Idag stod jag vid fönstret och såg regnet smattra mot fönsterblecket. Bakom mig hördes ljudet av min mans fotsteg när han irrade runt lägenheten med telefonen i handen. I tre timmar hade han pratat med någon, men så lågt att jag inte kunde uppfatta orden.
“Olle, vad är det som händer?” frågade jag till slut och vände mig om. “Du har varit så spänd hela dagen.”
Han stannade mitt i rummet och gav mig en skygg blick. Telefonen i hans hand blinkade fortfarande med meddelanden.
“Kära du, jag måste berätta något för dig”, började han tveksamt. “Men bli inte orolig direkt, okej?”
Hjärtat gjorde ett hopp. Efter arton år av äktenskap kände jag igen varje nyans i hans röst. Den här tonen betydde alltid att det var något allvarligt på gång.
“Säg det bara”, sa jag och satte mig på soffkanten.
“Mamma kommer tillbaka.”
“Hur då tillbaka?” Jag stirrade på honom oförstående. “Varifrån?”
“Från Malmö. Från Birgitta. De har bråkat, och nu vill hon flytta tillbaka. Här. Till oss.”
En kall kåre gick längs ryggen. Min svärmor, Ingrid, hade flyttat till sin yngre dotter för ett halvår sedan efter ännu en konflikt i vår familj. Då hade jag trott att jag äntligen skulle få leva i lugn och ro, utan att behöva ständigt anpassa mig efter hennes åsikter.
“Olle, nej”, sa jag bestämt. “Vi kom ju överens. Minns du vad som hände förra gången?”
“Kära du, hon är min mamma”, sa han och satte sig bredvid mig. “Hon har ingenstans att ta vägen.”
“Hon har ju sin egen lägenhet!”
“Den är uthyrd. Mamma hyrde ut den på långtid när hon flyttade. Kontraktet gäller till årsskiftet.”
Jag blundade och försökte lugna ner mig. Jag mindes de ändlösa månaderna när hon bodde hos oss. De ständiga kommentarerna om matlagning, städning, barnuppfostran. Hennes kritik mot varje litet beslut jag tog.
“Vad hände med Birgitta?” frågade jag.
“Jag vet inte exakt. Mamma sa bara att hon inte kunde stanna där längre. Hon och hennes man kom inte överens.”
“Och hur länge tänker hon stanna hos oss?”
“Till årsskiftet, tills hennes lägenhet blir ledig igen.”
Jag reste mig och gick runt i rummet. Fyra månader. Fyra långa månader med en person som alltid tyckt att jag inte var god nog för hennes son.
“Olle, jag klarar inte det”, sa jag och stannade framför honom. “Jag orkar inte gå igenom det igen.”
“Snälla”, bad han och tog mina händer. “Hon har förändrats. Ett halvår hos andra människor har lärt henne en del.”
“Din mamma kommer aldrig att förändras. Hon kommer alltid att se mig som skurken i familjen.”
Han teg. Han visste att jag hade rätt. Hans mamma hade aldrig accepterat mig, alltid hittat fel där inga fanns.
“När kommer hon?” frågade jag trött.
“I morgon bitti.”
“I morgon?” Jag hoppade nästan till av förvåning. “Olle, är du galen? Varför sa du inget tidigare?”
“Hon ringde bara idag. Säger att hon redan köpt biljetten.”
“Underbart”, skakade jag på huvudet. “Så hon tänkte inte ens fråga om lov. Bara informera oss.”
“Vad skulle jag göra? Be min mamma sova på stationen?”
“Hon kunde tagit hotell. Eller bott hos någon vän.”
“Hon har inte råd med hotell. Och vänner… du vet hur hon är.”
Det visste jag. Ingrid hade lyckats bråka med alla grannar, alla bekanta. Alltid missnöjd, alltid kritisk.
På kvällen berättade vi för barnen. Fjortonårige Anton ryckte bara på axlarna för honom var mormor bara mormor, som ibland gav pengar och ibland skällde. Men elvaåriga Elsa rynkade pannan.
“Kommer hon att säga att jag gör läxorna fel igen?” frågade hon.
“Älskling, mormor vill bara ditt bästa”, försökte Olle förklara.
“Då får hon önska det på avstånd”, muttrade hon, och jag fick bita mig i läppen för att inte skratta.
Nästa morgon steg jag upp extra tidigt och lagade frukost. Jag ville att hon genast skulle se att allt var i sin ordning. Fast jag visste att det var lönlöst hon skulle ändå hitta något att klaga på.
Klockan halv elva ringde det på dörren. Olle rusade för att öppna, medan jag stannade i köket och nervöst torkade redan rena tallrikar.
“Olle, min pojke!” hördes svärmors röst från hallen. “Vad jag har saknat dig!”
“Kom in, mamma. Hur var resan?”
“Hemskt. Det var kvavt på tåget, luftkonditioneringen fungerade inte. Och i vår vagn satt det någon berusad man som stökade hela natten.”
Jag drog ett djupt andetag och gick ut i hallen. Ingrid stod omgiven av väskor och resväskor. Så många att det såg ut som om hon flyttade in för gott.
“Hej, Ingrid”, hälsade jag artigt.
Hon vände sig om och mätte mig med en kritisk blick.
“Hej”, svarade hon torrt. “Du har gått ner i vikt. Har du varit sjuk?”
“Nej, inte alls.”
“Konstigt. Du ser trött ut. Antingen jobbar du för mycket eller så äter du inte ordentligt.”
Jag bet ihop. Här började det.
“Mamma, låt oss inte börja så här”, bad Olle. “Vi tar en kopp te, så berättar du hur det har varit.”
“Det har varit hemskt”, suckade hon och gick in i köket, där hon genast började granska inredningen. “Din syster har blivit omöjlig. Hon låter sin man bestämma allt, och han vägrar lyssna på mig.”
“Hur då vägrar?” frågade Olle förvånat.
“Precis så. Han säger att det bara får finnas en chef i hemmet. Och att jag lägger mig i för mycket.”
Jag tänkte för mig själv att Birgittas man verkade klok.
“Föreställ dig”, fortsatte hon och satte sig vid bordet, “han förbjöd mig att ge deras barn råd. Säger att mormor bara ska vara snäll, inte uppfostra.”
“Kanske har han en poäng?” föreslog Olle försiktigt.
“Olle!” utbrast hon upprört. “Hur kan du säga så? Har jag inte rätt att säga min åsikt?”
“Jo, naturligtvis”, inflikade jag. “Men varje familj har sina egna regler.”
Hon vände sig mot mig med en kall blick.
“Det är precis därför jag inte ville komma hit. Jag förstod att jag inte var välkommen.”
“Mamma, säg inte så”, protesterade Olle. “Du är alltid välkommen här.”
“Välkommen som gäst”, sa hon bittert. “I min egen sons hem är jag en gäst.”
Jag ställde fram en kopp te
