**Dagboksinlägg Näsvisa kupévänner lärde sig en läxa för livet**
Tåghjulen dunkade i rälsen medan jag njöt av min efterlängtade semester. Tre månader hade jag sparat till den här resan, tre månader av drömmar om havet, om saltstänk på huden och solnedgångar utan störande skyskrapor. Kupén var tom än så länge, och jag njöt av den sällsynta lyxen att få vara ensam med mina tankar.
Jag placerade noggrant mina matförråd på bordet: köttbullar inslagna i folie, en burk med inlagda gurkor, smörgåsar med skinka, äpplen, kex och en termos med starkt kaffe. Allt detta skulle räcka under den långa resan till kusten. Jag föreställde mig hur jag skulle äta i lugn och ro, titta ut på landskapet, läsa en bok och smutta på kaffet från min favoritmugg.
Tåget saktade in när vi närmade oss nästa station. Jag brydde mig knappt om rörelsen i korridoren vad spelade det för roll när havet och två veckors avkoppling väntade?
Men ödet tycktes vilja ändra mina planer.
In i kupén trängde en familj: en kortväxt man med rufsigt hår och ölmage, hans fru en robust kvinna med högljudd röst, och deras son, en tioårig pojke med samma bastanta byggnad som modern. De skramlade in, pratade högt och slängde sina saker vart som helst.
“Äntligen!” utbrast kvinnan när hon kastade sig på nedre bänken. “Jag trodde benen skulle ramla av medan vi släpade på alla väskor!”
“Vad förväntade du dig, Birgitta?” morrade mannen. “Det var du som insisterade på att ta med så mycket skräp!”
“Det är inte skräp, det är nödvändiga saker!” svarade Birgitta förnärmat.
Pojken klättrade tyst upp på sin bänk och började genast glufsa i sig chips.
Jag försökte hålla god min. De var ju också på väg på semester, de hade rätt att vara uppspelta. Kanske skulle de lugna sig snart.
Men mina förhoppningar krossades redan efter en halvtimme.
“Åh, vad har du för något gott där?” frågade Birgitta och stirrade på mitt bord. “Vi har också med mat, titta!”
Hon drog fram två kokta ägg och en slokig gurka ur väskan och slängde dem bredvid mina prydligt förpackade förnödenheter.
“Det får vara en del av bordet!” förklarade hon, som om hon gjort mig en stor tjänst.
Något inom mig spände sig, men jag hoppades fortfarande att allt skulle bli bra.
Förgäves.
Mannen, som presenterade sig som Gunnar, vecklade utan vidare upp mina köttbullar och tog en.
“Åh, hemmagjorda!” mumlade han med munnen full. “Du lagar bra!”
“Gunnar, ge mig en också!” sträckte sig Birgitta fram.
“Ursäkta”, försökte jag, “men det här är min mat. Jag tog med den för att räcka under hela resan.”
De tittade på mig som om jag sagt något obegripligt.
“Va? Så kan man inte göra!” protesterade Birgitta. “Du ställde ju fram maten på bordet! När den står på bordet, bjuder man sina medresenärer! Det är bara artigt!”
“Vi delar ju också med oss”, tillade Gunnar och pekade på de två stackars äggen. “Varsågod, ta för dig!”
Pojken stack under tiden ner smutsiga fingrar i min burk med gurkor.
“God
