*Ring, ring.* Svensk svordom.
Det är *mitt* lägenhet! Mamma och hela släkten är emot att jag sparkar ut min gravida kusin.
Ni gav den ju till mig!
Förstår du inte? Det handlar om familjen! Hur kan du behandla din egen kusin så? Hon är gravid, hon har ingenstans att ta vägen!
Sanna kramade sin telefon i köket. Mammas röst, både bönfallande och anklagande, ekade i hela vardagsrummet. Klassisk mamma: till och med när hon bad om en tjänst, fick man skuldkänslor.
Mamma, jag vill gärna hjälpa, men Hon tvekade, letade efter orden. Lovisa har bott hos mig i åtta månader. Åtta! Minns du när moster Majsan sa “två veckor bara, tills hon hittar jobb”?
Ja, och? Arbetsmarknaden är ju tuff nu
Hon letar inte ens! En våg av irritation sköljde över Sanna. Igår låg hon hela dagen i badrummet och gjorde hårbalsam. Sen tittade hon på *Solsidan*. Och sen
Sanna, hon är gravid
Hon fick reda på det för en månad sen! Och innan dess?
Tystnad. Sanna hörde mammas teatraliska suck, den som betydde “Vilken känslokall dotter, jag har uppfostrat dig fel.”
Mamma, det är *min* lägenhet. Ni köpte väl ut moster Majsans andel åt mig?
Tekniskt sett rösten blev torr tillhör den familjen. Vi låter dig bara bo där.
Sanna slöt ögonen. Där kom det. Samma visa som alltid.
Jag trodde det var en present. För att jag tog examen.
Ja, visst! Men du vet ju att i familjen måste man
Måste *vad*? avbröt hon. Stå ut med att Lovisa äter upp mitt godis, använder min dyra hudkräm och har sin kille här när jag inte är hemma? Samma kille som gjorde henne gravid, förresten.
Sanna! Rösten hårdnade. Moster Majsan har gjort så mycket för oss! När pappa var sjuk, vem hjälpte oss då? Vem tog hand om dig när jag jobbade dygnet runt?
Hon suckade. Den här trötta historien kunde hon utantill. Den eviga skulden till moster Majsan.
Jag är tacksam, det är jag. Men det betyder inte att jag måste
Hon ringde mig igår avbröt mamma. Gråtande. Hon säger att du trakasserar Lovisa för småsaker.
Sanna fnös.
Småsaker? Hon tog min nya tröja från & Other Stories utan att fråga och hällde lingonsylt på den! Och sen sa hon bara “Du är väl inte arg, vi är ju familj”. Utan att ens be om ursäkt!
Herregud, det är bara en tröja
Det är *inte* tröjan! Halsen snörde ihop sig. Det är respektet. Gränserna. Att komma hem och känna sig som en främling.
Ny tystnad. Sedan mamma, övertalande:
Farmor skulle ha blivit så besviken. För henne var familjen
Nej avbröt Sanna. Använd henne inte moster Majsans-standardförsvaret.
Men det är sant! Lägenheten kommer från hennes arv. Hon ville att
Vad? Att jag skulle husera Lovisa livet ut? Stå ut med hennes dumheter? Att
*Buzz.* Moster Majsan. Självklart.
Mamma, moster ringer. Förmodligen för att berätta vilken usel kusin jag är.
Svara. Var rationell.
Okej suckade hon. Jag ringer tillbaka sen.
När hon tog samtalet, förberedde hon sig mentalt på förebråelserna.
Hej, moster?
Älskling! En överdrivet glad röst. Hur mår du, mitt solsken?
“Solsken”. Sanna grimaserade. Det öknamnet betydde inget gott.
Jo, tack.
Lovisa berättade om missförställningar mellan er?
Hon himlade med ögonen. “Missförstånd”. Självklart.
Moster, du sa två veckor. Max en månad.
Du räknar som en kronofogde! Ett pålagt skratt. Familjen funkar inte så.
Och hur funkar familjen? Ilskan växte. Snor mina grejer? Bjuder in kompisar när jag inte är hemma?
Men snälla Lovisa är bara social, hon
Hon är van vid att alla ska lösa allt åt henne. Mina föräldrar köpte ut din andel. Det var en gåva till *mig*.
Inte riktigt tonen blev iskall. Det är familjens gemensamma ägande. Din mamma och jag kom överens
Om att du sålde din andel till mina föräldrar. Till marknadspris.
Pengar, alltid pengar! Hysterin steg. Och Lovisas bebis? Tänker du på den? Vart ska hon ta vägen?
Hon har en kille. Pappan, förresten.
En latmask! Han stack till Göteborg när han fick reda på att hon var gravid.
“Undrar varför”, tänkte Sanna, men sa:
Du har en trea, du och farbror Gunnar. Varför kan hon inte bo hos er?
Tystnad.
Det är komplext. Gunnar jobbar hemifrån. Dessutom kommer ni så bra överens! Det skulle vara bra träning för dig, inför när du själv
“Så bra överens”. Sanna log bittert. Lovisa, den eviga ansvarslösa, medan hon, “den seriösa”, alltid skulle ge efter.
Jag orkar inte mer. Hon måste flytta.
Va?! Rösten blev gäll. Hon är gravid! Vill du stressa henne till missfall?
Sanna bet ihop. Det ultimata vapnet: skuldbeläggning på distans.
Jag sätter henne inte på gatan direkt. Hon har en månad på sig att
Jag ringer din mamma! Det här är ofattbart! Efter allt vi gjort för dig!
*Klick.* Händerna darrade.
Ytterdörren smällde. Klackar skramlade.
Sanna! En söt röst. Gissa vem jag träffade? Klara från gymnasiet! Hon gifte sig med någon IT-kille. Hennes ring man kan dö av avund!
Lovisa kom in, solbränd, perfekta naglar, dyra jeans. Ingen spår av kris.
Förresten, vi borde möblera om hon kastade sig på en stol. Sofan vid fönstret? Och ett hörn för bebisen
Sanna stirrade och kände den sista tålamodet brista.
Lovisa, vi måste prata.
Inte nu, okej? Hon viftade. Migrän. Hormonerna! Jag ska vila.
Lovisa rösten skärptes. Du måste flytta.
Chock.
Va?
Du har en månad på dig att hitta något.
Skämtar du? Det är vårt arv! Jag har lika mycket rätt som du!
Nej. Mina föräldrar köpte din del. Det är juridiskt klart.
Familjen är viktigare än lagen! Jag är gravid!
Du har dina föräldrar. Killen. Vänner.
Jag ringer mamma! HonTre månader senare satt Sanna på ett fik i Malmö, där den enda “familj” som kom objuden var en påträngande mås som stal hennes kanelbulle, men till skillnad från Lovisa kunde hon iallafall skrämma bort den med en arg blick.
