Det var en kall kväll när tant Agda stod i dörren och stirrade på sin niece med kalla ögon.
“Kom hit? Vem bad dig komma?” muttrade hon vasst. “Det hade varit bättre om du hjälpt till med pengar istället.”
Annika rynkade pannan när den ihärdiga telefonsignalen ryckte henne ur sömnen. Hon kastade en förvirrad blick på skärmen det var hennes kusin Elin, som hon inte pratat med på över två år.
“Sover du? Vilken tur, jag bara gråter och gråter…”
“Ja, naturligtvis sover jag, klockan är halv två på natten,” svarade Annika och tittade på väckarklockan.
“Om du sover så gott, så har du väl inte hört nyheten än?” sa Elin kryptiskt.
“Elin, kan du komma till saken?” suckade Annika. “Jag måste upp tidigt.”
“Du kan sova sen. Det har hänt en tragedi i familjen!” förkunnade Elin, som om det vore Annikas fel.
“Vad då för tragedi?” frågade Annika och oron drog i hjärtat tänk om något hänt hennes mor.
“Morbror Erik dog i morse,” snyftade Elin. “Plötsligt. Tant Agda är förkrossad. Det finns inga pengar. Alla måste samla in för att hjälpa. Imorron åker jag och Anders till byn. Följer du med?”
“Nej, jag kan inte. Jag kommer bara till minnesstunden.”
“Då kan du swisha mig, så ger vi pengarna till tant Agda imorgon,” envisades Elin. “Sju tusen kronor.”
Annika skickade genast pengarna via telefonen och somnade om. Hon kände ingen stor sorg hon hade inte haft kontakt med faderns sida av familjen på åratal.
Efter hans död hade de tagit avstånd från Annika och hennes mor, påstått att de inte längre hörde hemma. Ändå kändes det oförskämt att inte hjälpa till.
Ingen ringde efter överföringen. Elin verkade glömma henne direkt.
Flera försök att nå Elin om minnesstundens datum misslyckades. Slutligen fick hon veta det genom gemensamma vänner och åkte för att säga farväl.
Tant Agda mötte henne med en bister min, som om Annikas närvaro störde mer än makens död.
“Du kom… Vem bjöd hit dig?” fräste hon. “Det hade varit bättre med pengar.”
“Jag skickade sju tusen,” svarade Annika.
“Konstigt nog har jag inte sett en krona,” morrade tant Agda misstroget.
“Jag gav dem till Elin.”
“Åh, nu hittar du på,” snäste tanten och korsade armarna. “Hon och Anders gav mig bara fem tusen var. Ditt namn nämndes aldrig.”
“Jag förstår inget,” sa Annika och letade efter Elin med blicken.
Men som tur var hade hon försvunnit. Ute vid grindarna hittade Annika henne.
“Elin, gav du inte pengarna till tant Agda? Vart tog de vägen?” krävde Annika svar.
“Jo, det gjorde jag,” muttrade Elin motvilligt.
“Hon sa att pengarna bara kom från dig och Anders.”
“Hon har fel,” svarade Elin ointresserat.
“Ni gav henne tio tusen?”
“Ja.”
“Det var för er två, inte tre!”
“Tja! Vem annars skulle betala bensinen?” fnös Elin och gjorde en grimas.
“Sjutusen för tvåhundra kilometer? Varför ska jag betala för er resa?”
“Vill du ha tillbaka pengarna, är det så?” hånade hon.
“Ja, det vill jag!”
“Inte nu. Jag swishar senare.” Elin vände sig om och gick med näsan i vädret.
Annika stannade inte kvar. Sårad över tantens svar och kusinens svek ångrade hon sin hjälpsamhet. Hon ringde en taxi och åkte hem.
En vecka senare grät modern i luren.
“Är det sant att du tog tillbaka pengarna du gav till Eriks begravning?” frågade hon.
“Jag gav pengar. Jag tog inget tillbaka.”
“Tant Agda säger till hela byn att du krävde tillbaka dem. Hon är sårad att du inte kom med öppna armar.” Modern lät bedrövad. “Jag skäms när jag går ut.”
“Mamma, så var det inte!” Annika brann av ilska över lögnerna. Hon förklarade sanningen.
“Elin gav mig aldrig pengarna tillbaka.”
“Hon tog dem från tant Agda och påstod att du begärde dem! Den fräcka jäntan! Jag hoppas pengarna kväver henne!” utbrast modern.
Annika funderade på att ringa Elin men valde att skona sig själv. Hon blockerade henne.
Men månader senare dök Elin upp igen.
“Vi sätter upp en minnessten för morbror Erik. Du ska betala tiotuselapp.”
“Nej, inte en krona mer!”
“Så du behandlar din familj?” skrek Elin. “Jag är chockad.”
“Jag med,” svarade Annika kallt. “Jag väntade mig inte att bli lurad och sen förtalad.”
“Vad pratar du om?”
“Du tog pengarna från tant Agda och lät det se ut som mitt fel. Tror du jag ger dig mer? Ni sa ju att mamma och jag inte var familj längre efter pappas död. Då behöver jag inte hjälpa er!”
Och så blockerade hon Elin för gott.
