mitt hjärta har sagt allt åt dig. Jag kan inte tala med ord, bara med mitt hjärta, säger Erik och går långsamt mot grindarna till kyrkogården.
Maja ser på Sten. I brorens ögon glimmar tårar.
