Robert väcktes av dörrklockans gälla ljud. På andra sidan sängen vaknade hans hustru. Han strök henne lätt över axeln:
“Älskling, sov vidare, jag öppnar.” Han gick till dörren och muttrade tyst för sig själv: “Vem kan det vara så här sent på natten?”
När han öppnade stod hans moster i dörröppningen med en stor väska i handen. Hennes make, morbror Gustav, stod och vickade oroligt på fötterna bakom henne.
“Min kära brorson!” utbrast moster. “Är du inte glad att se mig? Kom hit, ge din moster en kram!” Hon grep tag i Roberts arm som om hon ville kväva honom i sin famn.
“Det var slut på friden”, tänkte Robert melankoliskt medan han släpade in mosterns bagage i hallen.
Resten av natten förflöt i kaos. Moster vägrade sova på soffan eftersom hon tyckte den var obekväm. Sedan sa hon till sin brorson att han kanske kunde bädda åt henne istället.
Roberts hustru, Elin, såg förfärad ut hela tiden. Det hade inte gått en timme sedan mosterns ankomst, och redan hade hon vänt hela lägenheten upp och ner. Till slut gick alla och lade sig. Moster och morbror Gustav tog sängen, medan Robert och Elin fick nöja sig med soffan.
“Hur länge tror du de står här?” viskade Elin nervöst när hon ställde fram frukosten framför honom nästa morgon.
“Jag vet inte. Jag frågar när jag kommer hem från jobbet.”
Elin lyssnade spänt på de höga snarkningarna från sovrummet innan hon viskade:
“Robert, jag är rädd för dem. Kan du inte komma hem tidigare idag?”
“Jag ska försöka”, svarade han innan han lämnade lägenheten.
När Robert kom hem från arbetet väntade en elegant dukad middagsbord på honom.
“Kom in, brorson, vi ska fira vår återförening!” ropade moster från köket.
Elin viskade lågt: “Jag är så glad att du är här.”
De satte sig alla vid bordet.
“Moster, hur länge planerar ni att stanna?” frågade Robert försiktigt.
“Redan vill du bli av med oss? Hör nu, vi känner oss inte välkomna här”, muttrade moster ilsket till morbror Gustav.
“Moster, vad menar du? Ni får stanna så länge ni vill!” Robert såg förvirrad ut.
“Vi stannar hos dig, Robert, för alltid. Vi har redan sålt vår lägenhet. Ni är den enda familj vi har kvar. Du skulle väl inte kasta ut din moster på gatan, eller hur? Hur länge orkar du ha oss här?” Moster torkade teatraliskt bort en tår.
Roberts haka föll av förvåning, och Elin började gråta och skyndade ut ur rummet.
En obekväm tystnad lade sig över bordet. Morbror Gustav åt lugnt klart sin sallad.
“Varför säger du ingenting?” skrek moster åt sin make. “Allt du gör är att äta. Kan du inte sluta tugga och säga något vettigt?”
“Jag håller helt med dig, kära du”, svarade morbror Gustav.
“Du är ett fån!” röt moster argt. “Det är alltid så här. Jag bestämmer allt i den här familjen, och han håller bara med. Vad är han för slags man?” Hon vände sig mot Robert. “Är du lycklig, brorson?”
“Ni får stanna så länge ni vill!” sa Robert, men i samma stund hörde han Elins snyftningar från hallen.
Robert tog trött en bit av maten på bordet. Moster och morbror Gustav åt med sådan kraft att det ekade i hans öron.
När mostern ätit klart lutade hon sig tillbaka på stolen och suckade:
“Jag är mätt. Robert, jag skojade bara. Vi är här för en undersökning på sjukhuset, bara några dagar. Och du, min brorson, du klarade dig utmärkt. Man såg att du var rädd, men du visade det inte. Du tänkte på din familj. När jag dör får du min lägenhet, för vi har inga egna barn. Du är min enda arvinge.”
Robert hade aldrig känt sig så lättad. Han log brett:
“Må min moster leva i hundra år.” Men under de dagar morbror och moster var där, förvandlades Elin till en gråtande flicka som inte kunde göra något rätt: soppan var för salt, kotletterna för hårda, hon tvättade kläderna fel och golvet var inte nog noga skurat.
När de äntligen sa adjö viskade moster i Roberts öra:
“Hur kunde du gifta dig med en sådan gnällspik? Är hon kanske gravid? Hon gråter ju hela tiden.”
När dörren stängdes efter dem började Elin dansa av glädje:
“Kanske de aldrig kommer tillbaka”, sa hon hoppfullt.
“Jag vet inte. Jag tror faktiskt moster trivdes här!”
“Jag orkar inte mer!” stönade Elin.
Plötsligt ringde dörrklockan igen.
“Nej, nu igen?” Robert hoppade upp men sedan log han lättat. “Åh, det var bara väckarklockan!” En underbar dag väntade.
